Imorgon slutar jag röka

Man ska göra det till något stort. Säger Allen Carr, mannen bakom ”The easy way to quit smoking”. Den jag läste förra gången jag slutade röka. Så jag deklarerade beslutet från scen i torsdags på Malmöfestivalen. Och skriver om det här på min blogg.

Min målsättning var att läsa om boken också. ”The easy way to quit smoking”. Eller som den lite fånigare heter på svenska; ”Äntligen ickerökare!”

Men har man slutat röka en gång med hjälp av den, så var skammen för stor att behöva krypa till korset och läsa om den. Jag har varit en sommarrökare den här sommaren. Det började vid midsommar, eller egentligen innan. Det började i våras med att jag sa ”Kan jag få ett bloss?” till Lovisa. Med att vi i alla festsituationer hamnade lite utanför resten av skaran, där cigaretter tycktes binda oss samman lika mycket som samtalsämnena.

”Kan jag få ett bloss?” betyder inte ”Kan jag få ett bloss?” Det klargör Allen Carr och jag borde veta bättre. Alltså skämdes jag. Nu när jag skulle sluta.

 

Jag skämdes inte i sommar, när jag återvände till rökningen. Lät Berlin flippa ut mig, lät Karlstad fimpa mitt goda omdöme. Nej, jag lät detta bli en sommar av rökning. Där det var okej igen. Ida blev glad, sa att ”då kan vi röka precis som förr när du kommer och hälsar på mig!” Och uteserveringarna slutade bli en vånda över röksuget, eftersom jag tillät det att stillas.

 

Hemkomsten till familjen i slutet av sommaren blev konstig. Då skämdes jag också. Med min glasburk av äckliga fimpar simmandes i en alltmer grånande grumlig sjö. Samtidigt som det är skönt att få en anledning att dra sig undan, att vara för sig själv. En anarkistisk liten ”jag är faktiskt vuxen, jag bestämmer själv”, mitt i idyllen av tultande småbarn och snusförnuftiga systrar.

 

Jag bestämde mig för att till hösten skulle jag sluta igen. Det här var bara en sommargrej, och som det var den skön. Även om jag märkte av hur fysiken försämrades, illamåendet höjdes (inte bara av den överväldigande temperaturen). Men jag mindes trots allt hur det var förra gången jag slutade. Så här såg jag ut då:

Jag mindes hur de ständiga perioderna av förkylning försvann. Att jag aldrig behövde tappa rösten längre (vilket jag gjorde minst två gånger när jag och Åskar precis blivit ihop). Att jag slapp det ständiga upp-och-ner-humöret. Att jag mådde mycket bättre dagen efter en ordentlig fest (en sak jag förvisso inte lär tänka på nu, eftersom jag passerat 26års-sträcket, och alla som passerat det vet att det stämmer, det där med värre bakfylla.)

 

Så jag bestämde måndag.

Då är det två veckor till min kurs börjar, och vad jag minns tog det två veckor för den värsta abstinensen att gå ur kroppen.

När en veckodag kryper närmare kryper också drogens övertalningsförmåga närmare ytan. Cigaretter är designade för att du ska fortsätta röka tills du dör. Det är också Allen Carrs ord. Jag har boken på fönsterkarmen intill sängen, som en vän ifall det blir jobbigt. Eller när det blir jobbigt?

Jag har även gjort en lista.

 

Sluta röka – motivation:

 

  • Du föder aggression, stress, dåligt humör genom att röka. En cigg föder begäret för nästa. Du får din pappas dåliga humör. Du slipper det utan rökning, får mer tålamod (obs! viktigt att sova ordentligt och äta ordentligt, annars kommer det ändå)

 

  • Ersätt ej med godis!

 

  • Ersätt (om du behöver) med träning! Du får sämre kondis av att röka, tänker på det direkt när du slutat.

 

  • Du mår mer illa av cigaretter.

 

  • Du blir piggare av att inte röka.

 

  • Du blir bara förkyld hela tiden, ont i halsen och bröstet.

 

  • Du är egentligen van vid att vara ickerökare. Handlar bara om att återgå till den identiteten, som funkade utmärkt i fem år förra gången. Inte så stor skillnad, du blir bara lite bättre.

 

  • Du slipper oroa dig för kombinationen p-piller – cigaretter och få spatt varje gång någon kroppsdel domnar av, i panikrädsla över en stroke.

 

  • Du slipper oroa dig för cancer (så mycket).

 

Likt min syster Hanna har jag en bestämd liten djävul i mig också. Den säger ”Nu sa jag att jag skulle sluta till hösten. Och då blir det så.” Att i onsdags bestämma sig för måndag kändes alltså som en helt rätt yxa mot strupen.

 

Lovisa sa ”Du är ett bevis på att suget efter nikotin aldrig lämnar kroppen.”

Men jag tror inte man behöver vara så drastisk i sin tolkning. Visserligen säger de att det tar tio år för kroppen att bli fri allt. Men vad jag vill lära mig av detta är snarare ”Det är alltid för tidigt att ropa hej”.

Och att jag aldrig mer får säga ”Kan jag få ett bloss?” Och om jag gör det: att ni aldrig ger mig ett.

 

Jag skrev i en dikt en gång ”Vi kommer alla att dö av tobaksrelaterade skador”. Det var väl lite häftigt sagt när man var 23 kanske. Men nu är jag vuxen. Och hur rolig Bill Hicks än är, så nog känns det lite kymigt när jag ser hans sista stora show, där han fortfarande skämtar om ickerökarna och röker på scen, men där jag vet att han led av lungemfysem och dog tre år senare. Förvisso inte av lungemfycem utan av cancer i bukspottskörteln. Men ändå.

 

Sant: jag kommer under två veckor nu att vara nära den yttersta delen av min känslomässiga sida. Jag har ju redan märkt av hur jag blivit mer och mer lik min mamma, inte bara till utseendet, utan även den känslosamma biten. Jag minns när jag var liten och sa ”Men sluta gråta då! Det är ju inte sorgligt!” när vi såg på film ihop. Och mamma hulkade och sa ”Men det är ju så fiiiint.” Sån har jag börjat bli.

Och de här två veckorna lär det bli värre.

Känslorna kommer att gå bärsärkagång i sin jakt på nikotin som stillar, nikotin som tar bort oron, nikotin som gör allt som vanligt igen. Nikotin som jag icke kommer att tillföra.

 

Och egentligen: hur farligt är det att vara i alltför nära kontakt med sina känslor? ”Rökning är en destruktiv vana och du är inte destruktiv nu för tiden”, är den sista punkten jag skrev till på min lista. ”Du är mestadels lycklig!”

Med en kille som säger ”Är det okej om jag är jättekär i dig? Eller vill du egentligen ha en sån som är lite svår och inte hör av sig?”; så kan jag ju inte gå runt med en vana som kan ta livet av mig. Jag vill ju allt annat än att dö just nu.

Så Come on with the rain / I’ve a smile on my face.

Bilden överst är tagen av Ida när jag var där för några veckor sen och rökte i hennes fönster, bland annat. Bild nr två är tagen av Åskar, i Växjö, ca 2007.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0