dagdrömmar & utflippade fantasier



I vissa situationer är det givet på förhand att vandra iväg med tankarna. Beroende på läggning och fantasitillhörighet ser det olika ut för olika personer. Träning är ett sånt tillfälle. Jag tittar på tränaren, ibland en kvinna, ibland en man, och fantiserar ihop deras liv åt dem. Mycket praktiskt. Vi har hon som jag är lite kär i för hennes energi och glädje och inte helt perfekta kropp. Hon har nyligen varit på långresa i Thailand, är förmodligen tillsammans med en kvinna men ingen av männen skulle gissa på det. Är egentligen ganska vanlig men en puma i sängen.

Vi har han som är gift och har barn, med en kvinna, samtidigt som han är lite involverad med en av männen i gruppen. Samtidigt som han har en stenhård crush på mig... Han har även åldersnoja. Ja, det är inte lätt.
Och så har vi hon som precis upptäckt att träning är något för henne. Hon tränar över, fattar inte att alla andra inte känner som hon, blir frustrerad och arg av tjocka långsamma människor, och är innerst inne under all sin trevliga yta både moderat och homofob.

Så har vi han som knarkar, det syns i hans blick. Han är så snygg och det vet han om, han lever på tjejernas blickar och amfetamin. Han sover tio minuter åt gången och tränar 90 timmar om dygnet. Han kommer att dö innan han är 60 och alla kommer att vara förvånade, även han.

Och sist men inte minst, den mest intressanta av alla. Hon med det plastiga ansiktet och den svårt svårt svåååra åldersnojan. Hon är extremt osäker men vet att hon kan det hon håller på med. Bättre än de andra! Så det så! Alla här ser ner på henne för att hon försöker bevisa så mycket hela tiden. Hon har genomgått flera operationer men tycker ändå aldrig att hon riktigt får till det. Hennes barn kommer att bli precis som henne. Hon drömmer egentligen om att bo på Mallorca med en rik man som filar hennes fötter och slickar henne bättre än nån annan. Men det får bli smuttande av bag-in-boxen hemma och en och annan restresa med ungarna. Pappan till dem är i fängelse och honom pratar hon aldrig med eller om. Hon är en överlevare, mot alla odds; hennes leende må vara ansträngt men nog kan hon sina steg. Och det vet även de som hatar henne av arbetskompisarna. 

Hur brukar ni tänka?
Nu åker jag snart till Danmark med Johan.


en idol som vägledare

Jag har någon sorts ”in med huvudet före”-period, där det handlar om skrivande och läsande, om kunskap, kunskap, kunskap, fördjupning i det som intresserar mig och skit i det andra, typ. Snart är första utkastet klart av mitt kära projekt om fjortisar. Det betyder inte så mycket i det stora hela; fortfarande måste mycket skrivas om, broderas ut och strykas. Men självklart betyder det ändå mycket; då det upprätthåller den speed jag velat inrätta, det högre tempo och den tillit och tro på de egna projekten som jag måste, måste, måste börja ha om jag ska bli en författare på riktigt. Och det ska jag.

 

 

 

En av vägarna framåt är att gå bakåt; att läsa sånt som redan är skrivet för att föda den egna pennan. Jag gick till biblioteket i förra veckan för att skriva, kicka igång mig, men mitt självförtroende låste mig, som så många gånger förr. Istället hittade jag tillbaka till Virginia Woolf, denna kvinna som jag dras till, både som den person jag anar att hon var och som den nyskapande galna författare hon var.

”Din tillgivna Virginia – Virginia Woolfs liv i brev och bilder” är en samling av brev skrivna av Virginia och postade till diverse adressater; konstnärer och författare,  systern Vanessa Bell, älskade vänner och förälskelser såsom Vita Sackville-West, med flera. Den är utgiven av Forum och ger en stor, generös inblick i hennes vardag. Breven är hämtade ur Letters of Virginia Woolf, redigerade av Nigel Nicholson och Joanne Trautmann Banks och utgivna i sex volymer av Hogarth Press 1975 – 1980.

Urval och kommentarer av Frances Spalding, översättning av Margareta Ekström. Först utgiven 1991. Breven är hämtade ur Letters of Virginia Woolf, redigerade av Nigel Nicholson och Joanne Trautmann Banks och utgivna i sex volymer av Hogarth Press 1975 – 1980.

 

Detta var inte tänkt som en regelrätt bokrecension, jag har för mycket annat att pyssla med för att göra en sådan någon rättvisa. Jag ville bara återge lite nedslag i den, samt på nåt löjligt litet vis tacka, genom att här på min blogg hylla henne. Undermedvetet måste jag ha anat det, att genom att läsa om en författares arbete och slit skulle jag bli motiverad att själv kavla upp armarna. Det är inte lätt och det ska heller inte vara lätt. (Upprepa detta som ett mantra när du tvekar.) Men dagen efter att jag lånat boken var jag igång med min roman igen, insåg hur lite jag hade kvar och hur fånigt fåfängt jag skjutit framför mig med stöd av detta ständiga aber; ”det här är inte bra nog. Varför håller du ens på med detta?” Som alla författare känner. Virigina förklarade det mycket enkelt i förbifarten. På ett krävande emotionellt projekt följer naturligt ett lättsammare mer humoristiskt. Inget att se ner på. Bara annorlunda. Och en naturlig reaktion. Det är alltså detta jag skriver nu. Inget oseriöst nonsens; jag tror ni inser att jag inte sysslar med något sådant. Men med ett spektra som inte nödvändigtvis spänner över femtio år, två generationer, tre bärande karaktärer och tusen dramatiska känslor i skira metaforer. Det var manuset jag skickat in. Detta är något annat.

 

 

 

 

Och nu från Virginias penna:

 

s. 49, jag kände igen mig lite bara: ”Att vara 29 och ogift – misslyckad – barnlös – galen också, ej författare.”

 

s. 62: ”Givetvis är litteraturen den enda adliga och mänskliga yrkesbanan. Till och med måleriet tenderar att fördumma och musik gör människor erotiska, medan ju mer man skriver desto trevligare blir man.”

 

s. 68, om svårigheter i skrivandet, att lyckas tränga in i människor och ge dem kropp och mening: ”Det är inte möjligt, och kommer aldrig att bli möjligt, att säga jag avstår. Inte heller skulle det vara till gagn för litteraturen om det var möjligt. Den här generationen får lov att bryta nacken av sig för att den följande ska få fritt fram.”

 

s. 112, om män och kvinnor i ett brev till systern: ”Men hon har ett hjärta av guld, och ett intellekt som arbetar målmedvetet, om än något långsamt; men har sina ljusa ögonblick – Men nog nu – Du kommer aldrig att falla för charmen hos någon av ditt eget kön – Vilken förtorkad trädgård världen måste vara för dig! Hur mycket jag än respekterar det manliga intellektet, och jag älskar Duncan (men han är ju gudskelov hermafrodit, androgyn, som alla stora konstnärer) kan jag inte finna att de har så mycket charm som en lysmask – Världens sceneri får ingen lyster av deras närvaro. De bidrar givetvis enormt till dess värdighet och trygghet: men när det gäller att skapa lite spänning…! (Jag förstår att du kommer att tillskriva detta din egen charm, vilket jag måste tillstå inte är helt fel)…”

 

s. 113, om kärlek och vad den gör med människor: ”Clive är vildare än vanligt just nu, rullar sig i svinstian efter sin tre månaders abstinens, och är en ganska frånstötande syn. Det är ett förvånansvärt sätt att ta tillbaka allt han sa för 3 månader sedan, men han är så frispråkig och oskyldig på sitt konstiga vis att man inte kan ta illa vid sig. Kärleken är den enda guden, säger han och konst och ryktbarhet en illusion, vilket betyder, förmodar jag, att han tänker äta middag på Ivy med Mary varenda kväll i hela sitt liv och aldrig skriva ett ord. Man ser hans kala hjässa försvinna i vågorna. Jag tror inte Nessa (Vanessa, systern, Linas anm) förmår fiska upp honom den här gången.”

 

Det är skönt att ha stöttepelare i historien. Jag har henne på min vägg nu, så att hennes blick kan mana på mig när jag är lat och vilsen.

 

bild 1: AP. Förmodligen ingen som helst rättighet till den... Men här är ett tips om du vill läsa mer om nån som fastnat för författarinnan: http://markusblomberg.blogspot.com/2008/08/mot-fyren-med-virginia-woolf.html 

bild 2: från min lägenhet, taget av mig.


en idol på en båt


En av mina stora inspirationskällor och förebilder litterärt heter Stewe Claeson. Han ser ut så här.
Han var en av de inbjudna artisterna på sommarStanza, litteraturscen i Malmö, som denna gång gick av stapeln på en båt. Det var första gången jag masade mig dit, synd och skam, och bara en slump att jag inte helt och hållet missade min idol! Japp, ibland är jag så pass världsfrånvänd att jag inte ens har tid med att läsa facebookevents nogrannt... Tack vare Sanna blev jag upplyst och meddragen.

Stewe Claeson har skrivit många böcker och av dem har jag läst kanske en 4-5 st, vilket är mycket för att vara samma författare, och för att vara mig. Min absoluta favorit är "Nalkas ljuva sommar" från 1997, vilken jag citerade stora delar av i min smått värdelösa uppsats om mitt eget skrivande, som blev klar i januari i år, för kreativt skrivande-kursen vid Växjö Universitet. 
Anyways; boken är svår att få tag på. När den var ny på marknaden lånade jag den på biblan. Några år senare ville jag äga den, insåg jag. Men då fanns den inte att få tag på någonstans. Tydligen var utgåvan så liten, varför är för mig en gåta, men ibland är det så att ens smak inte sammanfaller med gemene svensks (hehehehe, den lilla överdriften, ja...). 
Så vad gjorde jag?
Jag letade helt enkelt (för det var faktiskt rätt enkelt) upp herr Stewe Claesons mailadress på internet. Han jobbade tydligen som lärare på Nordens folkhögskola i Kungälv och var högst kontaktbar. Han blev förstås glad att höra att jag gillade boken och sa att han hade några hemma och att jag kunde köpa för en liten slant. Och så gjorde jag det, fint signerad och allt.

Efter båtturen gick jag fram och sa hej och att jag gillade hans böcker osv osv. Han var långt ifrån en diva och sa att han jämt blir förvånad när folk läser hans böcker. Och började berätta om en bok han kom ut med förra året, och skrattade glatt när jag sa att jag läst den med.

Här är ett utdrag ur "Nalkas ljuva sommar" för er. Lite nerstyckat, taget ur min uppsats (den som ännu inte orkat hamna på nätet). Detta är bitar ur första kapitlet som heter "Förutsättningar", ur första delen som heter "Att anlända":

"Att det är tidigt sjuttiotal, att det är april och småtrist vårvinter, att den smala skärgårdsbåten som Sivert reser med är en halvtimme försenad; att systrarna Katarina Sjöström och Magdalena Eskilsson väntar på sin nye inneboende (…);

att Sivert hör musik i innerörat – han hör alltid musik eftersom musiken är tänkt att vara hans liv – och det irriterar honom att han inte kan ta upp papper och notera det han hör eller tycker sig höra, och eftersom det är hans liv just detta att notera musik gör det honom nedstämd, och den allmänna känslan av att så mycket håller på att gå förlorat förstärks nu av att skärgårdsbåten är så irriterande långsam och att det dessutom skulle finnas plats att ta upp papper, att breda ut notpappret, notera, han glömmer redan, herregud, han glömmer redan;

och att det är för kallt, det är också en av förutsättningarna;

[---] nu händer allt någon annanstans, det hör också till förutsättningarna;

att allt händer någon annanstans, som Vietnamnkriget som håller på att ta slut; och andra förutsättningar: [---]

Fler förutsättningar? Inte för tillfället."


Boken ser ut så här:



Om ni skulle komma över den, hugg den. Annars skulle ni eventuellt om ni är snälla kunna få låna den av mig...


ps. Hans nya roman "Än jublar fågelsången" kommer ut i höst. En ovanlig kärlekshistoria mellan en ung man och en äldre kvinna, lät han meddela. Väntar med spänning! ds.


Österlen & en och annan tredjeplats



Finalen i Gatsby gick så här:
1. Lovisa Eklund (för tredje gången sen start)
2. Oskar Hanska
3. jag!

Vilket betydde att jag vann 700 spänn och kände mig ganska tillfredsställd på det hela taget. Med tanke på nya jobbiga dikter och det där självförtroendet som ibland inte finns. Jag hade en stor ros från HM i håret och kände att det kanske bara är jag, men jag kommer faktiskt undan med det.

- ----- ----- --- - - - -------- - - ---------- ---- - - - - - - - - - -  --------------


Sen åkte jag och Emelie och spontanbesökte Konstnären på Österlen. Lekte semester och fick sand överallt. Massor med sushi och filosofiska diskussioner, myror och sånt som hör till. Jag var sjukt nöjd med världens minsta dopp i havet. Och Emelie behövde time-out från sin duktighet. Konstnären hade hyrt en bil och skämde bort oss. Vi skrek glädjeskrik över öppna vidder, djungelskog, varm sol och sanden låg kvar i skinnjackans små fickor.

         



Emelie säger att man inte badat på riktigt om man inte doppar håret. 
Men jag säger att man har det.


I kombination med de dumdristiga rödvinssakerna tycker jag om när jag gör vuxna saker. Österlen var en perfekt kombination av båda, kanske. Hur som haver var det fint att jag och Emelie gjorde en sån grej, innan hon nu åker till Norge och sen Stockholm och hur i helvete ska jag klara mig utan henne?



Konstnären säger att de flesta missbrukar något. 


bland superhjältar är jag en

Den största skillnaden mellan mig och de kvinnliga superhjältarna är ansiktsfärgen. Och svetten.
Varje gång jag går på body combat känner jag klart och tydligt, att jo. Så är det.
Ikväll är det final i Gatsby open och jag är en av fem deltagare. Kom om ni har möjlighet!
Klockan 20.00, hos Gunnar B Hansen. Andra tävlande är Oskar Hanska, Hannes Grönberg, Lovisa Eklund och Joss Åkesson. Vi har alla olika stilar så det är gött.
Vinnaren går hem med 3500 och nej, det kostar inget i inträde för dig...

allt jag vill för dig, ingen annan



Idag blev det av, det jag skjutit på i flera månader. 
Recensionen av diktboken ovan till vänster; "Allt jag vill för dig, ingen annan", av mannen till höger; Ismael Ataria.
Jag tycker lite si och så om den, läs mer på diktafonbloggen:

http://diktafon.wordpress.com/2009/06/10/en-karlek-som-standigt-byter-om-till-fel-klader/


det samtida



Du kan inte ta romantik
det är ett annat språk, ett annat ledord
du är den cyniska generationen
eller var det den ironiska? postmoderna? anarkistiska? antikristna?
Du kan inte fokusera på vad du är
det är inte en tid för stillhet
du vill inte göra rum för stillhet, det
har du inte tid med
Du tycker om modernismen
då är man maskin och får ligga med många
Du tycker om fascismen
på skämt, ironi, då får man hata ryggradslöst
Du tycker om kommunismen
då är ingen rik och pengar är fult och alltså är du inte fattig
du kan inte ta Romantiken
det känns så fel med blommor
det är så fult med levande ljus, saker på riktigt 
du har svårt att tro på människors godhet, de
vill ju alltid ha nåt i utbyte, vad
kan någon få ut av
att bara vara god? Du vädrar vargar
i fårullskläder
du tänker att de kan ju inte tycka om alla sidor av dig, för det
finns så många
en kan de tycka om, men inte alla
t.ex inte hatet, 
porren,
kniven
kniven kan de inte tycka om
den du har i magen
för säkerhets skull
du tycker cynismen är så verklig
för att ingen protesterar.





bild från området där jag vill bo när jag ha familj och barn. Tagen av mig då, alltså.

likheter



När jag var yngre var jag kär i Faunen. 
En av alla dessa människor som finns i ens liv och kommer att finnas, länge om inte alltid. De är snirklande kastvindar i ens dagar och år. Försvinner aldrig helt, men kommer aldrig för nära heller.

Första gången var jag tolv. 
Jag har tänkt att jag ska skriva en bok en gång om hur man är när man är tolv. Om hur Lolita faktiskt inte bara är en bok om en pedofil som hänsynslöst utnyttjar en liten flickstackare. Om hur man inget hellre vill än att utmana gränser, barriärer, klädkoder, förväntningar, när man är tolv. Eller rättare sagt; när kvinna är tolv. 
Första gången jag såg honom på det viset var jag tolv. Han var den förste man jag uppfattade som man. 
I lila batiklinne, små bröst och en fejktatuering på axeln längtade jag efter att få bli kvinna. 

Jag har väl sagt det till honom sen i efterhand. 
I alltför förtroliga kaffestunder, när ljuset legat rätt och jag har tänkt att det inte skadat. Vi är numera vuxna människor som kan skratta och prata på samma nivå. Nu för tiden får jag inte ens nervösa komaryckningar av att försöka komma på rätt saker att säga, intelligenta diskussioner eller hur man ska vara så snygg som möjligt om man nu riskerar att ses. Det är skönt att allt detta uteblir.

Men jag kan le när jag ser det; hur spår från hans ansikte har färgat av sig på andra män. Hur armar och skratt. Tydligast: hur min Johnny Depp, som nu verkligen inte är min längre, hade Faunens läte. Hans hummande, hans pip när han funderade. Det där sköra som sprack igenom. Gjorde att mina händer ville stryka hans ansikte, min kropp ville in i hans famn, vara där, genast.

Mycket annat gör dem förstås till smärtsamt olika. Och jag vill egentligen inte jämföra, kunde bara inte låta bli. Med ett snett leende till alla kastvindar konstatera: Faunen var först. Jag kommer alltid att bära sinnebilden av honom med mig. Den som mitt tolvåriga hjärta formade, och som senare mitt femtonåriga hjärta beslöt sig för att kalla för Faunen. Jag vet inte ens om jag bryr mig om ifall han läser det här och förstår. Sanningen är så relativ. Min drömvärld är, och har alltid varit, så stor.




bild från http://www.chasinghawks.com/faunssatyrsgoatboys.html

off you go!


Man vill ha alla headset i hela världen


Det är juni nu och det är lämpligt nog sommar. 
På blogg.se är det någon som gör reklam för Marabous sommarchoklad. Sofia berättade hur folk medvetet ligger och bränner huden av sig i parken. Och jag svettas och får konstiga känslor igen. Hur man nu bäst beskriver dem.



Affe har varit här några dagar, denna tinglande stormvind från Göteborg. Hon är mitt piller mot det mesta. Igår gick vi långpromenad när klockan var för mycket, för att vi vant oss vid att ha det så. Hon sa att hon inte alltid är så här sprittande glad och jag nickade, jag vet det. Och jag älskar när man ser det bräckliga hos människor, det får mig att tycka om dem så mycket mer. Sen fick hon mig ännu mer sugen på Göteborg, staden hon höjer lika högt som jag höjer Malmö. Tidigare under dagen, på lunchen med Amanda och hennes kvinna, kom vi fram till att Göteborg är Affes kärlek, Jönköping är hennes lekstuga, Malmö är hennes toyboy och Uppsala är hennes jobbiga ex. 

Malmö är min kärlek. Sen vet jag inte mer.

På efterfest hos Bekim med honom, Mauritz och Jimmy, och jag läste ur första kapitlet ur min roman. För Mauritz ville höra något jag skrivit, och det låg ju ändå tre kopior på mitt skrivbord hemma, i väntan på förlag. Det finns saker som får mig att skämmas i det kapitlet, som aldrig fått mig att skämmas tidigare. Jag antar att jag är i fas ett för omskrivning, vilket inte gills, för än kan jag inte se klart på det. För mycket destruktivitet och dåliga tankar för att skilja agn från vete. Jag vet inte varför man säger så, men det är verkligen det jag menar.



Hur man nu bäst beskriver dem.
Vissa människor går rakt in. Jag skrev en dikt om det efter vår fika, om hur min telefon fuckat upp sig och vill ha headset, fast jag aldrig använt det i hela mitt liv. "Inför dig är jag naken / det är fruktansvärt, jag lovar", skrev jag. "Man vill ha alla headset i hela världen."


Hon som slutligen lagar min telefon har aldrig legat med en kille i hela sitt liv. Hon skrattar generat när vi andra pratar om fruktansvärda oskuldsberövanden, och säger att hennes var fin och bra. Hon är min idol för den kvällen. 

Fredrik säger så många smarta saker över en falafel i den stängande solen på gatan. Jag tänker att det mesta är självklart men att vi är sjukt dålig på att leva efter det ändå. Kan istället inte hjälpa att bli lite nöjd när han säger att jag är bohemisk med alla "mina" män. Hur trött jag än är på det där egentligen. Det är ungefär som bakfylla. Det får en ändå inte att sluta dricka, eller hur?

Jag kanske kommer att omvärdera Göteborg nu. 
Det är världsomvälvande. 
Ungefär som promenaden bland alla papper som yrde omkring, och kyrkklockan som började slå och mina fötter som trampade på valsedlar och Mona Sahlin. Jag har inget batteri i min kamera, sa jag. Men insåg också att vissa saker bättre berättas genom ord, åtminstone ifall jag ska berätta dem.
Så jag gjorde det.
I min dagbok, och här.



RSS 2.0