ett av de finaste

Skrev precis in ett av mina finaste ligg i knullistan.

Jag som hade tänkt att det skulle bli mer än ett ligg.

Men innan jag hann dokumentera har jag redan fått bekräftat att det förmodligen aldrig kommer att hända igen.

Det är okej att tycka det är lite sorgligt.

Det är okej att tycka att ibland erbjuder den här bloggen lite för mycket information.

Men ändå inte.

Tänk på det:

ändå

inte...

Oooo alla dessa saker mellan raderna som ni ständigt tvingas gå miste om.


Om skor, sparris & guld


Idag insåg jag att jag behöver ett par vårskor.

Jag köpte det. Också. Det var däremot omöjligt att motstå dessa prinsess-saker.

Min granne flirtar med mig. Idag fick jag ett knippe sparris, "för jag köpte ändå två".

Jag sa "jag köpte två par skor, men du får inte det ena."

Han skrattade och sa att jag är förtjusande. Men "a little bit too young for me".

Insåg en söt sak när jag provade skor. Det där tänket från skolgången, ni vet när man hade tävling till bussen varje eftermiddag, det sitter fortfarande kvar nånstans. När det blir för svårt med snörning finns det fortfarande en röst i mitt huvud som protesterar; meh hallå! Långsamma skor! Innan jag inser att det inte är någon tävling längre.

Mina vårskor är silvriga och det kändes lite förutsägbart, men helt okej.

Har nu även provat Magnum Gold, där man stoltserar med ett utropstecken och ett frågetecken på omslaget. Denna dödssynd till trots; glassen ÄR faktiskt guldig! Inte nån favoritsmak, men jag måste säga att jag är djupt imponerad. När jag hade ätit nästan hela började jag fundera över om det innebar att det är något farligt ämne i den.

Sofia frågade om man blir guldig om tungan. Det blir man dessvärre inte.

 

Förresten är det som jag tidigare befarat: de har slutat med silikoninläggen till skor som bestod av små runda pluttar att placera ut var man vill. Nu är det bara tåinlägg, hälinlägg eller helinlägg som gäller. Dumt beslut, tyckte jag. Särskilt med tanke på hållbarheten, som var mycket bättre med de små. Nu blir skorna automatiskt en halv storlek för små med inlägget. Inte så bra. Här är var jag pratar om för er som känner er blanka.


what if I / came to you in rags of clothes / begging for some pleasure

Så här såg jag ut på kvalfinalen igår!

Wiii!

Joss (aki aki) sydde en klänning till mina skor!

Wiii!

Jag kom inte med i SM-laget i år heller!

Wii!

Skönt att jag faktiskt är wii ändå. Att jag på nåt vis är så laid-back inför poetry slam för tillfället för att tycka att det inte spelar nån roll. Jag tänker inte att jag är dålig för att juryn inte fattar grejen. Jag tycker till och med att jag var bra ändå. Jag har ett självförtroende inför mina texter just nu som är större än en elefantnjure.

Förresten ska jag åka till SM ändå, och Niklas säger att jag ska köra bilen. Så det ska jag.

För er som ändå vill veta och bryr er om världen utanför mig, så blev laget i år: Rijal Mbamba, Lovisa Appelqvist, Vilska Lindgren och Josef Hoffert. Läs mer ingående om kvällen här.
ps. Rubriken är förstås citat av Timo. Just nu min drog.

Jag är klyschan

Jag har alltid, sen jag såg filmen, identifierat mig starkt med Virginia Woolf i "Timmarna" (The hours).

Boken "Timmarna", som filmen bygger på, är dels Michael Cunninghams hyllning till Virginia Woolfs svävande språk, och dels ett utforskande av svårigheterna att leva med depression och undertryckt homosexualitet.

Men vad den också handlar mycket om är svårigheten, och det romantiska, i att vara en skrivande person.

Det låter klyschigt.

I en scen sitter Virginia (här porträtterad av Nicole Kidman) i ett rum tillsammans med andra människor (hennes syster med barn som är på besök från storstaden). Hon är dock oförmögen till att vara närvarande i situationen, eftersom hon håller på att skriva en bok. Och just nu kommer stora insikter till henne om förändringar som ska göras, eventuellt. Mitt i en mening utbrister hon att huvudkaraktären kommer att dö. Alla närvarande, speciellt barnen, tycker förstås detta är hemskt roande. Systern blir lite orolig för Virginias hälsa. Men i stort vet de alla att det är så här författarinnan fungerar. Hon är inte riktigt helt och fullt i den här världen och man får förlåta henne för detta.

I en annan scen tar Virgina en promenad för att reda ut vad som egentligen ska hända i romanen. Hon går genom stadens fart och fläkt, krockar nästan med människor, men märker dem inte. Mumlar på strofer, dividerar fram och tillbaka, vad är bäst? Vad säger karaktärerna om sina öden? Vart leder berättelsen?

 

Det kan som sagt tyckas klyschigt. Som ett löjligt plastigt sätt att förklara hur en författare fungerar.

Men jag identifierar mig, som sagt. Jag mumlar mig också igenom livet. Jag går in i främmande människor för att jag precis håller på att formulera en bra inledning till ett kapitel. Jag blir störd av att umgås med människor i perioder av intensivt skrivande.

Nu till exempel, har jag tre projekt som ska avbetas det här året. Minst. Det största av dem är romanen, förstås. Och den skjuter jag framför mig. Inte som en stor tung sten. Men som det lite för spretande, levande innehållet i en vulkan. Inte för att jag är lat. Utan för att jag vet hur det blir. När jag öppnar det dokumentet; eller rättare sagt (för ja, i dessa fall slösar jag på miljön. För mig finns det inget annat sätt att få grepp om vad jag skapat): skriver ut det och sätter mig och läser det, då brakar det loss. Då rasar resten av min värld. Då sluts jag in i en stor köttätande växt och tuggas hel. Och det är skönt! Tro inget annat, jag lever ju för det här! Men att man tappar förståndet i storskrivande perioder; det är ingen underdrift. In order to create, you give a bit of yourself. In order to bring life, a part of you must die.

 

 

Vad jag tänkte med det här inlägget var väl också att jo, det finns ett annat projekt. Som för tillfället tar upp stora delar av min hjärna. Och tränger ute massor av väsentliga detaljer. Så som skola. Så som städning. Använder jag det här som ursäkter? Varför känns dessa projekt som världens viktigaste? Varför använder jag så ofta frasen "Men det är ju det här jag gör bra. Världen måste ju fatta det nån gång."

Förlagen alltså: ge mig platsen?

Låt mig vara den producerande galna författarinnan som jag tydligen är född att vara. Kom igen nu. 2010. It sounds like a terrific year to get published. Jag kan leva upp till alla myter med den skillnaden att jag varken kommer att knarka ner mig eller vara inåtvänd. De kommer till och med att gilla mig i tv4s morgonsoffa. It's a promise!

bilder från filmen "The hours".


Att köpa eller inte köpa en korv

Idag hänvisar jag till DNs ledare om svenskarnas något schizofrena förhållande till matindustrin. Det verkar vara svårt att välja vad man ska köpa? Svenska folket får idel upplysningar om hur det ser ut bakom kulisserna, men väljer alltjämt att bete sig som förvirrade får. Man har även mage att klaga på sin situation genom att hävda att märkningen borde bli bättre, när det enda man i själva verket bryr sig om är priset.

Slutkontenta som svider: man vill inte äta korv, men man äter korv.

Undersökningen publicerades igår och idag kommer ledaren, där det återigen konstateras: svenskar är ett folk som tycker om att klaga, när det i själva verket sällan är synd om oss.

Eller?

Läs själv och säg om any bells are ringing, eller om du kanske tillhör fåren...



En kärleksförklaring och en följetong senare

Å jag är verkligen inte den som faller för poppojkar. Han drar till och med luggen sådär fånigt åt sidan. Och sjunger i falsett. Varför blir jag alltid kär i Timo Räisänen? Det är ett fucking mysterium. Objektivt kan jag ju verkligen se att han är en tönt. Men mitt hjärta skriker Om du skulle fråga mig nu så är jag din. Gift dig med mig, Timo. Jag vet att vi kommer att bli lyckliga. Fear no darkness, promised child. I cant live if living is without you. I've got cocaine in my brain. Open your mouth now I can see you're ready to blow.


En ny fotoserie har kommit upp, nu när världens roligaste Emma är på besök.

Förra året handlade det om Posera med konstiga saker och Se ut som Kulturnyheterna.

I år är det Hitta Emma/Lina. Se nedan.

1. Hitta Emma

2. Hitta Lina

3. Hitta Emma

4. Hitta Emma

5. Hitta Lina

6. Hitta Emma

7. Hitta Lina

8. Hitta Emma

9. Hitta Lina

Och så blev det förstås några Posera med konstiga saker också. Bara för att.

1. Pers gata

2. drink med sked

3. foccacia

4. ruccola

5. liten lila kyckling (under visst dödshot)


Lets dance to My Sharona like it was 1993

Ibland händer det att jag glömmer bort att Marit Bergman är världens finaste.

Bättre än vad heter hon, Miss Li.

Texten nedan till exempel.

Eller när hon sjunger om att hon har varit för tjock för leatherpants; "none of my groupies wanna dance"...

Eller "this is the year, this is the year it all will happen", med champagneglasen för synen och allt är möjligt på höga klackar och fylla utan morgondag, "it's finally here, I have been waiting all my life"

När slutade jag nyårskyssas? Jag som alltid skulle ha en kyss på nyår, spelade ingen roll vem det var, bara ett bra sätt att inviga året på. Vad allt har blivit slappare hud och vakennätter.

Eller den som alltid är min favorit, när man möts i taxibilen och allt är spännande och hett och man blir kär, och sen är det inget där. "Nightlife" helt enkelt. "Den känns som du", sa min kompis Ida, och när jag nickade dog jag lite grann. Du hittar den på samma skiva som "This is the year".

Jag skiter i om jag har rättighet att använda fotot nedan. För allvarligt: den kjolen.

Texten som citeras nedan är låten "Let's just fall in love". Ni får väl själv leta upp vilken skiva. Jag gjorde lite markeringar på det jag tyckte var viktigast.

 

 

"Let's go to New York City

Let's go watch some shooting stars

Let's kiss everlasting kisses

Let's go steal some fancy cars

 

Let's go let's go to Paris

Let's play hide and seek

Let's dance the my sharona

Like it was 1993

 

Let's get naked under blankets

Let's get wasted, let's get stoned

Let me tell you I adore you

Oh let me take you home

Let's not talk about the sorrows

Let's just say that oh oh oh

Let's go crazy for each other

And let's just fall in love...

 

Oh please let me draw your picture

You've got such pretty eyes

Let's jump of sky-high buildings

Let's believe that we can fly

Let's do it cause we wan't to

Let's do it cause we can

Let's laugh our very heads off

Let's do it once again

 

Let's get naked under blankets

Let's get wasted, let's get stoned

Let me tell you I adore you

Oh let me take you home

Let's not talk about the sorrows

Let's just say that, oh oh oh

Let's go crazy for each other

And let's just fall in love...

 

We don't know if it's forever

Let's pray that it will last

We don't know it it's forever

and it's moving oh so fast

Let's not talk about the sorrows

Let's just say that oh my god

Let's go crazy for each other

And let's just fall in love...

 

Let's fall in love...

 

Let's just fall in love”

 

foto från Rockfoto. nu


Påskharens öde

Javisst, du är väldigt söt.
Men jag tror att jag måste döda dig.

Recito låter dig vara sist. Var tacksam.

Recito förlag, ett print-on-demand-förlag som kallar sig innovativt, kom igår med den här idéen på lansering: Din bok trycks på slutet av en Guillou eller Läckberg. "Vi vill att folk som köper de här böckerna också ska få något som faktiskt är värt att läsa."
Åhå? Undrar om författaren på slutet ser det på det viset?
Innovativt, visst. Men statusen i att vara på slutet av en dussindeckare, som visserligen är en dussindeckare, men alltjämt hyllas av staten och kapitalet samt tusentals läsare...
Läs mer här.
Jävla utsugar-fuckers, säger jag. Nu tar jag påsk.

arty baby!

Jag utlovade en mer konstnärlig uppdatering den här gången. Här kommer den.
Ovan: ibland gör jag "konst" på golvet. Det brukar handla om kollage. Så här kan det se ut när Napoleon möter Madonna. Som händer i min diktvärld. Ungefär. Citatet är från "Confessions on a dancefloor"-skivan, det står "I'm at the point of no return". Konstverket döpte jag till "Skulle kunna vara en fågel, en näckros, en stjärna", som syftar på den spretiga saken i höger hörn. Sen ramade jag in det och hängde självgott upp det på väggen vid min säng.
Bildvärlden kan ge så mycket mer, särskilt när man behöver avkoppling från orden. Vilket inträffar då och då för vilken poet som helst. Det här behövde lite större proportioner. Därav behöver vi nedan gå in på detaljer.
Lilla mumintrollet som springer mot spretiga trädet i parken med statyer och den lille tågkonduktören och stora kaninen. Skymtar taggtråd i bakgrunden och rosa i skuggorna.
Jag fick dille på kaniner. Och danska. "Det er slemt med kaerlighed". Som verket heter.
Det är rött i min mage. Jag hukar mig när Anaïs Nin ser rött. I bakgrunden delar av en dikt jag höll på att skriva, blandat danska och svenska. Den blir kanske klar nån gång. Kanske till nästa gång jag ska dit och tävla? Skånetrafikens jojo-kort fick också vara med på ett hörn.
Ovanför: en stol som inte kom med riktigt. Han ligger i parken och vilar med trettitalshatten nere över ögonen. Kaninen sitter fint och väntar. Man ser på hennes klänning att det är sommar.
Ur en skrattande mun kommer kristallkronan. Papegojan av sten sitter och spanar högst upp i trädet. Frosten finns alltid i bakgrunden.
---------------------------------
--------------------
-------
Och så lite påskpynt!
En kund köpte turkos och vita fjädrar och jag tog direkt inspiration. Sjukt snygg färgkombination!
Påsken brukar få beskyllningen att vara kitchig och skrikig.
Då undrar jag bara vem som kan motstå dessa punkar-kycklingar? Nej, trodde inte det heller. Lätt att de erövrar bordet...

RSS 2.0