recept: Carbonara enligt Lina

 

lite bortglömd färdigkokt pasta, ev med lite spenat också (det blir extra nyttigt då!)

ca 1 dl vegetarisk bacon

lite smulad fetaost (gärna med vitlök/peperoni-smak, vi har det på malmborgs, it's gorgeous!)

persilja efter smak o behag

ett litet ägg

en tredjedels gul lök

en liten klyfta vitlök

lite champinjoner

flytande smör (går bra med annat matfett, vad som helst)

(svartpeppar)

 

 

Skiva och stek champinjonerna lite utan fett. Häll på lite flytande smör. Hacka och blanda i löken och vitlöken. Släng på baconbitarna. Obs: att du inte ska salta! Baconbitarna är redan salta i sig!

Stek lite. Ös på med spaghettin. Låt den bli varm, det tar inte så lång tid, kanske några minuter bara. Blanda väl. Och så på med persiljan också. Häll upp på en djup tallrik. Nu kommer ägget. Våga! Det ska knäckas rått alltså, blandas om med alltihopa. Jo, det blir gott! Om du har svartpeppar, ös på med lite nu. Svartpeppar förhöjer alltid. Men det är en sån grej jag alltid glömmer köpa hem... Och så smula över osten. Inte för mycket, bara lite grann. Mest för att det annars blir lite läskigt med ägget. Och pasta utan ost känns tomt, eller hur?

Så. Nu kan du äta. Det är fett med citronvatten till.

Obs: att det känns lite grann som att vara på restaurang, eller hur? Blunda och fantisera om vin. Eller ta.

we are the only ones allowed to do this at home

Det fanns en myt om Magica de hex-backen.

I min familj är vi många. När vi var små och det var mycket snö åkte vi som alla andra barn pulka. Ibland hemma i trädgården. Eftersom vi är uppvuxna på gård fanns det flera ställen att åka på. På uppfarten ner mot stora vägen. I lilla backen vid pilträdet. Om det snöat ordentligt kunde man åka från taket på potatiskällaren... eller var det bara nåt som Hanna drömde? Vi hade hur som helst namn på alla backar, vad jag vill minnas efter olika disney-figurer. Fast just nu i efterhand minns vi mest bara en: Magica de hex-backen. Den mytomstpunna. Den som aldrig testades, den var en dröm, en fantasi, något overkligt.
Hur som helst, Magica de hex-backen såg igår kväll ut så här, efter en heldags snö och efter att syster Hanna och kompis Olof fixat fint och invigt den:
And off we went!
Att fånga det hela på film eller ens bild var svårt.
Och det slutgiltiga: jag och Sofia på samma pulka, slåendes rekordet i längd långt förbi äppelträdet, det finns ingenstans (även om mina dödsskrik förmodligen ekar kvar nånstans djupt in i Sofias hörselgångar). Här har jag försökt i alla fall. Se även filmen av spektaklet, där vi får ljussättning i form av Per med kompis och deras fyrhjulingar.

den ologiska rädslan

Telefonsamtal med pappa. Återgivet ungefärligt:

 

P: Är du ute och går? Så här dags?

L: Jag går hem från jobbet.

P: Är du inte rädd?

L: Äh? Nej? Jag är nästan aldrig rädd när jag går hem.

L: Jag kanske borde vara det.

Faktum är att jag är mer rädd när jag är hemma i lägenheten.

P: Varför det?

L: När det är mörkt. Och så. Jag tror att det är någon där.

P: Varför det?

L: (skrattar lite nervöst) För att jag är mörkrädd! Jag får för mig, bara.

P: Det verkar ju dumt.

L: Ja... Ja, det är ju inte alls logiskt.

P: Nej, det får du sluta med. Är du hemma nu?

L: Ja. Nu är jag hemma.

P: Bra! Då vet jag att du är säker.

 

Men så är det inte. Samma kväll tror jag fortfarande att mördaren väntar i garderoben, zombien i städskåpet, psychot på balkongen; att liket finns i duschen, samt att stolen med klädhög vid spegeln är tjejen i "The Ring". Jag tror inte att min pappa brukar fundera över dessa faror som särskilt överhängande när han ser Malmönatten framför sig...

 

 

 

 

 

Fotot är taget av mig; min pingvin i sovrumsfönstret, utsikt över snölandskapet som vi har haft de senaste dagarna.


vad jag gör egentligen

Pågående just nu, framifrån och bak:
* lång-dikten, numera utskriven och med anteckningar och strykningar att göra kan den faktiskt bli något i slutändan
* under den: "Lusten att skriva" av Julia Cameron och "95 skrivövningar" av Anne Olsson. För inspiration till lektioner som ska sättas ihop, övningar för utbildningen.
* svensk/danskt lexikon
* "Pause/Play" och "Defekt" av Yesim Bilgic, tips från Emelie, "psykopat-böcker" inför nästa romanprojekt. Under den: "Skriv om och om igen" av Ylva Karlsson och Katarina Kuick, ännu en skrivarbok.
* uppslagna böcker: "1900-talet - hundra svenska år" av Börje Dahlqvist, svensk historia på överpedagogiskt språk. Jag läser sagan om Sverige för att få grepp om nånting.
"Alfabet", diktsamling av Inger Christensen. Diktsamling för övning i skolan. Över den ligger "Sommerfugledalen" av samma författare, lånad av Lovisa för att jag vill läsa danska också.
* under mitt anteckningsblock med allsköns skit och tanke, ett axplock: uträkning av åldern på intressant man, "psykopatboktips: A rum diary av Thomas S Hunter, "Utvandrarna" på ljudbok samt Ta tid på dina skrivövningar kan vara bra...
* smått utanför bild skymtar "Faller fritt som i en dröm" av Leif G W Persson. Jag sugs in i Palmemordet och blir trots stundtals förfärligt språk kvar.
* även två små lösryckta lappar, på den ene står det något som kanske ska vara med i lång-dikten. Samt att jag ska köpa tomater. På den andre står det att jag inte får glömma bort att jag har två julklappar kvar att köpa. En svart CD-marker-penna som brukar användas till annat. Och ett kvitto från SJ; du får 154 kronor tillbaka när du la ut över 700, tack för att du reser med oss.
På badrummet, från vänster:
* dagbok på utgående, måste skaffa ny. Just nu antecknas mest drömmar och små tankar som korsar
* "How writers work" av Ralph Fletcher, skrivbok som är bra att ha när man ska vara praktisk, som inför en lektion
* under: "next station", nya tågtidningen som har alla artiklar både på svenska och danska, det vill säga ett guldtillfälle för att öva in nya ord och uttryck
* "Städerna inuti Hall" av Johannes Anyuru, diktsamling, pågående läsning.
Är du liksom jag förvånad att allt är så samlat på endast två ställen?
Det beror på att det förekommer städning idag. Man kan kalla det julstädning, om man vill vara högtidlig. Snart kommer allt samsas på mitt rum. Ifall mannen med hatten kommer hem.

poet-tips

Michael Dyst! Heter han som var så bra i torsdags!
Här kan ni höra på hans kärleksdikt, samt de andra poeternas dikter ur andra omgången.
Egentligen tyckte jag mer om hans cirkusdikt. Men den har jag ingen film eller så på.

vampyrfilm utan blod

Jag och min syster var och såg vampyrfilmen "New moon" ikväll. En vampyrfilm nästan helt utan blod. Eftersom vi varken sett film nr ett, läst böckerna eller över huvud taget är insatta i förhistorien till denna kult känner jag mig drygt tvungen att göra mig lite lustig över vissa företeelser...

 

Följande finns att lära:

* Du kan inte ha både vampyren och varulven, man måste välja.

* De heta killarna är de som beskyddar dig, men samtidigt kan slå dig sönder och samman när de blir arga, eller vill suga ut allt ditt blod.

* Förste bäste som inte ger dig en födelsedagspresent: mm! Honom ska jag ha!

* Har din kille för vana att jogga omkring i skogen solbränd och med ständigt bar muskulös överkropp, samt en stadig kroppstemperatur på 42 grader? Aa... beware!

 

I "New moon" är vampyrerna bleka, unga, vackra, lever för evigt men kan motstå driften att suga blod om de vill. Det handlar helt enkelt inte så mycket om att döda för att hållas vid liv, utan mer om plågan i att vara odödlig om den man älskar är dödlig. Blödigt och hysteriskt romantiskt, med andra ord.

I biosalongen på Filmstaden Storgatan är publikens medelålder 16,5 och när Robert Pattinson äntrar bilden hör vi upphetsade stön från de unga tjejerna. Filmen avslutas med applåder. Det är en upplevelse, ingen ska komma och säga något annat.



en Lina i rörliga bilder

Det gick desto sämre för mig i Gatsby Open-finalen hos Gunnar i lördags. Jag kom helt enkelt sist! Någon ska väl göra det också. Något missnöjd struntade jag i min champagne och gick förbi Jalla jalla för en falafel med halloumi. Vinnaren blev Peder Isaksson, alias Isak, och det kändes åtminstone bra, eftersom han som vanligt berör med sin känsligt nervösa stil. Även om jag tycker bättre om när han är allvarlig, än när han försöker köpa sig skratt. Slutdikten om alla saker som går sönder var fantastiskt vacker och jag kan önska att jag hade filmat.
Hur som helst, så kände jag mig skamlös och beordrade folk att filma mig. Väl hemma tyckte jag att jag var rätt bra, även om jurygrupperna inte tyckte det. Här kan ni också se mig:
dikt 1
dikt 2

dagens bloggtips!

Blogg.se tar förstås upp Idol-skynket som släpptes igår. Som om hela livet kretsade kring en idiotisk teve-apparat. Jag tipsar om något helt annat. Catrins blogg!

Idag är det den här underbara uppdateringen som kretsar kring vardagsfantasier, man dras med så fötterna lättar från jorden och befinner sig euforiskt någon annanstans. Läs och le!

 

Ikväll är det Gatsby Open-finalen, och Gunnar skrämmer med att det kanske inte blir fler säsonger. Alltså: kom! Tävlande är Josef Hoffert, Peder Isaksson, jag, Alexandra Palmquist och Hans (Nemesis). 20.00 Södervärnsgatan 3c.


köpenhamn och överallt

Att komma till blogg.se-hemsidan gör mig alltid lika provocerad. I världen är det klimatmöte i Köpenhamn. Jordens undergång tycks nära, ifall inte vi rika snart kommer på att sluta köra bil, slutar tänka med plånboken närmast hjärtat, börjar ta ansvar och return to our roots.

I Sverige fascinerar regeringen genom att ge konstiga förslag om att sjuka ska ut i arbete; man löser tidigare års sosse-slapphet med svidande piskrapp och oövertänkta lagar.

Men på blogg.se har man inga såna perspektiv. Här görs enbart reklam för inlägg där de heliga ämnena behandlas. Det vill säga det rör konsumtion, senaste vampyrfilmsvågen eller kändisars bikinikroppar.

What a wonderful world.

Själv skriver jag om poesitävlingar jag är med i och funderingar jag har haft. För det mesta inget vettigt alls kanske. Men jag tycker jag får brusa upp ändå, tydligen. Det är väl det där som Göran Hägglund pratar om; verklighetens folk vs kultureliten. Jag påstår gärna att jag tillhör kultureliten, med tankarna på Lovisa Eklunds dikt om skalan, veteranesteterna, "i hur många led kan man egentligen dra det?"

Och där blev med ens min blogg en så intern företeelse att ja, jag förstår att blogg.se inte kommer att välja det här inlägget att göra reklam för på sin hemsida...


Slam i Köpenhamn igår igen. Jag vet inte varför alla mina poetkompisar i Malmö inte tycker det känns lika spännande, exotiskt och fantastiskt att åka dit som jag gör. Åkte alltså själv. Stressgick svettigt till tåget och kände mig mobile och flexibel, internationell och allt vad det heter. Utan mascaran som mirakulöst försvunnit någonstans i lägenheten, men med skinande ceriserosa läppar.

Malene var där, på stationen och i publiken, påhejandes med lilla anteckningsboken för idéer att slå rot i. Det goda lilla hjärtat som även kunde fungera som tolk. "Det syns jeg er godt", sa jag och hon klappade mig på axeln och tyckte leende att jag var duktig.

 

Mindre startfält och mindre publik, det blir väl så när det är både december och klimatmöte på samma gång. Min nervositet slumrade. Inser att den känsla av förutsättningslöshet som infinner sig när jag tävlar här är stor anledning till att det går bra för mig. Visst blir man sugen på att vinna tusenlappen, eller som det var nu: 800, i danska kronor.

Men det är inte det som styr mig. Jag är mest glad att vara där, tycker det är mysigt med all danska och alla nya poetansikten runt omkring mig. Spännande att försöka slipa sitt uttryck för att nå fram, trots språkbarriären, och beröra. Roligare när någon säger på danska efteråt att han uppfattar mig som mycket intensiv.

Att de ger mig höga poäng tycker jag ofta är förundransvärt, och jag ställer mig förvånande till att jag går till final. Kniveggen är inte så skarp mot min strupe som den med största sannolikhet kommer att vara i Gunnars vardagsrum på lördag. Och det är så befriande skönt, jag önskar att det alltid kunde kännas så här.

 

Borde väl skriva mer om tävlingen som sådan och varje person, eller åtminstone de som gick till final. På bilderna ovan ser ni dem: han med långt skägg var hemskt bra och efter första dikten min tippade favorit som vinnare. Jag filmade hans andra dikt, ska se om jag kan lägga ut den på youtube när jag hittat vad han hette...

Filmar annars mest för att i efterhand kunna lyssna och ta till mig språket. Ingen aning längre varför jag är så ambitiös med att lära mig det. Men det är jag tydligen.

Och så tjejen: Kim tror jag bestämt hon hette, kände igen henne eftersom hon var konferencier i första tävlingen. Arg och utåtagerande, även en av hennes dikter filmade jag. Forsande ordströmmar med eftertryck.

 

Även en kille i startfältet borde nämnas, som gick utanför det klassiska. Satt i ett hörn på golvet och improviserade fram en situation. Eller klängde sig fast vid micken och såg hög ut, och hotade publiken med att han skulle slå ner och råna dem om han inte fick prispengarna. Läskigt obehagligt och underhållande på samma gång. En intressant lek med gränserna. Man skulle kunna dra paralleler till en bombman som uppträdde på SM i Malmö 2003. Han gick förvisso så långt att lokalen fick utrymmas och en väska genomsökas noga av polis.

Jag pratade med den danske killen och hans kompis efteråt, de tipsade om en scen vid Västerbron som jag borde ta mig till. Jag gillar hur min enda referens till Västerbron kommer ur Laksos gamla låt.

 

Sen var Irmelin HC Prehn hemskt underhållande som konferencier. Ville jag också ha sagt.

 

Inför sista dikten sa jag "No må jeg läse fra mitt papir, for di at jeg har drocket mejet bir"

Jag tyckte själv det var lite skoj att jag rimmade. Fast någon röst skrek att det var tyska.

Sen läste jag den urbota gamla dikten om att "jag måste fråga dig nu / för vi kanske dör imorgon / vill du äta middag med mig?" Som slutar med att jag har hört att man ska ta för sig och leva i nuet, med argumentet att dagarna är räknade. "Så har jag hört / men det har nog inte du."

 

Som min syster Sofia säger; "dont play the game; - live the life!"

Jo. Men om man är ensam om det då? Då är man ju ändå förloraren, inte sant? Även om man är den som gör rätt.

 

Och som ni märker: här skrevs det varken om klimatmötet eller om den sjuka regeringen. Fast att jag faktiskt följer det någorlunda ingående. Jag vill ändå hävda att min blogg ger mer än modessorna. Är det så? Tala gärna emot mig.


uppdrag: upprättelse

Det är morgon och jag sätter på nya Winnerbäckskivan igen, vet inte vilken gång i ordningen. Det är bara den och Kents nya jag lyssnar på nu. Kent är ju alltid bra. Med Winnerbäck har det funnits svarta perioder.
Förra skivan skrev jag så här om: "Lasses nya skiva, "Daugava", har en svart framsida med titeln tryckt i rött. Mycket tråkigt ser det ut. Vad det kommer att visa sig: lika tråkig som resten av skivan. 
Och som sagt: ta mig inte för en sniken, bitter recensent som inte kan vänja sig av vid den sötsliskiga snabbmatsglädjen det ger att såga någon. Nej, Lars Winnerbäck har tillhört mina absoluta favoriter. Till och med förra skivan, som få av de gamla fansen tycktes vilja veta av, tyckte jag om. Visst, alla spår var inga femplussare. Stackars dem och stackars dem och nej, det var kanske inte det bästa jag hört när Lasse öser samma gamla tankar en andra runda om. Men spår som "Elegi", "Hjärter dams sista dans" och "Mareld" väger ändå upp dessa tveksamheter. Mer Ulf Lundell över gamle romantiske punkaren? Jovisst var det så. Men ändå inte så jag kände ett ilsket behov av att kräkas bakom en buske eller två.

"Daugava" kommer då som en andra skiva efter det att Lasse sagt åt världen att han ska dra sig tillbaka. Skinnjackan på och med den grå munkjackan uppdragen syns han ströva genom Stockholms välbekanta gator, radhus, tågräls och tunnelbana. Allt är sig likt. Melodierna, instrumenten och samtalsämnena. "Jag har väntat på ett regn" behandlar i en deprimerande ton Saddam Husseins hägning, och visst är det melankoliskt vackert på sitt sätt, men jag kan inte hjälpa att tänka att detta är en lam uppföljning till "Mareld". Lam på det viset att sanningarna sades med mer språklig finess och något hårdare magspark i den första låten."
Läs mer hela inlägget här, obs: en bit under bilden med mackorna.

Lasses nya skiva heter "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" och ser ut så här.

Det är väl kanske inte direkt genialiskt. Och nog är det många toner som låter bekanta, melodislingor som känns igen från andra skivor och känns smått uttjatade.

 

Men det jag fäster mig vid och som är nog för en upprättelse: den här skivan har ett nytt sound. Den här skivan vill jag lyssna på om och om igen. Här är Lasse på g igen, låtarna är inte en sorglig sörja. Här känns det inte som att han borde pensioneras. Jag tycker till och med att hitlåten "Jag får liksom ingen ordning" naglar sig fast som den bästa låt man kan ha på hjärnan när man staplar korgar och har tråkigt på Ica. Och då trodde jag att detta bara skulle vara något bedagat som tonåriga finniga pojkar på första fyllefesten skulle uppskatta. "Jag söker inte mer din sympati (eller jo, det gör jag visst). Ingen kan ta fel på varann som vi"

 

Jag skulle vilja hävda att texterna överlag är sämre, melodierna bättre, än tidigare. Det låter lite som gamla Kent emellanåt. Och emellanåt bara; nytt. Uppgraderat.

En del av mig hör redan alla protester och vet att de har rätt. Lars Winnerbäck har haft sina dagar och det här är ett desperat försök att passa in igen. Men likväl: jag kan inte få nog av den här skivan. Det är ju ett faktum!

 

Och visst, det kan vara som med sexuella kontakter man egentligen mår bäst av att avsluta, nattmackor man kanske borde lägga av med, en romantiserad världsbild man borde växa ifrån. Jag borde inte tycka att det här duger för att imponera på mig. Jag borde inte känna mig trygg när Lasse sjunger med sin hesaste stämma om "kullarna in till stan" och återupprepar sina refränger i de enklaste tonarter, de simplaste, simplaste! Hur kan jag falla för det här?

 

Likväl: inledningen till "Köpenhamn och överallt". Musiken som kickar upp min vampyrliknande novemberkoma ur den stora vita sängen. "Det du gjoooooooooooorde med mig / det var stooooooooooooort, det du gav mig"

Ja, köp mig. Lätt.

 

”Om du repar upp historien, fast den är så dum” Kanske träffar han bara rätt, i de saker jag behöver höra just nu.

 

Mm, de där drömska slingorna i "Du min vän i livet". Jag ser irländska vidder och daggvått gräs. Det blir så vackert, allting. "En enda sak är given. Du bär min luft i ditt bröst"

Det lugna avlöses av det partyiska, dunkande dunkande längtan att hoppa upp och ner i lägenheten, fån-dansa naken, gör det! Det är ändå ingen här.

 

Vad jag ville säga var: Lasse, välkommen tillbaka i mitt liv.

Det är du och jag igen. Du är förlåten.


idag på Ica

Idag var jag ambitiös på jobbet.
För er som inte vet jobbar jag extra på Ica. Det är ett rätt stort Ica och omöjligt att hålla koll på allt, men jag har koll på ganska mycket. Vad jag inte hade koll på, insåg jag idag, var tomaterna. Vi har två sorter att välja på av lösviktstomaterna just nu. Det har alltid varit kvist eller svenska, det vill säga koderna 4664 eller 4800. (ja, jag kan, nästan, alla koder). Men idag när jag skulle lämna tillbaka några tomater som en kund ångrade sig om, såg jag att på skylten står det ju Spanien. Inte Sverige. Och nog vore det underligt om vi hade säsong för tomater nu? Nej precis, jag gick tillbaks och sa till på skarpen. "Använd koden för utländska tomater", sa chefen. "Vet de andra kassörskorna om det här?" sa jag. "För jag tror att alla sitter och slår 4664 eller 4800." "Det hoppas jag att de vet", sa hon. Jag insåg att jag faktiskt tycker det är viktigt vad som går in i vårt system, vilka som säljer mest och att det står rätt. Det är trots allt en massa led att tänka på, o så vidare.
Men koden för utländska tomater visade sig vara spärrad av datorn.
Jag ringde frukten. "Ni har gjort något fel här", sa jag. Och de spärrade den svenska tomatkoden. Och låste upp den utländska. Och jag tog på mig att informera alla kassörskorna om detta, och chefen skrev en lapp i informationen.
Det viktiga med detta var inte att jag var en skötsam skitjobbig pet-kassörska.
Det viktiga var att jag faktiskt gjorde det för att jag i mig själv tyckte detta var något viktigt. Jag ville inte imponera på någon.
Jag tror man kan kalla det vuxet? Ansvarstagande? Jag vet inte. Jag blev nog själv lite imponerad i alla fall.

visdomsord

"Nackdelen med att försöka göra sig dummare än vad man är, det är att man mycket ofta lyckas med det."
/ C.S Lewis.

RSS 2.0