jag ville säga något om Rififi

Det är sällan jag saknar Växjö. Men det händer att jag påminns.
*
Precis på slutet, innan jag flyttade våren 2008 var det extra mycket i luften. Punk-perioden, som vi kallade det; alla gallerier som poppade upp som svampar ur marken. Interagerande mellan kulturella utövare, samarbete över gränserna. Tema: punk. "Tänd mörkret."
Galleriet Rififi hade nyligen kommit igång och jag hade börjat besöka det. Jag trivdes i de mörka källarlokalerna, i den gamla industrilokalen med den kalla luften och de många gångarna och rummen.
*
Jag vill minnas när jag gick dit bakfull som få, den där dagen då fotoutställningen med Scams inleddes. Scams är ett av de många lokala rockband som bygden håller sig med, och fotoutställningen var en serie svartvita bilder över deras hårda rock n' roll-liv på turné. Utställningen hängde i det lilla rummet bakom, och jag tänkte Vilken lyx! Att ha en sån här lokal till sitt förfogande! Tänk!
Detta var första gången jag pratade med Mats Petersson, som varit en av de drivande grundarna till galleriet. En man med höga ambitioner och stor kunskap inom fotografi, samt drivet och entusiasmen som smittade av sig.
Galleriet, som senare fick en scen, som skulle bli Växjös nya musikscen. Som fick en restaurangdel, som skulle bli Växjös nya hel-vegetariska restaurang. Det skulle vara här ungdomarna hängde, det skulle vara hit man kom för att se det bästa inom fotografi just nu. Planerna var många.
Jag minns Vårstad, den hysteriskt varma dagen när vi började med Växjö poetry slam på innergården till Plan B, där de hade sina lokaler då. Allt strulade och jag kände inte alls att jag lämnade föreningen på topp, utan snarare som någon som var helt slut av att hålla i alla trådar, och verkligen inte lämpad att hålla i alla trådar. Sen drog vi till Rififi och den kvällen var det så mycket rödvin men så himla trevligt. Jag och Malene minglade runt, det var spelningar och det var bar. Jag hade vita knästrumpor och spillde vin på min klänning två gånger. Rififi kändes som ett allt-i-ett-ställe. Det fanns en utställning, det fanns band som spelade, det fanns människor. Planket var fullt av foton som vem som helst fått ställa ut, Folkets Plank som det hette. Uppmaning till Växjöfolkets kreativa sida.
*
Senare det året, på hösten, fick jag själv chans att vara inbjuden gäst, som förpoet när Navid Modiri & Gudarna spelade på Rififi. Här hade man inte kunnat befinna sig i någon annan lokal, då detta band kräver gott om plats för att röja. Man bjöd även till alkoholfri afton, för att kunna skippa åldergräns vid entrén. Ett klokt drag, då större delen av bandets publik är 17.
*
Man ställde även ut Ewa Stackelbergs "Surrender" bestående av fotografier överförda i glas via tekniken Pictoglas, skapad av Ewa. Denna utställning var alltså gränsöverskridande i sitt slag. ("Pictoglas är en patenterad teknik för reproduktion av detaljerad bild i glas. Bilden blir för evigt beständig. Glaspigmentet överförs, smälts in och blir en integrerad del av glaset." / sidan Svenska fotografers förbund om utställningen.)
Även ett samarbete med Macken, en återvinningscentral i Växjö, och Designprogrammet vid Växjö Universitet.
Jag må vara trött när jag skriver detta. Det är inget vidare debattinlägg och hyfsat rörigt, personligt och överdetaljerat, och jag ber om ursäkt för det. Men att nu få höra att denna lokal fullständigt kommer att gå om intet för att kommunen bestämt sig för att bygga nya lägenheter över hela kvarteret; det tycker jag är skamligt. Det tycker jag känns hemskt synd och bortkastat.
Det var på gång. Våren 2008 kändes det onekligen som att något var på gång. Men Växjö kommun tycks inte vilja att staden sprudlar över alltför mycket. Strama tyglar och "vi-vet-bäst"-mentalitet. Hur annars kan man tolka detta beslut? Småstäder förblir småstäder. Man väljer hellre att lägga pengar på ett nytt stort köpcentrum en bit utanför stan. Någon pratade om en discoboll på Växjösjön, om att det var här pengarna lagts. Det skulle inte förvåna mig. Lika lite som den avskyvärda självlysande amöban förvånade mig, när den röstades fram som vinnare av fyra förslag på konstverk, framröstat av Växjös befolkning, att stå vid sjön.
Jag tycker det är synd att man inte tar tillvara på potential och lyfter upp goda idéer, sponsrar dem när de kommer. Rififi har för övrigt från början till slut haft en målsättning att bli självgående ekonomiskt; en förutsättning tycker man, för att få finnas kvar. Kommunen har alltså inte behövt skjuta till mycket pengar, om man jämför med andra kulturella evenemang som genomförts. Och i en framtid är det inte svårt att se vinningarna, om det fortsatt som det hittills gått.
Jag ska sluta flumma och gå och lägga mig. Men ibland blir jag bara arg. Och jag ville skriva något. Och det kändes som att det behövde göras snabbt. Debattera gärna vidare. Please.
*
Källor och sånt:
http://www.rififi.nu/
http://linaarvidsson.blogg.se/2008/november/the-big-vaxjo-night-in-november.html
http://www.facebook.com/group.php?gid=19890487112
http://www.sfoto.se/sff_start/nyheter.asp?ID=749&onPage=1&sokord=
http://pictoglas.blogspot.com/
http://tandmorkret.blogspot.com/ Här är minnet av punk-festivalen med alla dess olika evenemang!

Gå vilse i tonårsskogen

Tips för folk i Malmö är att gå på vernissage ikväll kl sex på Hässleholmsgatan 9, där min kompis Julia har sitt galleri Byrån. Nu är det Ragnar Perssons utställning som gäller, läs mer om den här: http://www.facebook.com/event.php?eid=145705622248&index=1 eller här http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/tecknare-med-tonarskansla-1.438390

de skapandes räddning

"Lusten att skriva" av Julia Cameron

För alla skrivande människor, skulle man kunna säga. Men jag vill hävda att den här boken är något för varje konstnärligt utövande person. Att ha i sin bokhylla, plocka fram då och då när andan och inspirationen tryter. Julia Cameron talar om våra fördomar kring disciplin och våra promenader kring det där självklara: att helt enkelt bara sätta sig ner och skriva.
Om klyschan att en författare är en ensam människa som tvingas till isolering för sitt skapandes ro säger hon "I den stund jag sätter igång att skriva kommer allt annat i balans. Om jag får en dos skrivande under min dag, kan jag utan samvetskval ägna mig åt att umgås. Jag kan helt enkelt vara närvarande i mitt liv istället för att leva i den ickeskrivandes icketillvaro, den där skymningstillvaron där du alltid "borde" finnas någon annanstans - och skriva - så att du aldrig kan njuta av var du faktiskt är."
Julia Cameron tycker vidare att skrivandet inte är något som ska stanna upp ens liv, utan "vara något som passar in i sprickor och prång."
"Jag vill inte att det (skrivandet) ska dominera mitt liv. Jag vill att det ska fylla mitt liv. Det är en stor skillnad."
Å, så många människor jag skulle vilja ge den här boken!
"När folk talar om 'disciplin', talar de egentligen om hur du går förbi 'jag är rädd'".
Och om vår prestationsångest, när vi ändrar om vår inställning till att inte längre skriva för att det är roligt, utan på ett läskigt och ibland undermedvetet sätt, skriver enbart för drömmen att bli publicerad:
"Vi behandlar opublicerade författare som om han eller hon lider av någon genant obesvarad kärlek."
Som Ulf Stark sa på bokfestivalen i Kristianstad; om vi anpassar vår röst efter vad vi uppfattar det som att förlagen vill ha, då blir resultatet platt och inte levande. Det är författarens val vad hon eller han skriver om och hur historien berättas; inte förlagens. Och inte läsarens.
Jag kan tycka att drömmen om framtida publicering triggar mig och slipar mitt språk. Men visst är det här med obesvarad kärlek genialiskt sagt? Om man dagligen, eller så när som på dagligen, skriver så pennan (eller tangenterna) glöder, slipar på sina texter för att få dem så bra som möjligt, klottrar ner några dikter på kvitton eller i meddelanden i telefonen för att orden inte ska försvinna; måste man då vänta tills någon annan trycker en godkännande stämpel i pannan på en och säger "nu är du författare"?
Julia Cameron är en bra guide att ha på vägen om man tycker det är svårt att integrera sitt skapande i sitt vardagliga liv. Vilket jag tror att de flesta tycker. Ingenting är något hinder, enligt henne, men allt måste också tillåtas att finnas. Du urholkar helt enkelt ditt skapande om du försöker sluta dig inom dig själv och stänga ute resten av världen.
Att läsa den här boken är lite grann som att läsa de böcker min kurator tipsade mig om.
Fast mycket bättre.
Finns att beställa här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185001058


personlig hyllning: Patrick Swayze

Patrick Swayze dog idag.
Jag hade kanske missat det om jag inte blivit inringd till jobbet i morse, där löpsedlarna äntligen fick en ordentlig nyhet att vara eniga om.
Ingen som läser skvallertidningar har missat att skådespelaren var dödssjuk i cancer. Dödsfallet är alltså ingen blixt från klar himmel. Jag tänker inte skriva en massa om hur tapper han var eller inte var i sin kamp, det är inte min sak. Men en liten hyllning tycker jag vore på sin plats.
Jag och Emma Hervén tittade på "Dirty Dancing", jag vill minnas att det var första gången jag såg den. Vad var jag? Kanske tolv? Sexualitet fanns inte så mycket. Möjligtvis bara genom Johnny Castle, dansläraren i svart skinnjacka, solglasögon och linne. Lite svår, men med guldhjärtat på plats. Dryg innan man lär känna honom, men sen ser man bristerna och faller direkt för den fattige killen som arbetat sig upp. "Dirty Dancing" är väl ingen uppseendeväckande storslagenhet. Men jag har ändå sett om den, gång efter annan. Den är vad jag refererar till som en av de trygga, de som bara ska finnas i filmsamlingen, för att man vet att man behöver dem när natten är ruskigt kall, magen pms-tjock och männen riktiga svin som inte alls bryr sig om en, och framför allt inte ligger redo i ens säng eller skulle få för sig att bjuda upp en till dans. Då finns alltid Johnny Castle.
En annan gång var jag och systern Sofia ensamma hemma i Erkagårdspalatset. Vi hade filmkväll och såg just "Dirty Dancing". Det var tyst och eftertänksamt och chipsen tog slut, och efter ett tag sa Sofia "alltså. Man tänker BARA på sex när man ser den här filmen."
Jag nickade. "Det gör man."
Bröstvårtsscenen. Där Jennifer Gray skrattar så hon kiknar när Patrick Swayze i ett dansmove drar med handen längs hennes bröstvårta ovanpå linnet.
Hoppet. Alla som sett filmen känner till hoppet.
Den fula lilla sekvensen i upplärningen av Baby (ja, hon heter Baby! Ja, detta var på 80-talet...), där de två tjejerna dansar i högklackat, högt skurna trosor och strumpbyxor, samt bylsiga tröjor, medan Johnny ligger på golvet och beundrat följer dem med blicken.
"I carried the watermelon."
"I CARRIED.. the WATERmelon?"
"Hey, Synthia? What do you call your loverboy?"
"Come on, loverboy!"
"And if he doesnt answer?"
"Ooo, loverboy?"
"And if he still doesnt answer?"
"I simply say; Baby... ooo baby... my sweet baby... you're the one"...


För att korrekt hylla Patrick Swayzes minne idag föreslår jag härmed att ni alla bunkrar upp framför "Dirty Dancing". Det tänker jag göra.

För hågade: Kristianstad Bokfestival (ovidkommande inledning och allt.)

Man blir onekligen lite cp av att ständigt formulera sitt liv i små självcentrerade meningar rörande "whats on you mind?" Jag pratar förstås om facebook. Stället som måste namedroppas numera i var och varannan konversation. För att det oundvikligen tydligen var där man hamnade; jag med. Min nuvarande status är "funderar på Inkonst ikväll. Och i så fall Stella McCartney-dressen. Och högklackat." Vad vill jag ha sagt med detta? 1. jag vill att de människor jag känner som bor i Malmö ska veta att jag förmodar vara där, ev för att det är vissa jag vill träffa på kanske (ev nån specifik som jag inte tar kontakt med personligen längre och som förmodligen inte ens läser den här statusuppdateringen lika ihärdigt som jag fortfarande, - anledning till detta oklar, - följer hans... 2. jag vill skryta lite med att jag har ett Stella McCartney-designat plagg. Som jag förvisso så sällan använder, men nu tänker jag att om jag nämner det här så ser det till att jag känner mig TVINGAD att använda det, för att så att säga följa upp min egen profetia; vilket ju också är en helt onödig ekvation, i och med att så få skulle lägga märke till min statusuppdatering lika mycket som jag själv gör det; kanske för att folk på facebook i allmänhet självcentrerar lika hårt som jag gör, eller åtminstone inte tar löften om framtida företeelser som något skrivet i sten. 3. jag vill framhäva mig som en outgoing social varelse och visa att jag minsann gör annat än att sitta hemma och skriva romaner (ev hänga på facebook) eller slava i kassan på ICA, och en inneboende liten image-slav säger dessutom åt mig att Inkonst är bra att liksom nämna i förbigående i bisatser. 4. det finns tusen anledningar till att inte uppdatera sin status på facebook eller att uppdatera sin status på facebook, jag vet bara att jag är fast i det här träsket nu och under få dagar i mitt liv jobbar jag aktivt på att ens ta mig ur det.
Men. Nu skulle det ju handla om bokfestivalen. I Kristianstad. Jag har ju lovat en rikligare uppdatering.
Här ovan ser ni maten första dagen. Andra dagen var ungefär lika underbar. Bästa gratismaten nånsin, vill jag nästan klämma till med! Mumma för en vegeterian.
Ulf Stark kom fram och tog i hand, sa "jaså här sitter poeterna" och presenterade sig. Jag höll på att falla av stolen. Andreas med.
Vi blev ungefär lika förvånade när Göran Greider var rolig i inledningstalet.
Hans poesi tilltalar mig dock inte.
Hörde inte hela Ulf Starks föreläsning om hur oönskvärt det är att litteraturen närmar sig kommersialismen, för Radio Kristianstad ville intervjua mig då. Men hörde tillräckligt mycket för att jubla inombords och tänka ja, jippi, det finns vettiga människor fortfarande. Och det är vi som ska styra världen, inte dem.
Anna Jörgensdotters bok blev jag sugen på. Hon läste lite ur den och var lika snygg som vanligt. Tycker om att vi liksom pratar med varandra, som vanliga människor, nästan som kompisar. Det var synd att hon åkte hem sen, att man inte fick hänga mer. Hoppas på fler tillfällen. Hon såg mig läsa och gillade mothershipdikten. Det gjorde även Lelle. Lelle, som kom. Jag tror inte han vill se en bild på sig själv här. Så jag lägger inte ut den. Men hela mitt hjärta vill tacka för att han kom. Och för att Emma kom. Min Emma. Det var en fredag som var svårslagen. Jag satt bredvid Lelle, och Emma såg kulturig ut i sin sjal, och allt var som det skulle. Allt i min kropp var bra.
Jag skrattade åt att vi alla tre hade skinnjackor och tyckte det var stark anledning till en bild. Här är den, till vänster Emmas kompis Johanna. Emma, säg att jag inte ska ta bort den. Andreas fotade. Andreas, som även förvånade med att ha blå kostym på lördagen. "Skriv det, folk kommer tappa hakan." (Min vän som i övrigt är svart, svart, svart...) Han kläckte även ur sig tidernas repliker på våra tågresor. Jag: - Fan va jag skriver på händerna jämt. Tänk om jag skulle tatuera in det istället! Vilka konstverk det skulle bli. Andreas: - Ja, då skulle du kunna få en biroll i filmen "Memento".
Och nummer två: jag, Rodmar och Andreas diskuterar att jag snart överlevt mitt tjugosjunde år, och att det är en stor grej, om man ser på det populärkulturellt sett, då både Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain dog vid just denna ålder. En kille lite längre ner spelar hiphop på hög volym. Andreas: - Ska inte 50 cent fylla 27 snart? ...
*
Jag vill nämna att jag hade stayups, båda dagarna. Stayups får mig att känna det som att jag kan ta över hela världen. Jag vet inte vad genusvetarna har att säga om detta, förmodligen inget bra. Får mig att tänka på föreläsningen vi var på, jag och Emelie, i Malmö några kvällar senare, behandlande feministisk porr i samband med filmen "Dirty Diaries". Forskare Maria Larsson sa att filmen förstås är till för båda könen och att om männen inte kan tända på det här betyder det ju att vi lever på olika planeter och aldrig kommer att kunna närma oss varandra. Anna Span, brittisk kvinnlig porrfilmsregissör, sa att hon bara använder sig av snygga vältränade killar i sina filmer. Hon sa mycket som var bra. Jag gick ändå därifrån med känslan av att vara från en annan planet. Kanske inte exakt den som männens porrfilm görs på. Men inte heller den som tyckte att Anna Spans män var några som jag ville ligga med.
Vad vill jag ha sagt? Kanske att min sexualitet är min sexualitet. En egen planet, ett eget land, som har svårt att passa in och vara politiskt korrekt.
Eller är det som Anna Span säger. "Om jag tänder på det, är det feministiskt".
*
Åter till bokfestivalen. Jag vill även nämna Rodmar Sandberg. Denne poet som måste upplevas. Och Paul Ström. Som jag alltid nämner, inte tröttnar på. Numera en idolaffisch på min vägg. Intill citatet "En tjej, en tjej, mitt revben för en tjej". Ifall hans ego växer sig över hans huvud är det till stor del mitt fel. Och jag vill även nämna Tomas Ekström, vars betraktelser av Malmö stad jag redan hört en gång innan, men fortfarande kunde drabbas av.
*
Min läsning på fredagen gick fantastiskt bra. Jag var inte medveten om mig själv och hörde tydligt rasslandet av blåsten i persienner utanför, såg folk i ögonen och såg inte folk i ögonen, var en sjungande människa och hatade det innerligt men sjöng ändå. Klart och starkt och efter ett tag kändes det bättre. Om än kallsvettigt. Lelle sa "jag trodde din röst skulle vara dålig, eftersom du sa att du hatar att sjunga på scen. Varför gör du det? Du är ju bra." Han misslyckades för övrigt fatalt med att se bitter ut på raden längst bak. Jag såg honom. Han såg stolt ut.
*
Arrangörsmässigt var det ju något av en miss att genomgående låta läsningar krocka med varandra. Det var inte många av de stora författarna jag såg. Fick missa Lovisa för Anna Jörgensdotter. Missa Daniel Boyaciouglu för Andreas. Osv. Jag såg Per Thörn läsa ur sin pågående bok, och fascinerades av ordhavet samtidigt som 40 minuter kändes något kompakt. Blev dock influerad av det samtida som jag tyckte han fångat i sina scener, och kände återigen hur jag måste jobba mer på att lyckas med det. Eller kanske som Julia Cameron skriver, min inspiration i utbildningen just nu: att släppa mer lösa tyglar och leka, skriva in sånt man kanske inte tror passar; för att sen upptäcka att det faktiskt kan få vara kvar och tillföra något. Jag vill ju kunna förmedla slutet av 90-talet. Återstår att se om jag lyckas med det. Skulle i alla fall hemskt gärna vilja vara en av de som står framför det röda draperiet nästa år, och läser ur sin bok som debutant 2010, vore inte det något?
*
Vad hände mer? Jon Jordås läste skitbra noveller och imponerade med sitt lugn. Jag påmindes om att jag tycker om honom.
Laura Wihlborg var lika bra som alltid, och det var roligt att få höra delar av hennes NyText-bidrag. Vi pratade om danska poeter och ett möjligt framtida utbyte. Hon imponerade även med den här tröjan, mycket lik min gamla guldklimp:
Jag köpte flera böcker som jag ska läsa, vissa som jag har läst men vill läsa om. "Flickan och skulden" ska äntligen bli av, och "Bröderna Karamazov" tjugo spänn för inbunden. Hörde Vilska Lindgren läsa på torget under visst regn. Blev tagen som vanligt, men tänkte även på hur både hon och Josef ibland påminner om Matiss lite för mycket. Senare slog det mig att de flesta nog influeras av varandra, och att det är få jag ser som är alldeles egna i sina uttryck. Laura är fortfarande en. Han som läste novell om en man på utlandsresa är en annan. Jag vet inte vad han heter, elev på Skurup eller Fridhem. Språket var fullt av liv och intryck, lukter och smaker, känsel, fukt och äckel. Rörelse. Det kändes nytt, i vår tid. Varför det nu ska behöva göra det. Jag har tagit en bild på honom och här är han:
Minglet var inte så mycket mingel, helt enkelt. Vi dissade det för Malmö och jag, Emelie och hennes syster gick ut i natten. Men det är en annan historia, som jag inte berättar här...
*
Under tiden har Marcus Johansson följt upp där jag inte lyckades; han har skrivit om "Watchmen". Här, varsågoda, intressant läsning: http://intekaypollack.blogspot.com/2009/09/watchmen.html

Eslöv. No it's not another country.

Bilden ovan har egentligen inget med texten i övrigt att göra. Tyckte bara det var en tjusig bild på flickor på väg ut i helgen... fr.v: jag, Emelie, Emelies syster Sofie.
Jag tänkte foga in lite reklam igen.
Jag blev uppringd av min kompis Andreas som hade lite panik av att hans människor hoppade av inför Kafka nästa vecka. Kafka är poesiscenen i Eslöv, för er som inte visste. Jag har läst där tusen gånger ungefär. Det är en rolig scen för den har oerhört spridda åldrar i publiken, och tyngdpunkten ligger på Eslövs egna befolkning. Eftersom jag läst där tusen gånger tänker jag att de kanske är lite trötta på mig vid det här laget. Men icke. Efter varje gång jag läst där har någon kommit fram som man inte känner sen innan och sagt saker som Å du är så fin, jag tycker så mycket om dig. Det är klart att man gärna återvänder.
Funderar på att läsa en novell den här gången. Göra en Hannes Grönberg helt enkelt. Som för övrigt också ska dit!
Jag tror jag lägger ut ett event om detta på facebook. Sen.
19.00 på Medborgarhuset i Eslöv, torsdagen den 17 september.
På scen utöver mig och Hannes är Sverker Wallin och Oskar Elthammar, + eventuellt nån överraskning.
Det brukar handla om en 50-lapp i inträde eller nåt.
Och uppdateringen om Kristianstad bokfestival ligger och lurar i faggorna. Hemskt långt borta för tillfället, men ja, den ska komma. Nån gång. Det ska inte bli som "Watchmen"...

Kristianstad Bokfestival - teaser!

Hade för lång dag igår för att orka med en ambitiös uppdatering av fredagens och lördagens bokfestivalande i Kristianstad. Det här är vad ni får idag. Tyckte live-bloggandet av den här kvinnan var hemskt imponerande i sin simultankapacitet. Fantastiskt! Har aldrig blivit citerad sådär förut. Att det är lite fel bortser jag fullständigt från.
http://vilaser.se/live/?p=100
I brist på min egen rapportering kan ni så länge läsa mer av samma stuk här:
http://vilaser.se/live/
Igår såg jag hårdrockare sjunga karaoke till "The roof, the roof, the roof is on fire". Insåg efter ett tag att jag själv satt och sjöng med. Ja, man vet aldrig var man hamnar här i världen. Nu åter till fynd från bokborden på festivalen; just nu en rafflande Agatha Christie på engelska...

skandalös reklam hänsynslös reklam

Läsning coming up! Jag står i programmet med röda bokstäver. Så gör även Lovisa Eklund, Paul Ström, Andreas Möller, Laura Wihlborg och Jon Jordås, missa inte dem heller!
http://www.kristianstad.se/bokfestivalen
Har även gjort en långrecension av "Skönheten och Odjuret". Läs här:
http://www.tellusfilm.com/recension.php?id=85002102
Sen måste ni komma på nästa Skambyrån den 24e september, mer om det sen!

Posera med konstiga saker, del 5

Rebeckas och Peters bröllop, stiligt värre på slott i Landskrona.
Ingen bal på slottet utan en rustning i hörnet...
Och ingen rustning i hörnet utan att jag och Sofia gav oss på den...

RSS 2.0