Refusering. Lägsta. Nu blev jag fan bara sur.

Idag gick min telefon sönder. Ikväll kom det här. Nu går jag och lägger mig. Fuck the world. Ungefär.


Ditt utgivningsförslag / Your proposed titles‏
From:mattias.axelsson@abforlag.bonnier.se
Sent:Wednesday, May 27, 2009 2:42:51 PM
To:thierrys_angel@hotmail.com
Cc:mattias.axelsson@abforlag.bonnier.se
Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning. 


Tack för att du vände dig till oss! 


Med vänlig hälsning 


Gunnar Nirstedt



en liten bit av något vackert

SM i Poetry slam 2009, Norrköping. Min rapport av spektaklet.

 

Etta: Oskar Hanska

Tvåa: Matiss Silins

Trea: Lovisa Eklund

 

Vinnare i improesi: Oskar Hanska

Vinnare i triathlon: Uppsala

Vinnare i teampiece: Södermalm

 

SM i Poetry slam igen. De säger att tiden gått snabbt, tänk nu är vi här igen säger de.

Jag tänker på förra årets SM. Nån form av studsande flirtande nervositetsmaskin, och så det där med att marken inte fanns under fötterna, att inget var som förut och att allt var underbart men fruktansvärt. Att håret var kort, kort och att kroppen var tränad. Jag tänker att det känns länge sen.

     

I år åker jag inte som tävlande. Men har snackat mig till lite förpoetande. Tanken är även att jag och Affe ska rapportera lite för diktafon, men med facit i hand blev det inte så mycket med den saken. Kanske är det som Affe säger: SM måste få vara en fristad.

 

Jag sover inte på vandrarhemmet, där alla andra sover. Jag sover hos Elizabet. Det fungerar bättre när jag dumpar mina centimeter-tunna liggunderlag och tar soffan, där man förvisso inte kan sträcka ut benen. Andra natten har dock kroppen vant sig vid denna detalj…  Jag är the partyanimal av vårt lilla boende, detta konstateras redan första natten och jag får hädanefter extranycklarna.

Norrköping är lika gulligt och omfamnade som tidigare, jag känner det sen Ordkrig. På samma sätt är våra värdar (arrangörerna); Dödsstjärnan med flera, lika proffsiga som då. Eloge som fan!

 

Det är nåt med poetgemenskapen som får mig att emellanåt känna mig så innerligt ensam.

Och när Fritiofs dikt om den bortkastade feminismen går rakt in i mig vill jag slänga alla korta klänningar och Johnny Depp-dikter all världens väg. Alla frågor. Alla tillkortakommanden. Varför fortsätter jag förminska?

Hur kan detta förakt vara så viktigt för mig?

Jag messar Ida och vi är överens; man byter bara ut ett destruktivt beteende mot ett annat. Att jag accepterar, ja nästintill gillar mina bulligare former på sista tiden, betyder kanske något. Eller också bara att det är nåt annat som ligger i startgroparna för att ersätta.

Behov.

Hur man också måste tillåta dem.

 

Natten mellan onsdag och torsdag, då när det fortfarande känns som att hela SM ligger framför oss, drömmer jag att jag och Oskar Hanska sitter och pratar. Jag säger att jag tycker det är synd att vi inte kommit varandra så nära, att vi aldrig gör det. Han säger Men det är ju ditt fel, Lina. Vi pratar och skrattar och det hela slutar med att jag rider på hans axlar, med alla dreads och allting under mig. Och så nåt med en elefant och en skrattande Fritjof. Det är en fin dröm.

 

Affe är min solstråle. På finaldagen har hon övertagit mina körsbärsläppar. Hennes kompis Mattias är jättetrevlig och pratar nära med mig, fast vi aldrig träffats innan. Jag har sett honom på facebook bara. Fast nu har han hår och ser ut som Jonatan Lejonhjärta.

 

Förvåning 1: Jag imponeras av Marcus Priftis.

Förvåning 2: Jag kommer på mig själv med att hålla på Oskar Hanska finalen igenom. Han som vanligtvis inte är min favorit.

Förvåning 3: Och så det där med drickat då. Oväntad påverkan från de omgivande nykteristerna gör att jag dricker sparsmakat. Till och med på finaldagen med efterföljande fest.

 

Den här bloggen kommer inte att handla om vem som hånglade med vem.

Men det var trevligt.

 

 

 

Alex Bengtsson älskas som vanligt av oss andra poeter, men ratas av publiken som inte greppar ironin.

”Alla tjejer är horor.

Jag skulle bli bög

om det inte var så jävla äckligt”,

 

som Oskar Hanska citerar efter att han vunnit hela skiten. Och lägger till sin egna version:

”Alla fulla killar är idioter

jag skulle vara flata

om jag bara hade haft lite mer fitta i mig”

 

Hela Stockholmslaget löper amok i sitt teampiecebaot. Det skriks om Frölunda och räknas på tyska, och stackars jurygrupperna ser ingen annan utväg än att ge 0,0:or, hur utbuade de än blir av resten av publiken. Improesifinalen är även den en uppvisning kantad av skandaler. Poet efter poet diskar ut sig genom att på olika sätt bryta mot reglerna! Det är tröjor som rekvisita, färdigskrivna dikter som används och ord på skärmen som INTE används. För att inte tala om detta SMs stora höjdpunkt: när Gunnar B Hansen går upp i Fritiofs ställe, och kör en impro-dikt om hur SM varje år är riggat! ”Laura Wihlborg-effekten, någon?” Jag och Affe jublar så vi inte vet vart vi ska ta vägen. Och jag grämer mig fortfarande över att jag inte filmade det…

 

Erik Härstedt är en annan sån som jurygrupperna inte begriper sig på att uppskatta. Det gör ont i hela mig när hans ord attackerar, hugger och biter. Denne poet har alltid varit lovande beträffande det språkliga. Nu är även hans scenframträdande närvaro till tusen. Hans diktbok ”Allt du aldrig drömt om” är förstås en snällversion av katapulten. Men köp den ändå. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186207431

 

Och så Fritiof Andersson. Varför ska det aldrig bli han? Inte ens i final får vi se honom. Trots att hans dikter som sagt, går rakt in i en. Och nej, jag tror inte att jag är ensam om att tycka det. Här har vi slipad samhällskritik och politik, invirat i guldtrådar av finaste, finaste poesi.

 

Ett replikutbyte ur ett av Göteborgs teampieces: ”Jag måste bara gå på toa först.”

”Du är alltid så jävla materiell!”

 

Teampiece, ja! Aldrig har man väl sett så många? Regeln att det bara får vara tre individuella framträdanden, kontra de fyra deltagarna som finns i varje lag, är anledningen. Det tror i alla fall Nils, när vi står i klunga utanför och resonerar. Istvàn och Johan Wretman kör för övrigt teampiece varje gång och ger därmed upp sina chanser till den individuella finalen.

     

 

En ny grej som kommer sent på nästsista kvällen, var poesikaraoke. Jag ser fram emot en utveckling av detta! Man väljer alltså en poet och en dikt som finns i deras system, och så kommer verserna upp en efter en på skärmen. Än så länge är utbudet förstås skralt, men jag ser fram emot att få läsa egna versioner av både Laura Wihlborg och Majakovskij i framtiden.

 

En annan skoj detalj är att Joss Åkesson och Amanda Lindholm, som båda var med om sitt första SM, tog sig till final! Amanda är ett starkt exempel på hur snabbt man kan klättra på ett år, om man lägger manken till.

 

Det finns hur mycket som helst att skriva och hur många bilder som helst att lägga upp. Jag slutar här. Och ger er lite länkar att gräva vidare med…

Fullständig resultatlista:

http://www.poetryslamsm.se/resultat/

 

Gunnar B Hansen skriver om saken:

http://ordpascen.wordpress.com/

 

Alex Bengtsson hyllas på efterfesten: 

http://www.youtube.com/watch?v=xLP_6Bui74c&feature=channel_page

 

Amanda Lindholm i finalen:

http://www.youtube.com/watch?v=eXmmW4XQllA

 

Matiss Silins i ett av baoten:

http://www.youtube.com/watch?v=8tWQDy6o1QQ&feature=channel

 

Oskar Hanska improviserar:

http://www.youtube.com/watch?v=wVbXrIcSMxU

 

Mer bilder för er som har facebook: 

http://www.facebook.com/album.php?aid=110654&id=551781411

http://www.facebook.com/album.php?aid=110665&id=551781411

 

 

Oskar Hanska tacktalar:

http://www.youtube.com/watch?v=E9Q_jp-gtxM

 

Och glöm inte att coola Sanna Carlstedt som var en av programpunkterna finns att lyssna till på Spotify!


kvällens lilla minne


Det här är ett ack så gammalt foto.
Eller tja, vi pratar kanske två år bakåt i tiden, men ni vet hur det känns ibland. 
Jag tramsar med en öl i handen, Martin skrattar. Martin är Åskars bästa kompis, Åskar som jag var tillsammans med. Jag sträcker fram en mick och säger "om jag skulle intervjua Peter Siepen, då skulle jag kanske göra mer så HÄR: Hej Peter Siepen, varför är du så fuuuuul?"
Som sagt, tramsar med en öl.

Fortfarande en av de roligaste bilderna jag har. 
Alltså inte skrivet i ett skri av saknad. Även om sådana kan uppstå. Mer skrivet för att; ja. 
Minnen.
Jag tycker om att fösa upp dem till ytan då och då.


ur olika bitar bildas ett tillstånd

"I heard there was a secret chord
that David played, and it pleased the lord
but you dont really care for music, do ya?"



"Hela min själ har jag knutit till en tanke,
hårt, hårt så jag kände den med handen,
hela min själ har jag slungat genom luften
långt bort till dig.
Ser du den ligga som en stjärnsten fallen,
ännu efter flykten glödande i sanden,
vandrar du förbi den i din svingande rytm,
så tänker du nog inte på mig."




"Jag tyr mej till dej
lite grann som en hund
Jag har fin päls
Ligger vid dina fötter
och flåsar
som om det fattades luft
(...)
Jag önskar jag vore av annan art
Inte så hungrig
Inte bara en mun
och en svans"




"Sätt in ett nytt hjärta i mig!
Ge mig
blodtransfusioner!
Hamra in en tanke i kraniet!
Jag levde aldrig klart mitt liv här på jorden,
hann aldrig
älska mig mätt.
Jag var två meter lång.
Men vad skulle det tjäna till?
Ett sånt jobb kan också en bladlus klara av."




Citat från låten "Hallelujah" av Jeff Buckley, dikten 2 ur "Härdarna" av Karin Boye, dikt på sidan 26 ur samlingen "Sång från hjärtats bakgård" av Anna Jörgensdotter, och längst ner är det en bit ur Majakovskijs "Hoppet" i "Om det där".
Jag tyckte på olika sätt att de passade.

Jag åker till Norrköping imorgon. Ett miljöombyte blir, tro det eller ej, bra. Ett utbyte av kropp och själ skulle också funka, "lyft mig ur min kropp", eller hur var det Laura Wihlborg sa? "Det är en enda röra här i Bangladesh. Ingen kan säga vems tårar, vems vatten, vems tårar, vems vatten, vems tårar - som är vems..."

Idag ska jag ringa om luftrören. Nu ska jag gå en tur genom stan. Det sägs att kroppen gillar det.




The easy way to fool your brains out


Nej.
Det här är inte en helt okej effekt av att man skriver på en roman om fjortisar som flippar ut och tjuvröker och gör allmänt crazy stuff. 
Man kan tycka nästa dag att vadå, det har jag redan glömt, att jag rökte några bloss där? Det spelar väl ingen roll, kommer inte få mig börja röka igen, vadå, trodde ni det eller?

Klockan 06.30 natten därpå vaknar jag och är röksugen.
Då har jag drömt nåt osammanhängande om att det finns ett halvt paket Marlborou lights hos Emelie, och det andra finns på andra sidan stan, och det gäller för mig att klara mig mellan dessa båda poster. Lite som ett tv-spel.
Jag ligger vaken i en halvtimme och säger till mig själv att jag inte vill börja röka igen, att det bara är hitte-på, men att detta är ett tydligt tecken på att allt i "The easy way to stop smoking" av Allen Carr är fakta, fakta, fakta och jag borde inte ha något annat som min världsbild. Och då allra helst inte mitt eget sockervaddstänk "jag FÅR. ibland..."



Att leva dekadensliv med Emelie och Catrin en vanlig onsdagseftermiddag/kväll är väl en sak. Att vara bakisdöd nästa dag är väl okej. Jag är inte tjugo längre och man märker av det rätt ofta. Inte minst när jag får för mig att amma min nalle lite under tiden som jag tittar på Hitlerfilmen (som för övrigt är dålig). 



Det här med att jag kanske är dödssjuk under huden... vi får ta det i nästa vecka. 


läs Josefin!

På tal om alla de där jobbiga känslorna man går igenom i livet, som tycks vara lite av ett tema de senaste uppdateringarna, så har Josefin skrivit en sjukt läsvärd text om detta på sin blogg. Jag vill rekommendera en titt. 

http://minuit-minuit.blogspot.com/

Jag känner inte Josefin personligen. 
Hennes blogg heter "Tu es très jolie",
vilket hon också är...


För övrigt förklarade jag för Catrin igår att mitt länkverktyg faktiskt inte funkar, vilket det varit lite klagomål på den senaste tiden. Catrin tyckte jag skulle klaga hos ledningen, och jag bad henne sprida för omvärlden under tiden att nej, det är inte jag som är trög...




Spy ut på papper i olika färger

Ibland är orden inte det man vill använda sig av. 
Senast inspirerades jag av Gisela (www.eskapapi. com) och gjorde en serie.
Den här gången blev det ett kollage som östes ut under lite tårar men mer kreativitet.
Jag kallar det för 
"that thing about being someone else, - you gotta love it"


Det är svårt att fotografera tavlor så att det blir bra. Här är mina försök:





 

Detaljer är lite svåra att se, jag vet. Här ovan är detalj från en lek med spiraltrappor, något jag tyckte förde tankarna till en vagina, och ur den ett rosa litet sammetsband jag hittade på mitt skrivbord. Det är bra med röra i kombination med denna ständiga ovilja att slänga saker som "kan vara bra att ha"... 
Detaljer man inte ser, men som jag gärna vill delge mig av till alla er som inte har glädjen att se detta kollage i verkligheten (dvs merparten som läser, skulle jag tro): Det röda, gröna och svarta på tjejens kropp, hon som blir knullad bakifrån i övre delen av tavlan, är snirklande små blommor jag har ritat dit. 
Och de ord som står på den vita lilla lappen som skymtar i vänstra delen av tavlan, långt upp, är lite kryptiska "ween actor a"; som av slump bildades när jag klippte sönder och höll på. Tyckte det passade bra.

Och nej.
Jag är inte krossad.
Människokroppen behöver gråta ibland, och så är det. 
Jag behöver hata mig själv ibland och så är det.
Ingen kommer att dö på kuppen. Jag tycker det blir mycket mer intressant på det här viset.




Lina leker kulturjournalist

Jag intervjuade ONT, det vill säga Per Alvsten och Niklas Åkesson, i söndags. Här kan ni se resultatet av det.

http://diktafon.wordpress.com/2009/05/13/ont-portratt-av-en-skrattkonstmaskin/

jag vet, det ser hemskt oproffsigt ut, men jag kan inte, kan inte, kan inte få blogg.se's länkverktyg att fungera...


bild jag tog på den berusade föreställningen, den förste maj.


För att följa vårens tema: sjuk...

   

Det är skönt att det finns så mycket man kan göra. 
Fotografera lättjefulla Lisa, till exempel. Leva hennes liv ett tag. Det vill säga ligga och ta igen sig. Mest hela tiden. Skippar förvisso det där med att försöka riva ner saker på väggarna, leka med små saker på golvet samt slicka mig själv över hela kroppen. 



När jag var femton hängde vi nere vid stranden, det var jag, Ninni och Emma, ibland Sissi. Jag ville hemskt gärna se ut som nån annan. Här försöker jag med det. Har bilden framför mig på skrivbordet numera, tycker den är fin att kika på. Jag posar så bra, eller hur, med peacemärke och allt.




Ägnar mig åt lite läsning. Alex Bengtssons lilla diktbok har legat på mitt golv ett tag, jag läser då och då. Man måste älska exempelvis den här versen.
Hela diktsamlingen heter för övrigt "Martin Svensson sjunger att alla gråter men det kan inte vara sant". Även det måste man älska.


Man kan beställa pornografiska serieromaner på adlibris! 
Jag gör det och tycker jag kommer billigt undan. Tänker att om jag bara beställer en per månad är det helt i sin ordning. Som att skippa ett par falafel och gå till jobbet istället för att åka buss. I slutet av månaden ska det nog jämna ut sig. Och då har jag ändå satt undan den där tusenlappen som väntar på nya glasögon...

Sen finns det alla de här sakerna man borde göra men inte gör. 

För idag gör jag dem inte.

    

Istället fotograferar jag mig själv lite grann. I hopp om att se lika cool ut som Betti Alver på den här bilden, på nya boken jag köpt av henne. Kvinna på 20talet. Den här meningen är redan understruken med rött i förordet: "Den moderna kvinnan vill inte nöja sig med enbart tryggheten, men om hon fastnat i modernitetens splittring och spleen har hon inte ambitioner nog att skapa sig en egen framtid." 
Så här vill jag också se ut när jag debuterar:




En annan grej som bör bli skriven är en intervju med Per Alvsten och Niklas Åkesson som jag gjorde igår. Har allsköns anteckningar att sätta ihop och stycka ner till begriplig ordmassa http://diktafon.wordpress.com som jag skriver för ibland. Kommer det att göras idag?
Kanske.

Jag silar ingefäravatten och dricker och sväljer. Halsen säger jippijajajo. Magen säger what the fuck. Näsan säger Jag vet inte vart jag ska ta vägen, ursäkta. 
Ögonen tackar för nya linser, slipper slitna glasögon. 

Lisa försöker förstå sig på persiennen. 








let's talk about sex, baby




Detta är en krönika om sex.
Take it or leave it.

Ibland, det händer då och då, känner jag för att skicka ut mess liknande Samantha i "Sex and the city"; "Come over here and do me". Jag gör även det ibland. Det brukar dock inte tas emot så bra. Männen i fråga verkar inte fatta exakt hur mycket allvar jag menar. Vanligtvis resulterar det i tystnad. Eventuellt ett mess tre dagar senare, när de i ett försök att spela svåra svarar med ett nekande, av typen "åhå, det hade varit trevligt men var dessvärre upptagen med (whatever som låter svårt)..." 
Gärna punkt punkt punkt. Detta är något som män över 40 missbrukar brutalt. Enligt mina undersökningar.

Jag brukar väl förvisso formulera mig bra mycket snyggare än "come over here and do me". Herregud, jag är väl ändå poet. En gång skickade jag en bild på mitt bröst och texten "Jag finns. Tänkte bara säga det på ett lite trevligare sätt", till en som inte svarat på en vecka. Han svarade.
En annan gång skrev jag en kärleksförklaring till en mans hud, hur len och fantastisk den var. Han svarade inte. 
Men för att återvända till just det här ögonblickliga, när man vill att nån ska komma över nu, nu, NU... den gubben kommer sällan. 

Att involvera sig med män med barn. En punkt för sig, bör detta klassas som. Inte bara kan dessa män inte komma över nu, nu, nu. De har även den tråkiga defekten att deras ex, som de har barnet tillsammans med, kan få för sig att de behövs lite sporadiskt, utan förvarning, för att bistå med hjälp kring detta/dessa barn. "Sorry... jag blev tvungen att köra till (landet längesen) för att hämta sonen från en fotbollsmatch.. vi kan tyvärr inte ses... annan kväll? kram." Detta mess anländandes en timme innan planerad "ses".

Och japp. Visst är det punkt punkt punkt som gäller.

Jag vet inte vad jag ville komma fram till med detta resonemang. Att mina mess är bra och bör besvaras? Att jag är värd mer men inte får det? Att jag tror att jag är the queen of the fucking world, men sällan lyckas med den positionen?

Eller att jag är nåt annat. Som går under benämningen punkt punkt punkt.



och ps. Jag har inte glömt löftet att recensera "Watchmen". Det kommer. Jag har börjat i mitt huvud... ds.

Lina tipsar


Japp, det är dags att tipsa!
Jag trodde faktiskt efter att ha lyssnat en del på Miss Li, att hon snart skulle vara slut, för att allt lät ungefär likadant. Men tji fick jag. Efter att ha lyssnat på hennes nya skiva mycket, mycket de senaste dagarna vill jag äta upp alla såna nedvärderande tankar och hylla. Leta genast upp och lyssna! Det känns som att Miss Li också tyckte att en viss förnyelse var en bra idé...



Mölle


Min mamma bor i Mölle. 
Mölle by the sea, brukar man säga och tänka på randiga baddräkter för herrar. 
När min mamma och pappa skiljde sig blev det ett skalv över hela Västra Karup. 
På sina håll har det fortfarande inte lugnat sig. 

Men min mamma är lycklig. Hennes nye man heter Hans och är läkare.
Det betyder att man kan ringa till honom om man misstänker att man håller på att dö av en fruktansvärd sjukdom ännu ej upptäckt av vetenskapen. Han är också rätt bra att diskutera ditten och datten med, att brusa upp mot men även bli vän med igen.

Vi brukar ha tur med vädret när jag är där.



Så här vacker är min mamma.

På kvällen var det fin mat hemma, som vanligt, sparris och kronärtsskockor, sånt som jag inte tror jag kan laga. 
Sen gick vi till det där stället i hamnen och åt ost och drack vin. Mmm... ost... (se bild lite längre ner)
Vi diskuterade min framtid och de svårigheter man har som opublicerad författare, en diskussion som slutade med att jag röt till "Men jag ÄR tillräckligt bra! Jag KOMMER att bli publicerad!" Och min mamma sa "Bra, Lina!" och lyste upp. 

Min mamma har ovärderliga och för mig helt okända kunskaper, framför allt förvånande för att komma från henne. Till exempel vet hon att man kan stämma en gitarr genom att lyfta på luren och höra telefonen tjuta. 

Mölle består av vackra hus, en båthamn, tjusiga hotell och restauranger där det faktiskt jobbar trevliga människor, en kyrka som ständigt är bokad för bröllop, sluttande vild natur och klippor. Det finns alltid dykare vid strandkanten. Det är litet och jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo här. Men jag tycker om att hälsa på. En gång i tiden klättrade jag på klipporna som sluttade brant brant ner. Jag hade på mig spindelmannen-tröjan och jag vände på huvudet och sa "det här är omöjligt, det går inte". Och prästen i Glimåkra tittade tillbaka och ropade "jodå, håll dig nära väggen bara". Och jag klättrade och klättrade och de sa efteråt "vad duktig du var som inte trillade, det brukar alltid folk göra de första gångerna." Och jag mådde illa och sa "jag tänkte att om jag trillar så dör jag". Även om säkerhetslinor fanns och jag visste ju att det inte var så. Men trilla? Det var inte ett alternativ. 

    

Tillbaka i Malmö var jag lite rebellisk eventuellt dumdristig och sket i antagningsprovet för journalistik i Lund. Tyckte att jag ändå bestämt mig för att inte. 
Gick dock själv på kvällens tillställning på Inkonst. Kände mig lite modig, fast det väl inte direkt var nåt att vara modig över. Hade prickiga klänningen på som kompis.
Sjömannen: "Jag fick också ont i halsen. Två dagar, det gjorde ordentligt ont. Funderade på att ringa och kolla upp det faktiskt."
(Sjömannen är kodnamn på nån som förstås inte alls är en sjöman. Logiskt? I min värld.)

Jag tackade nej till att vara med i SM i Poetry slam, trots att jag fick en andra chans. Tänkte att andra kommer göra nåt bättre av den. 
Jag tror att på det hela taget är det väldans bra just nu. Tyckte ju till och med det var roligt att jobba på Ica idag!

Läs den utlovade recensionen av Klubb ONT här: http://diktafon.wordpress.com/2009/05/04/klubb-ont-1-maj/
Ska intervjua herrarna på söndag, så deras verksamhet blir mer begriplig för gemene man...








RSS 2.0