kort rapport från Malmöfestivalen

Så här såg jag ut på Malmöfestivalen i torsdags.
Bild tagen av Lovisa Appelqvist.
Här är film, filmad av Amanda Lindholm. Inte så givande, mycket sorl osv. Men kul ändå kanske, för er som inte var där och är nyfikna? Se det som en preview inför den 8 oktober när jag ska uppträda på Loftet... Och kom då!
Ps. Du vet väl att du alltid kan se info om mina kommande läsningar genom att klicka på profilbilden här intill? Försöker att hålla den uppdaterad.

Bye bye

Rökstopp 2006
Rökstopp 2010

Imorgon slutar jag röka

Man ska göra det till något stort. Säger Allen Carr, mannen bakom ”The easy way to quit smoking”. Den jag läste förra gången jag slutade röka. Så jag deklarerade beslutet från scen i torsdags på Malmöfestivalen. Och skriver om det här på min blogg.

Min målsättning var att läsa om boken också. ”The easy way to quit smoking”. Eller som den lite fånigare heter på svenska; ”Äntligen ickerökare!”

Men har man slutat röka en gång med hjälp av den, så var skammen för stor att behöva krypa till korset och läsa om den. Jag har varit en sommarrökare den här sommaren. Det började vid midsommar, eller egentligen innan. Det började i våras med att jag sa ”Kan jag få ett bloss?” till Lovisa. Med att vi i alla festsituationer hamnade lite utanför resten av skaran, där cigaretter tycktes binda oss samman lika mycket som samtalsämnena.

”Kan jag få ett bloss?” betyder inte ”Kan jag få ett bloss?” Det klargör Allen Carr och jag borde veta bättre. Alltså skämdes jag. Nu när jag skulle sluta.

 

Jag skämdes inte i sommar, när jag återvände till rökningen. Lät Berlin flippa ut mig, lät Karlstad fimpa mitt goda omdöme. Nej, jag lät detta bli en sommar av rökning. Där det var okej igen. Ida blev glad, sa att ”då kan vi röka precis som förr när du kommer och hälsar på mig!” Och uteserveringarna slutade bli en vånda över röksuget, eftersom jag tillät det att stillas.

 

Hemkomsten till familjen i slutet av sommaren blev konstig. Då skämdes jag också. Med min glasburk av äckliga fimpar simmandes i en alltmer grånande grumlig sjö. Samtidigt som det är skönt att få en anledning att dra sig undan, att vara för sig själv. En anarkistisk liten ”jag är faktiskt vuxen, jag bestämmer själv”, mitt i idyllen av tultande småbarn och snusförnuftiga systrar.

 

Jag bestämde mig för att till hösten skulle jag sluta igen. Det här var bara en sommargrej, och som det var den skön. Även om jag märkte av hur fysiken försämrades, illamåendet höjdes (inte bara av den överväldigande temperaturen). Men jag mindes trots allt hur det var förra gången jag slutade. Så här såg jag ut då:

Jag mindes hur de ständiga perioderna av förkylning försvann. Att jag aldrig behövde tappa rösten längre (vilket jag gjorde minst två gånger när jag och Åskar precis blivit ihop). Att jag slapp det ständiga upp-och-ner-humöret. Att jag mådde mycket bättre dagen efter en ordentlig fest (en sak jag förvisso inte lär tänka på nu, eftersom jag passerat 26års-sträcket, och alla som passerat det vet att det stämmer, det där med värre bakfylla.)

 

Så jag bestämde måndag.

Då är det två veckor till min kurs börjar, och vad jag minns tog det två veckor för den värsta abstinensen att gå ur kroppen.

När en veckodag kryper närmare kryper också drogens övertalningsförmåga närmare ytan. Cigaretter är designade för att du ska fortsätta röka tills du dör. Det är också Allen Carrs ord. Jag har boken på fönsterkarmen intill sängen, som en vän ifall det blir jobbigt. Eller när det blir jobbigt?

Jag har även gjort en lista.

 

Sluta röka – motivation:

 

  • Du föder aggression, stress, dåligt humör genom att röka. En cigg föder begäret för nästa. Du får din pappas dåliga humör. Du slipper det utan rökning, får mer tålamod (obs! viktigt att sova ordentligt och äta ordentligt, annars kommer det ändå)

 

  • Ersätt ej med godis!

 

  • Ersätt (om du behöver) med träning! Du får sämre kondis av att röka, tänker på det direkt när du slutat.

 

  • Du mår mer illa av cigaretter.

 

  • Du blir piggare av att inte röka.

 

  • Du blir bara förkyld hela tiden, ont i halsen och bröstet.

 

  • Du är egentligen van vid att vara ickerökare. Handlar bara om att återgå till den identiteten, som funkade utmärkt i fem år förra gången. Inte så stor skillnad, du blir bara lite bättre.

 

  • Du slipper oroa dig för kombinationen p-piller – cigaretter och få spatt varje gång någon kroppsdel domnar av, i panikrädsla över en stroke.

 

  • Du slipper oroa dig för cancer (så mycket).

 

Likt min syster Hanna har jag en bestämd liten djävul i mig också. Den säger ”Nu sa jag att jag skulle sluta till hösten. Och då blir det så.” Att i onsdags bestämma sig för måndag kändes alltså som en helt rätt yxa mot strupen.

 

Lovisa sa ”Du är ett bevis på att suget efter nikotin aldrig lämnar kroppen.”

Men jag tror inte man behöver vara så drastisk i sin tolkning. Visserligen säger de att det tar tio år för kroppen att bli fri allt. Men vad jag vill lära mig av detta är snarare ”Det är alltid för tidigt att ropa hej”.

Och att jag aldrig mer får säga ”Kan jag få ett bloss?” Och om jag gör det: att ni aldrig ger mig ett.

 

Jag skrev i en dikt en gång ”Vi kommer alla att dö av tobaksrelaterade skador”. Det var väl lite häftigt sagt när man var 23 kanske. Men nu är jag vuxen. Och hur rolig Bill Hicks än är, så nog känns det lite kymigt när jag ser hans sista stora show, där han fortfarande skämtar om ickerökarna och röker på scen, men där jag vet att han led av lungemfysem och dog tre år senare. Förvisso inte av lungemfycem utan av cancer i bukspottskörteln. Men ändå.

 

Sant: jag kommer under två veckor nu att vara nära den yttersta delen av min känslomässiga sida. Jag har ju redan märkt av hur jag blivit mer och mer lik min mamma, inte bara till utseendet, utan även den känslosamma biten. Jag minns när jag var liten och sa ”Men sluta gråta då! Det är ju inte sorgligt!” när vi såg på film ihop. Och mamma hulkade och sa ”Men det är ju så fiiiint.” Sån har jag börjat bli.

Och de här två veckorna lär det bli värre.

Känslorna kommer att gå bärsärkagång i sin jakt på nikotin som stillar, nikotin som tar bort oron, nikotin som gör allt som vanligt igen. Nikotin som jag icke kommer att tillföra.

 

Och egentligen: hur farligt är det att vara i alltför nära kontakt med sina känslor? ”Rökning är en destruktiv vana och du är inte destruktiv nu för tiden”, är den sista punkten jag skrev till på min lista. ”Du är mestadels lycklig!”

Med en kille som säger ”Är det okej om jag är jättekär i dig? Eller vill du egentligen ha en sån som är lite svår och inte hör av sig?”; så kan jag ju inte gå runt med en vana som kan ta livet av mig. Jag vill ju allt annat än att dö just nu.

Så Come on with the rain / I’ve a smile on my face.

Bilden överst är tagen av Ida när jag var där för några veckor sen och rökte i hennes fönster, bland annat. Bild nr två är tagen av Åskar, i Växjö, ca 2007.



insikt: freakshow

Det är när man repeterar dikt och blir så ambitiös att man filmar sig själv för att se sitt kroppsspråk, som man inser att man inte alls ser så cool ut som man hoppats, snarare smått störd.

Eller vad sägs om den här minen?

 

Tydligen vanligt förekommande i min repertoar...

 

Missa inte att se detta live!

Imorgon kl 20.00, innergården Hedmanska, innan det väldiga derbyt mellan Köpenhamn och Malmö.

 


Dagens bokrecension

Man kan knappt tro det här, men mitt uppe i alltihopa hinner jag recensera en bok också.

Visserligen bara en fotobok den här gången, men det var nog mest för att jag fastnade i John Ajvide Lindqvists "Människohamn" och inte fick tummen ur att läsa Skurups antologi...

(Den kommer nästa gång)

Nu är det istället Jeppe Wikströms "Fler tråkiga vykort", som ni kan läsa om här.



Att skrika det från toppen på berget. Typ.

Det händer ibland.

 

Alltid när man tänker Det gör inget, jag är fine med det här, jag kan knulla runt för evigt och så vidare, vem behöver kärlek?

Alltid då, händer det.

Och man säger inte fan.

Man säger på sin höjd ÅÅ fan.

Som min bror, höjer lite impat på överläppen, låter förundran fladdra till i näsvingen.

Där satt den. Jaså. Var det så det var tänkt, inte ska väl lilla jag… Ungefär.

 

Oftast annars har man ju nånting att säga till om. Man protesterar, man tycker sig veta bättre, man är logikens bäste vän, hand i hand med resonlighet och sunt förnuft.

Även om det är någon man ligger med och inte kan motstå, så finns den ju där ändå: logiken. Kunskapen. Vissheten om att detta är fel, fast kroppen är lite cp och gör som den vill just nu. Man har överseende och förstår.

Inte här.

 

 

Det fina är att man bara vet.

Vem ska jag välja? Men jag vet inte vad jag känner?

Du vet.

Och det är bra så.

 

Har jag blivit en kallsinnig norrlänning?

Är jag en filbunke med ens, en tillbakalutad filosof?

Nejdå.

Jag är bara kär.

 

Jag är kär i någon som är kär i mig. (Han har sagt det faktiskt). Jag blir tonårsspråk och tusen små fåglar. Men jag blir samtidigt filbunke och lugn och ro. Hur är det möjligt? Jag vet inte.

 

Hur är något av detta möjligt?

Vem kan säga.

 

Jag är och hälsar på honom. Det är en han. Han bor sex och en halv timma bort och jag tänker att jag aldrig skulle ha valt det här. Men du väljer inte. Detta är det positiva. Och det negativa.

Dagarna stressar mig, jag hatar dagarna. Som först speglat sig försiktigt i varje vattenpöl. För att nu, tre veckor senare när jag äntligen är här; nu smiter de, nu pilar de vettskrämt, nu dör de om de ens drar ut på en sekund. Jag hatar dem. Jag vill ha oceaner av tid med den här mannen. Jag är mig med honom. Mitt bästa. Han ler och fryner på näsan. Jag skrattar som att det är nedförsbacke.

Det är det.

 

Varför blir man kär i någon? Jag vet inte varför man blir det.

Det finns tusentals dikter, tusentals sånger, de handlar sällan om riktig förälskelse. De skrivs ofta ner i vemod, i syfte att återskapa en dröm, i olycklig kärlek, för att föda en madonna eller hora. Eller för att fånga det som en gång var och göra det vackrare.

 

När du är kär och det är nytt skriver du oftast väldigt lite.

Och det du skriver blir sällan bra.

Förklaringen till detta är enkel: there is no need.

Du går runt med en känsla av att ha allt ändå. Vad mer kan du begära?

 

 

Malin Jacobsson har skrivit en dikt om kärleken som förstör allt, ja hela livet faktiskt, eftersom man bara vill gosa med sin älskling och missar en massa annat skoj. Lovisa Eklund har skrivit om kärleken som dödar skrivandet, som inte ger någon inspiration eller något som helst bra material. Jag håller med.

Samtidigt är det som min mamma säger. Kärleken är den bästa motorn. Du mår aldrig så bra som när du är kär. Det finns chans till att få gjort mycket, att vara kreativ, du tycker om dig själv när du är kär. Detta är en häftig bieffekt av att tycka om en annan människa, och den är inte att förringa. Kanske är det denna grundtrygghet människor söker när de skapar familjer, bebisar, så mycket kärlek att omringa sig med. Så mycket garanti. I bästa fall.

 

Hur det kan lukta så gott i lakanen där han har legat…

Jag vrider mig, jag vänder mig, jag kan inte somna om i det här. Jag måste få gråta lite, jag vill ha hans kropp som en sugsvamp, något att ständigt ty mig till. Något att omslutas av och få omsluta. Dessa kinder. Att stryka över igen och igen, jag slutar aldrig förundras. Kan någon tala om för mig; det är bara kinder! Jag slutar aldrig förundras.

 

Han pratar om hur queer sniglar är i sin parningsakt, och jag tänker gud vilken bra kille han är. Visst är det lätt, när hjärtat redan har bestämt sig? Han kan även prata om Filipstads historia, orden om brinnande hus går in och ut ur mig, och kungarna kan han, allihop. Jag tänker på hur tråkigt jag skulle kunna tycka att det här är. Men jag gör inte det. Hjärtat har bestämt sig. Hjärnan följer på utan eget val. Han kan så himla mycket liksom! Språket blir tonår och slutsatserna dramatiskt gullande.

 

Visst. Jag kan rabbla upp alla bra saker med honom. Han gör egen pasta. Han gjorde müssli till mig när jag kom på besök. Han är bra i sängen. (Inga detaljer; mina föräldrar läser det här) Han är lång så jag måste stå på tå när vi pussas. Han har vuxenyrke som dessutom är intressant. Han har helt okej inredningssmak. Han har snabb skäggväxt. Och så vidare. Och så vidare.

 

Men varför jag är kär i honom? I just honom och ingen annan?

Det kan jag inte säga. Det tillhör mysterierna. Det vet bara hjärtat.

Fast det är magen det känns i.

Det kanske är förutbestämt.

Och definitivt främst sånt som händer andra.

Det kanske är en slump.

Men det tror jag inte.


En vecka i en väska (eller två)

I en vecka var jag på fri fot. Utöver att skägget växte, som de sjunger i Navid och Gudarnas sång, var det liknande sits. Jag var inte på flykt undan polisen, jag var på flykt undan min hyresvärd. Mannen med hatten, vars kvinna kom på besök.

Mannen med hatten, som nu har föreslagit att en tjej till ska få bo i lägenheten i höst, eftersom han tycker det är jobbigt att komma hem och hitta nån ny, om nu jag skulle flytta ut. För att jag har satt upp mig i bostadskö. Alla som någon gång har sökt lägenhet i Malmö vet hur svårt det är att hitta något, och min våta dröm om lägenheten för mig själv började upplösas i kanterna... MEN... jag pratade med honom om detta innan min morgoncigg. Det vill säga jag var i mina sinnens fullständigt ilska närvaro. Det vill säga jag sa nej. Han sa Sova på saken? Jag sa okej. Men jag tycker nog att jag har gjort tillräckligt to please for a long time. Det är helt enkelt no more miss nice Lina. Löften om sänkt hyra till trots. Mitt letande efter nytt boende ska helt enkelt få fortlöpa i sin egen takt den här gången. I hopp om att hitta drömboendet i Malmö.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Nu skulle det handla om veckan i en väska. Och bilderna på de olika övernattningsplatserna.

 

Veckan började och slutade hos Lovisa. Poesisnack, sexsnack, filmtittande rosé och röka på balkongen.

 

 

En natt sov jag hos Anne. Och hennes söte hund Ceasar. Som man kan bli biten av utan att det gör ont, eftersom hans tänder är helt trubbiga. Anne och jag såg "Inception" med ytterligare en kompis från jobbet, Sofie. Mycket bra film.

 

 

Och så hem till barndomshemmet! Sommarstugan med en glad sommargäst i var vrå. Jag tajmade Susanne och Mattias semesterveckor, och Otto och Stina hade växt rejält sen förra året. Stina var gärna i mina hasor, så henne lyckades jag fånga på foto. Här ritar hon med mig och Hanna.

 

Och Rebeckas busfrö Milton. Här mötte jag honom i trappan, lycklig innan någon hunnit hämta honom.

 

Tillbaka hos Lovisa började nedräkningen till min riktiga semestervecka. På fri fot i Karlstad och Stockholm. Men det är en annan historia.

 

 

 


skamlös reklam och så vidare

Tjohoo! Nu börjar mitt och Johans projekt bli verklighet. På Malmöfestivalen, den 26 augusti, kan ni som inledning till det fantastiska derbyt mellan Malmö - Köpenhamn i Poetry slam, se mig framföra min diktföreställning "Undervattensleken". Det är en längre dikt jag skrivit som ytterligare en avhandling till en tacky relation jag hade, men denna fokuserar på de positiva bitarna, kan man säga så? Med ljud och musik till av Johan. Med all säkerhet det mest spännande jag gjort i diktformat hittills. Programpunkten finns här.



en diktsamling i värmen kanske?

Idag är jag bokrecensent på Dagens bok. Här kan ni läsa vad jag tycker om diktsamlingen "Strategier för verklighetsanpassning".

I övrigt är jag på backpackervecka, just nu hemma i nordsödern hos stapplande tvååringar och solsken. Ser fram emot söndag då det blir kärlek annorstädes.

RSS 2.0