adventsfilm i fint sällskap

Pingvinen, lejonet och hennes barn och jag sitter och uppradade för att se "Revolutionary road". Jag tycker att stjärnan kan få komma upp i fönstret nån annan dag, när jag är piggare. Advent och julstress blir väl vad man gör det till.
Var med Niklas på julskyltning eller vad det nu kallas, I paid my duties. Massa folk på liten yta och det mest idiotiska tal jag nånsin hört. Niklas dricker inte glögg, vilket provocerade mig lite. Men han har ju en fin röd halsduk och bra filmsmak, så det väger upp.
Fina Malene med nya pojkvännen, det tindrade om dem. Kram och prat på Gustav.
Nu en liten trött hög. Det är fint när det inte känns jobbigt, bara behagligt. Mitt näste är liksom mitt näste. Jag har julmust och för tillfället behöver vi inget annat här.

dikt: Nej vi har inte tiden som en slavdrivare flåsande i nacken

Den här dikten är inte ny, den finns t o m med på skivan. Men jag tyckte det var dags att publicera den här.

Nej vi har inte tiden som en slavdrivare flåsande i nacken, som vi alltid borde

Varken du eller jag har ju lärt oss att bli odödliga, hur ihärdigt och helt utan självdistans vi än försöker

För vi har gjort oss till egna små vidunder nu

Kisa o se hur vi redan tycks ha upplevt allt

Men ge mig då mitt alternativa universum!

Jag o Ida i en kedjerökande ickesökande vardag

pimplandes vin och kanelbullar och män

Jag i tjugotalsklänning och du vet, vi äger den här världen

Vad sägs om framtiden inom räckhåll?

Lite utdelning nu åt det framfusiga rödvinsjaget, för du vet, jag menar det alltid innerst inne

Naivt? Javisst. Men det var så här jag önskade att världen såg ut!

Man kan kalla det tro

En hängivelse åt det omöjliga

Itutad av mig själv, i mig själv, för vem vet vilken vinnings skull eller vilket missöde i ordningen, men jag står för det

Jag är hellre en nyfiken Alice i detta underland

Ge mig ragnarök och stiliga vampyrer

Hellre det, än halvsnygga börsmäklare på 24 år, bra avkastning, visst

Men var är huggtänder när man behöver dem?

Ge mig hellre för gamla fotografer

Hellre för höga splatterfilmsregissörer

Hellre splatterfilm än dig

där vi var då

Närmare till löständer än smekande händer, men du borde veta nu

jag har också huggtänder

En hemlighet: vi är bara de vi vill vara

Bara det blod som rusar lägger nerverna utanpå

Detta är mitt manifest

Tapetsera väggarna med det

Det är jag och mig själv och alla utkastade metkrokar i en doggybag

Verkligheten, fy fan, kom slåss med mig

En nervös symbios av övertro och undertro till det egna jaget

Jag kan alltid ta lördagen som exempel

Tyst frustration i tom hall, tom natt, men något höll mig tillbaka

Och jag ber om ursäkt för allt som håller oss tillbaka

Jag ber om ursäkt inför kommande generationer

För de gånger jag svikit dessa ideal, jag ber om ursäkt

För jag kommer inte att be om ursäkt längre.

 


Jag brukar känna mig som Majakovskij ungefär när jag läser den här. Men ikväll funderade jag över det där med metkrokar i doggybag; varför har jag egentligen det? Envisas? Fortfarande? Metkrokar är väl inget för mig, som vill vara kär och rusig i ett stilla snöfall i december.

när man tycker mer om filmen än boken

"Bram Stokers Dracula" i regi av Frances Ford Coppola från 1992 är en av de vackraste mest medryckande filmer jag vet. Den är erotisk, trolsk, vackert komponerad bildmässigt, språkligt och musikmässigt, plus att den är romantisk som få. Det enda jag skulle ha att klaga på är visst överspel från Gary Oldman som gammal fnittrande vampyr.
Nu har jag precis läst klart boken, på gammaldags engelska med fotnoter. Det är ingen svår bok. En kompis hävdade bryskt att det var kiosklitteratur. Vilket jag förstås tyckte var att ta i och kände viss förnedring inför ordet. Men kan förstå hans synpunkt.
Bram Stoker skrev boken om Dracula på 1800talet, den var först publicerad 1897. Tidens män var starka hjältar, och boken ifrågasätter mycket den tilltro till vetenskapen som upplysningen tagit för självklar. För att skydda sig mot vampyren behövs istället tilltron till det ockulta, med vapen som vitlök, vigvatten och kors.
Vi kastas direkt in i Jonathan Harkers dagboksanteckningar. Mannen har kommit som rådgivare, anställd av the Count i Transylvanien. Han förstår sig inte på folks rädsla för slottet och greven, förrän han har bott där ett tag och märkliga saker börjar hända. Denna delen av boken är fantastiskt gripande, just med tanke på Jonathans oskyldiga oförstånd, hans försök att förklara alla övernaturligheter logiskt. Hans klumpighet i att inte förstå farorna. Och Bram Stokers sätt att ge oss direkt handling utan massor av bakgrundsfakta.
I boken läggs även mycket fokus på Lucys förvandling; stycken som är underbara att försjunka i. Hur en frisk ung flicka blir blekare och blekare, och tycks behöva ofantliga mängder i blodtransfusion för att överleva... Och innan någon begriper varför. Fantasieggande! Man kan bli mörkrädd för mindre!
Sedan kommer det alltmer att handla om jakten på the Count, Dracula själv. I filmen kommer här kärlekshistorien av kärlekshistorier och tar över. Mina, Jonathan Harkers äkta gemål, blir förtrollad och därigenom förälskad i vampyren, vilket motarbetar deras jakt för att döda honom. Greven ser i Mina likheter med den hustru han själv hade för flera århundraden sedan, och kärlekshistorien får därmed extra tyngd. Scenen med Gary Oldman som ung i 1800talets London, i hög hatt och runda solglasögon, får mig fortfarande att rysa av välbehag. På samma sätt som Minas förmåga att se förbi den åldrande äckligt vaxbleke gestalten, och omfamna honom som om han var den unge främling hon förälskat sig i.
I boken är inte kärleksberättelsen lika tydlig. Här är Mina porträtterad med överdriven ordentlighet. Överhuvudtaget är ju detta en bok skriven på 1800talet; den erotiska touch som är så tydlig i filmen från 1992, kan omöjligen vara lika utskriven i denna bok. Ändå kan jag inte hjälpa att jag blir lite besviken. Jag såg framför mig de ändlösa tågresorna av längtan med den vackra musiken; Winona Ryders bleka ansikte; de passionerade kyssarna i överdådiga sängkamrar; och inte minst, i Lucys förvandling; det förbjudna samlaget med monstret på parkbänken (se bild nedan).
Det stör mig alltid när jag tycker mer om en film än en bok. Jag tänker att bara jag inte sett filmen först; då hade upplevelsen av boken ju varit oförstörd! Nu sitter jag istället och stör mig på hur männen daltar med kvinnan, hyllar hennes klassiskt kvinnliga sidor samtidigt som hon ju är "naturligt svag" och "måste tas hand om". Och kvinnan säger "ja, ni starka modiga män! Ta hand om mig!" Bram Stoker är överdriven i sitt porträtt av denna oskuldsfulla vackra fantastiska kvinna som har "hjärta som en man" och gör allt för sin älskade make Jonathan. Inte dras hon med i nån förälskelse! Nej, Mina i boken är redig och skärpt. Trots vigvattensår i pannan och omvänd dygnsrytm (vampyrerna sover hårt på dagarna och är vakna och starka mellan solnedgång och soluppgång), är hon herre på täppan och hjälper till i kampen att få död på the Count. Bara stundtals svindlar hon vid andra, förbjudna känslor. Annars handlar det mest om att Gud ska vakta över oss, och med Guds vilja ska allt bli bra, blablabla.
Jag orkar aldrig läsa förord och efterord, som Penguinböckerna så omsorgsfullt har lagt ner ca tjugo sidor på. Ge mig berättelsen och ge mig den nu, tänker jag. Kanske stod det något där som skulle passa bra i den här texten. Kanske tycker ni att jag borde utvidga mitt resonemang?
Kanske tänker ni att jag borde dra paralleller till dagens Twilight och True Blood-hysteri? Fan heller. Jag slutar här, med visslande utandningar och tungan med en snabb koll över hörntänderna. Undrar om jag ska se om filmen eller skriva en egen version av mina drömmars vampyrhistoria?

tankar efter "Der Bader Meinhofkomplex"

Jag såg "Der Bader Meinhofkomplex" idag. Egentligen hemma sjuk och jag vet att en sån här uppdateringen bara tar energi av mig och tvingar mig till sängläge igen. Men va fan, det är ju så här jag fungerar! Jag måste som Ulrike Meinhof skriva om mina tankar och känslor, jag måste.
Där slutar förstås likheterna.
Inte är jag någon rebell som går mot massorna och säger upp mina närmaste för rättvisa i vårt land. Allt som oftast djupdyker jag nu för tiden i det egna känslolivet, och skriver "klassisk kvinnligt" om den personliga utvecklingen och livets faser. Det fanns en tid i Växjö när jag jämt tävlade med politiska dikter, tyckte det var mitt uppdrag, tog inspiration av Hasse och Tage och skrev om saker som upprörde mig i dagens DN. Jag sörjer inte att den tiden inte är nu, skit samma, bara en detalj. Se det som en inledning.
Bader Meinhofgruppen startade som en studentprotest mot Vietnamkriget, som så mycket annat på 70-talet. Redan från början var dock allvaret stort, då medlemmar som Gudrun Ensslin lämnade sitt forna liv för att delta. Man satte våld mot våld och genomförde bombattentat mot de högre instanser som borde göra något åt krig och orättvisor. Riktade sitt hat mot det passiva väldfärdssamhället med drastiska åtgärder.
"Om man gjort något i flera årtionden, och sen inser att det är fel, ska man då inte låtsas om det eller göra något åt det?" säger Gudrun Ensslin. Tankarna går inte bara till kriget i Afganistan, utan även till klimatkrisen, eller hur? Vårt världsomspännande lilla snedsteg som, om kommersen får fortgå, kommer att ödelägga oss.
Gudrun Ensslin säger i filmen, att i USA och västvärlden vill respektive ledningar ta bort folkets fokus på viktiga saker, viljan att engagera sig, genom underhållning och kommers. Med alla rubriker om vad som hände i senaste Idol är det inte svårt att se att vi är där i Sverige idag, att vi har varit där länge.
Det ideologiska perspektivet, pratar de om på P3s dokumentär, som på 70-talet fortfarande var en levande möjlighet, något som förklarade vad och varför attackerna gjordes. I filmen erkänner till och med stora feta kostymgubbar inom polis och regering att reaktionen från de unga är en naturlig protest på ett stelt stagnerat samhälle.
Idag har Obama tagit över efter Bush, men kommer han att avbryta kriget i Afghanistan? Det krig som har liknats vid det utdragna Vietnamkriget, där allt fler civila faller offer, alltmer meningslöshet råder i vad kriget egentligen ska leda till i positiva konsekvenser. Jag läser artiklar där problematiken rör Obama som person mer än som viktig beslutsfattare; kommer det att bli ett personligt nederlag om han avbryter kriget? Vem bryr sig, tänker jag bittert. Det lutar mer och mer åt att det trots allt inte blir något uppbrott. Och denne man ska alltså få Nobels fredspris? Vilken värld vi har fått.
Och vad gör vi åt saken i Sverige? Vi skickar fler soldater. "Våra soldater värnar om de civila, vi är där för deras skull." Återigen är det en underlig värld, tänker jag. Får inte dessa soldater likväl betalt? Innebär inte det att krigets pågående är något som gynnar dem personligen? Eller vägrar man i svensk regering ställa sig såna frågor? Enbart Västerpartiet röstade emot en fortsatt transport av svenska soldater till Afghanistan.
Det är trots allt något uppfriskande med Bader Meinhofligan. Hur det än flippar ut, och hur mycket än terrorismen i ett andra och tredje led kommer allt längre från gruppens intentioner från början; så instämmer en del av mig så helhjärtat i Gudrun Ensslins kommentar till Ulrike Meinhof i inledningsstadiet, när denne kritiserar de våldsamma tillvägagångssätten. "Tror du att dina teori-onanier kommer att leda nån vart?"
Ulrike är alltså journalist, och den som likt Majakovskij på sin tid eldar på massorna med sina texter. Hon blir så småningom under den slutgiltiga fängelsetiden 1976 ovän med resten av gruppen, eller så framställs det i filmen. Splittringen och deras isolering och undermåliga behandling leder till att hon tar sitt liv. Även detta finns det olika åsikter om. I filmen är hon tvåbarnsmamman som egentligen inte vill dras in i det hela. Hon har en karriär på tidningen "konkret" och hon har ett liv i systemet. Hennes steg in i gruppen är det mest uppoffrande av dem alla. Detta är en bit jag tycker kunde skildrats bättre i filmen. Hur är det för en mamma att lämna sina barn? Gudrun Ensslin har ett än mindre barn som hon lämnar bakom sig när hon går med i gruppen. Smärtan i dessa ställningstaganden finns för det mesta dolda under ytan, visas inte. Jag skulle önska något av den grymma tårdrypighet som återfinns i "Undergången", även detta en tysk film, om Hitlers sista dagar i bunkern. Här dödar Magda Goebbels sina sovande barn genom att tvinga i dem varsin giftkapsel. Hon slår igen käken på var och en av dem för att säkerställa att giftet ska verka, allt för att de inte ska växa upp i en värld utan den nationalsocialistiska ideologin de brinner så för. Handlingen gör väldigt ont, och jag skulle vilja se mer av denna uppoffrande smärta här.
"Der Bader Meinhofkomplex" behövde jag. Jag var för liten för att ha kunskap om det här, och det är inget man lär sig i skolan. Varför egentligen? Så mycket som vi läste om Förintelsen. Jag menar, det är väl minst lika viktigt att visa att extremvänstern så väl som extremhögern kan flippa ut och leda till direkt farligt dödligt handlande?
Det är både för och emot i den här texten, det märker du kanske. Det är så världen ser ut, och det bör du veta. Det bör vi alla få veta.
Jag minns att vi fick se "Schindlers list" i skolan, på SO-lektionen. Jag hoppas att den här filmen tas upp på liknande sätt i skolundervisning, med efterföljande samtal och diskussioner.
Väckte jag ditt intresse?
Lyssna på radiodokumentären.
Läs mer här.
Se den här filmen.

Herman Bylles testamente

Jo vissa dagar jobbar jag också. Då är det satan ta mig intensivt, särskilt om det är lördag på ica, jag lovar man får ont i halsen av tempot, svisch svich och vill du ha det på summan? Var det en plastpåse också ja, just det; människan tvärs över nickar lite förläget, satan-satan-hon-såg-den-satan...
Men idag är det ju den lördagen då jag även har en recension publicerad på dagensbok.com. Hade jag glömt bort om inte en kompis hade påmint mig! Inte det bästa jag skrivit, och verkligen inte det bästa jag läst. Men det vore ju synd att inte hänvisa till den.
Och här är min pingvin.
I couldnt care less, säger han ibland, och går åt ett annat håll.
Det är rätt skönt.

3 ovärderliga tips

ett: Min kompis Axel, som driver bloggen lyxunge.blogspot.com, den jag brukar hänvisa till som världens bästa blogg, han har nu startat en serieblogg, efter mycket om och men. Han är begåvad, rolig och lite grann sjuk i huvudet. Det vill säga det är till er alla ett hett tips att ta er en titt.
två: Sen har jag idag snubblat över världens coolaste tandborste. Tro det eller ej, men den finns på apoteket! Rusa, rusa! 18.90 men det kan det vara värt.
tre: Och slutligen har det kommit upp bilder från slammet i torsdags. Både bilder och ljudupptagningar för er som är nyfikna!
Nästa slam är den 10 december.
För er som hinner och är i Malmö är det redan ikväll sista uttagningen i Gatsby Open! Start kl 20, Södervärnsgatan.

Björnar har aldrig svininfluensa

Sitter och googlar lite biverkningar på svininfluensavaccinet, eftersom jag idag tycker mig uppleva det där trycket över andningsorganen som jag kände av i våras. Stundtals panikframkallande faktiskt. Får väl ringa sjukrådgivningen eller min vårdcentral om det inte ger med sig.
Hittade sidan "Anders Nilsson - nyheter och debatt", där man hänvisas att rapportera in så fort man får en biverkning. Raderna är fulla av folk som har ont i armen, kräks, är yra eller har feber. Inga andningsbesvär dock. Däremot hittade jag det här, som jag tyckte var lite underhållande:
"
Anonym sa...

Bästa immunförsvar vi kan ta är antioxidanter som mestadels finns i Blåbär och Björnbär. Jag har ätit blåbär i flera år och har aldrig varit svårt sjuk eller förkyld. Jag är dessutom amalgam allergiker så varför skall jag bli särbehandlad genom att ta ett onödigt vaccin med massa kvicksilver i och bli jättedålig. Kroppens immunförsvar är till för att ta hand om kroppens egna bakterier. Varför jag äter blåbär är därför jag har fått ett väldigt bra mörkerseende vilket jag inte hade tidigare. Dessutom så livnär sig björnar på blåbär och fisk å kött. Dom är rena antioxidant bomben. När fågelinfluensan var aktuell då var det ingen som sa något om vaccin. Nä inte tänker jag ta något skit gift i min kropp. Blåbär el Björnbär , sen Multivitamin juice eller protein shakes innehåller mycket vitaminer och antioxidanter.. Det sitter fel folk i regeringen och sveriges rikes lag. Man ska inte gå efter grupptryck och göra som alla anda gör. Varför ska en frisk människa ta ett gift som kan ge biverkningar framöver ?? Tänk på det innan det är försent för det gör jag. När vi har sveriges natur med friska nyttiga medel att proppa i oss.......Jag har också varit och klagat på Reinfeldt om E211 som finns i Läsk, olika produkter i mat som är ett kliniskt bevisat cancer riskabelt ämne som inte dom vill ta upp.


Klart dom där idioterna som vill sälja vaccin i sverige och skriver på kontrakt kan avgå sen och leva på sina fallskärmsavtal på fritiden och dom som blir drabbade i slutänden är svenska folket som aldrig har någon jävla talan! Det är bara media, pressen och riksdagssmörjan och kungahuset som vi skattebetalare skall försörja. Bojkotta Monarkin det vore bättre med en president. Som Obama i usa , han lyssnar vad folket vill , vi ska slava under någon gubbe och kärring som uttalar sig på tv. Sen när vi ska rösta och få massa skit röstblad proppat i våra brevlådor. Inte blir min röst hörd. Never in my fucking life."

"

En sån ilska. Och underbar flykt från ämnet. Från en Anonym...

 

bild från www.karlskoga.se


för er som inte var där i lördags...

Så fel det kan bli ibland när man bara tänker att man publicerar texter på bloggen, och så kommer folk till skada. Kanske får tänka till innan det händer nästa gång. Ibland räcker det liksom inte ens att be om ursäkt.
I just detta fall, som jag inte dryftar mer än så här, är allt redan för sent.
And now for something completely different: Igår uppdaterade jag Ord På Scen-bloggen om lördagens spektakel. Läs mer om det här.

konstaterande

Att inse att man inte alls är förföljd av hans doft.
Att han bara råkar ha samma parfym som varenda man i Malmö.
Att inse att man ständigt strömmar runt i denna doft, att den flödar ongoing.
Det vill säga:
man har legat med Ingen Särskild.
Och att detta konstaterande så kan värma mig.
--------------------------------------------

dikt: att avhandla en man

Kom trea på ett poetry slam i Köpenhamn och två inhemska frågade om jag hade en sida där man kunde läsa mina texter. Så jag insåg att jag kanske ska bli bättre på att lägga ut sånt jag läser.
Den här är helt nyskriven och lästes på tävlingen som två dikter. Jag gick själv hemifrån och tänkte Okej, nu är detta nog inte dikter att vinna med eller ens gå vidare till andra omgången på. Men jag gillar dem och jag känner inte för att läsa gammalt, jag vill testa dem på scen.
Ibland går devisen hem, och då vinner man alltså inte bara sitt ansikte, utan även insikten att publiken kan älska mig för den jag är. Inget kan vara större i estradpoesivärlden.
(Det här var från början en dialogövning i min skrivpedagogutbildning)
*                             *                                 *                             *

-       Du har inte ens tid att älta.

-       Du menar hur?

-       Tid. Du har den ju inte. Den tid du har behöver du till annat.

-       Annat?

-       Ja, annat. Det är ditt liv. Du prioriterar.

-       Jag kan väl inte välja vad jag går runt och tänker på och vad inte.

-       Har du prövat?

-       Nä?

-       Gör det. Du ska se hur mycket större och bättre livet kan vara.

 

Paus.

 

-       Du vet, som din mamma brukar göra. Leva i nuet och så vidare. Se detaljerna. Som ditt ex brukade säga. Att du inte gör. Du vet, du tänkte på det igår också.

-       När?

-       När han sa att döden inte var något som skrämde honom. Att han inte tyckte att livet var så fantastiskt hysteriskt kul ändå.

-       Jag tänkte att han var cynisk.

-       Du tänkte att du inte var det.

 

Paus.

 

-       Du mår ju mycket bättre nu. Inse.

-       Det var alltså inte dumt att ses? Fast mina vänner sa att det var fel?

-       Känns det fel?

-       Nej. Men tidigare har det känts som att…

-       Saker kan förändras. Du kan förändras. Om du ser det.

-       Men tänk om det blir samma sak igen!

-       Det är för tidigt att säga.

-       Är det alltid för tidigt att säga?

-       Tyst. Ta vara på stunden, du.

 

Paus.

 

-       Du är inte fjorton längre. Du behöver inte alltid ha någon att vara kär i.

 

Paus.

 

-       Slutet blev inte som vi hade planerat. Igår.

-       Jag vet. Du borde varit tydligare.

-       Ja, det borde jag.

-       Tagit i mer.

-       Håll käften och slicka mig! Så borde jag ha sagt. Sluta prata om dig och ditt, käften, käften, håll käften. Nu, nu, nu. Jag, jag, jag. Borde jag ha sagt.

-       Ja, det borde du.

-       Istället låg jag bara där med handklovarna.

-       Det gjorde du.

-       Lyssnade på hans problem och kände mig kissnödig.

-       Det gjorde du.

 

Paus.

 

-       Du såg ju hans fel och brister.

-       Jag såg ju hans fel och brister!

-       Du såg dem klart och tydligt.

-       När han gick ut ur sovrummet såg jag dem klart och tydigt. Och när han kom tillbaka…

-       Du såg att han hade blivit tjockare.

-       Och ful.

-       Och han har alltid varit det.

 

 

 

 

 

 

 

 

-       Vad händer nu?

-       Världen ligger öppen, det finns ingen planlösning. Vad som helst händer.

-       Men mellan honom och mig?

-       Vad vill du ska hända, var ärlig nu.

-       Varför tror du att jag ljuger?

-       För att du brukar ljuga.

-       Inte för mig själv.

-       Särskilt för dig själv.

 

Paus.

 

-       Vad lever du i för slags värld, där man måste ha ädla känslor för varje man som du möter i natten? Lev på 2000talsvis. Ha bra sex och behåll din frihet.

-       Men det är en förgänglig frihet. Det är kanske inte den frihet jag vill ha.

-       Skulle du hellre vara förlovad nu? Skulle du hellre ha barn och familj?

-       Det sa jag inte.

-       Du har en förlegad grundsyn. Det är för att du kommer från landsbygden och har tittat för mycket på din mammas gulnande foton.

-       Det är möjligt.

-       Du romantiserar. Verkligheten är egentligen en annan.

-       Det är möjligt.

- Du måste se den möjligheten.

 

Paus.

 

-       Men jag ljuger inte när jag säger att det kändes bra.

-       Det kändes bra,

-       Men det är vår lilla hemlighet.

-       Vår. Kanske Axel får veta.

-       Axel vet allt det ingen annan vet.

-       Mm. Det är för att Axel bara finns på Internet. Är en nästan helt fiktiv person.

-       Men han finns på riktigt.

-       Ja. Det är läskigt när man tänker på det.

-       Det är bra att du vet.

 

Paus.

 

-       Är det en go-go-world igen?

-       Det känns som det. Som en win-win-situation.

-       Du har ett bra liv igen då?

-       En dadaistisk superduper-sexmaniac-orgie där vi spränger alla gränser, yeah baby, yeah!

-       Jag är så glad när du är nöjd.

 

Paus. Natt, sova. Ny dag.

 

-       Vet du vad jag stör mig på? Att jag ändå måste gå igenom vad som sades och så. Som att hans ord ramlar in bättre nu, än när jag faktiskt hörde dem.

-       Det är kanske din grej? Det kanske är så du är?

-       Tror du det?

-       Vi säger så. Jag älskar dig, du behöver inte analysera. Jag står fast vid det: du behöver inte analysera. Han är bara intressant sexuellt. Upprepa efter mig.

-       Han är bara intressant sexuellt.

-       Bra. That’s my girl.

 

 

fotot taget av Gunnar B Hansen, från finalen.


kvällens outfit & dravel

Ikväll var jag ute med Alice med Tyllkjolen o hennes vän.
Blev upphämtad i taxi. Först var vi på Tempo, sen på Nyhavn. Tema: sexuella anekdoter.
Sen själv på Brogatan, denna metropol. De hade inte min dyra favoritcider. Jag fick inte ligga.
*
Detta är den mest oseriösa uppdateringen sen jag vet inte när. Min kalender ser ut så här, så klaga inte.
Jag har nu tre dagars ledigt i rad, och igår kom jag trea i ett dansk poetry slam. Detta bör poängteras. Jag är nu mest full och jävlig och ska sova. Ambition finnes. I romanen som snart år klar för inlämning (209 sidor baby, kiss my ass, skrivkramp!), i böckerna jag läser/skall läsa/det pågår.
Detta är vad du får just nu.
Efter en vegburgare och en dos alkohol som frysande börjar lämna kroppen.
Nästa gång ska jag visa bilder från poetry slammet och från Stockholms poesifestival.
Imorgon är det Matiss och Amanda på Loftet.
Men nu. Nu ska jag sova.

Slottsstaden

Det finns inget hundbajs här.
Detta är min första reflektion.
Min kompis Frithiof påpekar att det är för att det finns hundbajskorgar uppsatta vid varje hörn, något som fattas på exempelvis Möllan.
Hundantalet i sig är ju varken större eller mindre.
Fasaderna är fina. Det är de kanske mest över hela den här stan, men det är något som skiljer sig. Kanske är det bara lugnet. Bristen på skräniga uteställen, falafel och barfota profeter med långt skägg.
När jag går på Regementsgatan med den lilla trädallén och inredningsbutikerna, 4:ans buss går hela vägen här till Klagshamn eller Limhamn, och alla jag möter har kappa; då slår det mig att det känns som en annan stad i de här kvarteren. Som att jag plötsligt dök upp på en bakgata i Stockholm. Det är något med Slottsstaden som är lite posh. Fast ändå inte.
Och över allting tornar Kronprinsen upp sig.
Kronprinsen är egentligen ett stort blått fartyg, förtöjt mot sin vilja, drar och sliter för att komma härifrån. Eller drog och slet. Nu är det surrat med ett sunkigt köpcentra i grunden och en restaurang som sägs vara fin på övervåningen.
Käppastan.
Här bor till stor del gamla människor. Rullatorer och käppar. The good old days och rasism. Men också leka med barnbarnen i parken. Vara extra trevlig och personlig mot kassörskan i affären, eftersom hon är den enda person man pratar med under dagen. Gå och handla någon extra gång till, passa på att gå på toaletten och klaga lite på stela fingrar som inte hittar pengar i plånbok, "kan du hjälpa mig?". Vissa tanter ser ut som små dockor; fågelfingrar och plirande små ögon bakom rynka på rynka, hud lagd mot hud.
Hästen på taket.
Först trodde jag bara att det var en. Sen såg jag den andre. De stoltserar där, högst upp. Statyerna som får liv när jorden går under, hovarna som plötsligt börjar röra sig. När ingen förväntar sig det. Galopperar förbi i metall-klippetiklopp, dundrar, väcker, förvånar. Står där uppe och väntar. Samlar mod inför det stora hoppet. Ner för byggnaden och ut. Båda samtidigt; ett, två, tre.
Massageinstitutet där jag tänker att min syster skulle söka jobb. Den lilla parken som är en park på riktigt, även om den är liten. De trettifemåriga mammorna samlas här med sina barn och all sin tid. Rödrosiga kinder och bävernylonoveraller.
Runt hörnet: ett bageri. En byggnadsställning. Några möbler som håller på att flyttas från ett hus till ett annat. Ett café som säger att de har stadens bästa brunch, ser ut som 90-talets glädje över ord som caffe latte. Avklätt, vitt, ful layout. Vem äter här, funderar jag. Går förbi.
Inredningsbutikerna skyltar med blommiga gummistövlar, draperier och tyger med stora bilder av ansikten. Det ska synas, inte smygas.
Tvärgatorna mot stan, in bakom Kronprinsen och förbi den konstiga kyrkan (som är rätt fin trots sin modernitet), mot staden. Centrum med löshår och klapperskor, för korta kjolar och långt blont hår. Möllan med sjalar, poserna och bohemen. Jag rör mig mellan allt lika befriat, lika obrytt. Jag hör inte hemma någonstans. Jag hör hemma överallt.

RSS 2.0