för att man måste få posa ibland


dagens outfit:
emelies gröna kofta
min oranga tröja
rutig kort kjol
svarta leggins
glasögon: totalt utslitna måste bytas. Men på håll ser de bra ut.

foto taget genom spegeln i hallen. Den är röd.
Nu ska jag lyssna på Anna Kåver i öronen. Och inhandla matvaror.

krama intensivt


Hösten är snart här.
Jag älskar min stad och jag älskar att vandra genom dess blå ljus och invandrarkillar, de rätta människorna som hänger på Tempo och en och annan bohem som jonglerar på öppen gata. Jag gjorde ett spontansmycke av min alienbebis och klippte luggen i vasken på toa. Det senare tyckte inte han jag hyr av om. 
Hans klagomål på allt får mig mer och mer att vilja gråta.
Men det finns mycket jag tycker OM nu för tiden. Fokus på det, krama intensivt allt som är bra. Det går att välja och vraka.
Till exempel lugnet.
Till exempel styrkan.

Inte ens en refusering kan smolka min bägare.
Alfabeta. Brevet kom till Björn i Umeå för jag är segast i världen med att skicka in de två kuvertet, var jag än lägger de för att pocka på uppmärksamheten... Att höra honom prata om Lisa, katten, gav lite kvidningar i bröstet.
Men hösten är här. Allt börjar om, allt blir så logiskt.

Idag fick jag lite pengar från Ida. På torsdag kommer stora fete-lönen. Mycket av den redan bortlovad till olika nöjen. Men ändå.

Hösten är här. Jag blir alltid som lyckligast i den.


Mothership



The mothership is about to explode

To stop; press….. and counting: in 60 seconds, the mothership WILL selfterminate counting 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, and counting, 

 

I am now every inch of your body

You have no escape

You dont want to

And counting

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

riktning: okänd

farkosten tycks ha hamnat i en bana strax utanför jorden, det går runt, runt, det går runt

någon ser inte målet

någon ser inte början

någon ser inte det pågående, vad kallas det, livet

 

counting 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

your silece is now ridiculous

you must press button to selfterminate, to NOT selfterminate,

to not, do

not

open. I will give you on the count of 3

1)    you have now access to some points

2)    you are now on some kind of edge

3)    you are now, something something

 

you will not selfterminate

you are not a mothership

the body will not be separated

all must still be one: no objections!

we have now reached a verdict, what say you?

Your honour and members of this jury; I’m gonna give you the count of 4

The opportunity I never had

Gonna give you my everything

Everything

Everything

What say you?

We find the defendent

Guilty

Guilty as charged

Guilty of no charge

Stop. Motion. Stop. Motion.

We find nothing

What say you?

We say 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Must have

More

More what?

More bodyparts

Visitera, search the whole area

For what?

For love

Is there… love?

A search warrant for love:

Hello

Hello

Hello

 

We found that the victim

Is not a victim

For the crime

Is not a crime

Would you please read the verdict?

No. This is not a court

This is everything

Everything

everything

 

We found the mothership

yeey

there is no button to push

counting 1, 2, 3, 4, 5, 6 ,7 ,8 (paus)

9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 (paus)

17, 18, 19, 20

20.

(tystare) 21, 22, 23, 24, 5, 26, 27,

there is no button to push

 

I am now inside

 

Where are the detonaters

 

I can not selfterminate

 

28.

 

everything else is expandeble

every man is expendeble

of highest priority

to find lifeform

and bring it back.

 

 

/ dikt jag läste på Malmöfestivalen. 


rosa converse


“   Hon skakar på huvudet, som om hon redan gömt bort vad hon sagt. ”Vadå? Nä? Alltså, jag menar… tänk att vara en grown-up som tar sina egna beslut liksom. Bara vara helt oberoende. Fri från sina föräldrar och sånt, ni vet.” Jag ler och skakar på huvudet. Karl nickar. Kanske har Mirjam verkligen blivit en annan. Fast någonstans lyser det fortfarande igenom att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Vilket gör mig lugn och skön i bröstet. Att Mirjam drar iväg för mycket borde egentligen inte oroa mig, det är ju så hon är, what’s new liksom? Men jag låter ändå min hand ligga kvar på hennes rosa converse. Hon har rosa, jag har lila. Det är så perfekt. Karl har slitna herrskor, såna där som är lite spetsiga framtill, som han har hittat i sin farbrors garderob. De klapprar lite grann när man går. Jag vet inte om man får säga så här, men fy fan va vi är coola. Fy fan alltså.  ”


Ja här sitter jag och pular med min roman. 


bild lånad från http://revin.blogg.se

lite sista ljuva sommar

http://dagensbok.com/2009/08/22/stewe-claeson-nalkas-ljuva-sommar/
 
Emelie tyckte att jag skulle gästrecensera. Så det gjorde jag!
(Som vanligt får jag inte bloggverktyget att fungera som jag vill... Kalla mig gärna trög men jag tror faktiskt inte att det är det som är problemet.)


Jag och Emelie på Barbros innergård efter läsningen igår. Här ser man inte min fågel i håret. Men det gör man här:


Bilder på de andra som läste?
Det kommer. Inte ikväll, dock. Emelie har för övrigt lovat en krönika på dagensbok och jag har skickat bilder. 
Just nu pallar jag inte. Nu blir det "Skönheten och odjuret", ni minns väl den här?
http://www.imdb.com/title/tt0092319/
Min nästa recension för tellusfilm...
Kanske det läskigaste av allt är att jag njuter av det.




du är bra så länge du inte är nöjd


Snyggaste skivomslaget på länge. Upptäckt idag på Spotify. Tillsammans med musiken, som nog verkar hyfsad, fast givetvis inte kan väga upp...

Blev förförd av en klänning i Emelies butik idag. Det är dyrt där, så det är förstås farliga grejer. Än farligare är att jag står på tröskeln till både fantastiskt stor lön (för att vara min värld) och att det här är sista chansen för discount... samt på tröskeln till ett bröllop nästa helg... Det kommer nog att bli så. Jag kommer att köpa tidernas klänning. Tenderar att bli så, när man provar något och tycker att den står för allt man själv i sitt inre upplever att man är.

Ikväll läser jag på Café Barbro. Och inte bara jag. Ord På Scen har ett sjok på nästan två timmar som vi kommer fylla till bredden med diverse poeter och musiker. Oj, så bra det kommer bli. Du måste gå.

Nu ska jag försvinna in i "Odyssén" i några timmar. Efter att ha löpt amok på karlen Joyce (tror att han är nåt och så vidare) under kapitel ett, två och tre, så har nu portarna öppnats. Jag är inne! Den här världen tilltalar mig! Leopold Bloom är en stor knöl som jag älskar att följa. Det väller över av beskrivningar och detaljer från tjugotalet och jag får prestationsångest och tänker att man inte alls ser slutet av 1900talet i min lilla blygsamma roman... att det är så mycket kvar... textens andning, osv...
Jaja.
Vi kommer alla att bli stjärnor en dag.
Du är bra så länge du inte är nöjd.
Och så vidare, jag är full av visdom och tillförsikt. 
Man kan inte tro det.
Men så är det.

Snart kommer det publiceras en gästrecension på en boksida nära dig, av mig.
Dont worry, I'll tell you.


En sen konversation med en vän

 

du är fantastisk o jag tror han saknar dig med

han bara väljer att skärma av istället för att tillåta

 

han är dum

 

ja. det är hemskt trist av honom

 

jag är ju jättebra. alla tycker det.

varför ser han inte det?

 

alla som väljer att inte leva framför att leva när det gäller såna här saker är tråkiga

men det finns många av dem

men det finns också många bra killar som inte är så som honom

som skulle visa att de tyckte om dig

det är en sån du ska ha

som fattar att uppskatta dig


ja men då är jag inte kär i dem istället. usch...jag behövde verkligen inte det här

 

du brukar säga sånt här till mig. jag vet inte, jag är nog nära alla känslor nu igen, men jag blir lite gråtig

du komemr hitta nån

precis som jag kommer att hitta nån

 

jag vet...

 

vi är inte menade att vara ensamma o bittra

 

det klart vi kommer

 

 

vi är alldeles för levande för det

 

det är helt sant

vi är lite för levande för den här världen. det är därför tangentbordet inte hänger med

 

hahaha

precis!

 

 

 

jag kände mig så målmedveten idag

 

jaså vad hände?

 

o som att jag sg mig själv utifrån o såg att jag utvecklats o blivit mer vuxen

 

jag satt där o sa vad jag ville med utbildnignen

 

o inget kändes flummigt o "jag vet inte rtkigt", som de andra sa

 

inte för at jag såg ner på dem eller nåt, alla verkar fina

 

men bar aför att jag inte brukar vara sån där "jag vet inte"-människa, som jagvarit det senaste halvåret

 

o idag var jag inte det längre

 

o det var skönt

 

 

coolt

 

 

ja

 

grym känsla

grym känsla

 

och det var även som att ajg itne var upptagen i mig själv o mina egna funderingar, o varje gång jag blev det kunde jag se det o välja att gå ur det

 

som att jag verkligen är jag, men som att jag också har förändrats

 

 

underbart ju!

 

ja!

 

 

det känns jättebra

 

du får skriva om den känslan tycker jag

så du minns den

och kan ta fram den vid behov

 

 

mm ska göra dt på bloggen imrgon

 

orkar inte nu

 

kanske ska kopiera den här konversationen på nåt vis


Posera med konstiga saker, del 4


Röd, sur godisrulle. Eller vad det kallas.

Hemma trots att det råder Malmöfestival som febrilast utanför dörren. Och då menar jag PRECIS utanför dörren... Här bor man ju centralt, må ni tro. Har även lägenheten för mig själv ikväll. Insåg att något annat fanns precis utanför dörren. Godis. Hyrfilm. Fast det blir ingen hyrfilm här ikväll. Efter duktigt romanarbete slog jag på teven, och vad fanns inte där? Friidrotts-VM....
Jag skulle kunna skriva en söt liten utläggning om det trygga med sportkommentatorer och att det säkert har att göra med tv-stunder med pappa osv, det otippade i att jag gillar sport då och då, samt det gulliga i att man nu även kan befinna sig i Berlin för att studera svettig rå macho, inte bara konstnärligt utformad vägg-garnityr... Men... nu är det som sagt friidrott.
Så det här är den uppdatering ni får.

Varför jag är hemma egentligen?
Jo, det var det här med halsen, bröstet, tydligen inflammation i brosket. Tydligen ta det lugnt, lyssna på kroppen, äta piller. Tydligen har jag börjat lyssna. 
Eller nåt.


Dokumentation och smutskastning

Välkomna till Möllan här i Malmö.
Här har det gräsliga från 80-och 90talet fått härja fritt i denna nostalgiska boho-chic-stilen i "du-tager-det-fulaste-du-hittar-och-gör-det-till-dig"-anda. 
Jag har spytt på det här sen i höstas. Nu är det dags att dela med sig. Spotta offentligt, kallas det.
Så here you go. Suddiga, knaggliga bilder ritade i ilska på bussen till Göteborg. Det och lite ord, det är vad Linas blogg bjuder på ikväll.



Frisyren... 
"Är du säker på det här?"
"Jaja, så ful som möjligt. Jo, det har jag hört ska vara rätt."

Oversize-kavaj, grå.
Glöm inte vika upp ärmarna. 

Svarta herrskor.
För korta byxor utan passform.
Gärna korallfärgade.


Skeptisk uppsyn.

"Jag är ful. Men jag vet om det. Det är ett medvetet val. Helt rätt.
Min svårburna frisyr gör mig intressant."



Och man tänker har alla tjejer i 20årsåldern plötsligt fått kroppar som försjunkna 50åringar?
Nejdå. Det är bara otroligt svårt att få fin kropp i byxor med osmickrande hög midja, slapp bak, för korta insvängda ben och för mycket tyg framtill.



What's with the big asses?


 
Kommer de ljusa jeansen med lappar i neon på knäna tillbaka
skjuter jag mig.




Ur höstens HM-katalog.
Guess the world's gone crazy.
Jag säger inget mer. 



Alltid lika hemskt 2


Ett år senare. Ännu ett par skor goes to waste.
Även denna gång i samband med Malmöfestivalen. Lika sörjda som förra årets älsklingar, om inte mer.
Måste dock poängtera att dessa var Nike, förvisso på rea men vad spelar det för roll; att de bara höll knappt ett år är en smärre katastrof.
http://linaarvidsson.blogg.se/2008/august/alltid-lika-hemskt.html



Jag är hård mot alla som är hårda mot min älskling

Som tidigare utannonserats: jag och Ida skulle till Göteborg och se på Madonna. En historisk händelse, som förstås måste dokumenteras. 




foto: jag.

När jag är på stor konsert önskar jag alltid att jag var 2,40, att jag var 17 och stod längst fram, eller att jag befann mig svävande och inte var bunden till marken så innerligt som jag är. 
Stundtals är det overkligt och svårt att intala hjärnan att jo, det är Madonna som står där framme på riktigt, i och med att jag bäst ser henne om jag tittar på de stora skärmarna vid varsin sida av scenen... 
Men det är Madonna på riktigt, och nog är hon coolast i världen fortfarande. Visar med ett pekfinger och ett stort leende på sina armmuskler, som en liten vagel i ögat åt alla skvallertidningar som hängt ut henne som övertränad och ätstörd. 

Kritikerna är inte lika lyckliga.
GP har låtit tre journalister kommentera via klockslag (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=510301). Varför? Ja, det kan man fråga sig. För att dagens journalistik stundtals till löje gränsar till twittrande? 
Eller var det för sarkasmens skull? 
För att det är så lätt att såga en kvinna på femti som fortfarande juckar mot pelare och klär sig i skolflickskjol och korsett? 

Enligt mig var detta en sjudundrande show där Madonna plockade hitar från alla sina olika epoker, vilket inte vill säga lite, och ändå lyckades förnya med grepp som balkanmusik och hopprep på scen
Men "Så kommer showens värsta bottennapp. Madonna visar hur man mördar en lysande hit, i det här fallet La Isla bonita, genom att plocka in en romsk orkester och blanda zigenarmusik med latino. Det är inte bara en dålig idé i teorin, det är en vedervärdig upplevelse i praktiken. Eurovision song contest - fast bara hemskare." tycker förstås den kritiska lilla trion på GP.

Enligt Daniel Claeson på samma tidning (han som skrivit den riktiga recensionen) ger hon "uttryck för ett väldigt stort och inte särskilt klädsamt bekräftelsebehov. En vilja att visa vem som är störst, bäst och vackrast." (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=510384)
Hade jag inte läst en ytterst underhållande sågning av Ulf Lundell (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=655&a=510265) i samma tidning den morgonen, hade jag börjat undra över den här världens hälsotillstånd. Vilken storstjärna ger inte uttryck för ett väldigt stort och inte särskilt klädsamt bekräftelsebehov? Är inte själva meningen med världsturnéer ett sådant uttryck? 

Bruce Springsteen hyllas som om det inte fanns ord. Trots att han knappast bjuder på nån show. När Madonna nu kommer klagas det. Dels på att det inte är tillräckligt med show. Dels på att det är för mycket show för att sångerna ska gå fram. Hur vill man ha det? 

"ubliken går inte direkt bananas. Det är mer en avvaktande inställning. Vilket är synd, för om den här extremt hårt koreograferade och mallade showen ska lyfta krävs det en superentusiastisk publik som kan ta Madonna till himlen", skriver Sofia Sjölin, Linda Clausson och Johan Lindqvist, den arga trion.
Och jag tänker att det bör tas under beräkning att vi har att göra med en svensk publik. Här visas det inga känsloyttringar i onödan, och det vickas inte på några höfter. Klappa händerna när du mår riktigt bra, håller vi på här. Rytmen förstärks med uppmuntrande taktfasta slag; DÅ är det riktigt, riktigt bra tycker svenne.
(Läs mina tidigare recensioner av dessa konsertbesökare här: http://linaarvidsson.blogg.se/2008/august/malmofestivalen-3.html...")

I DNs recension, skriven av Nanushka Yeaman, http://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/ruskigt-ambitios-dansfest-och-lite-falsksang-1.927461, erkänns Madonnas storhet som den självklarhet den bör vara. Man kritiserar viss falsksång, vilket jag kan hålla med om, men framhäver också vikten av att Madonna ständigt förnyar sig och blandar upp sina gamla låtar för att undvika rutin. 
Nu var det förstås 19 år sen kvinnan var här senast, så nog tyckte 40åringarna på spårvagnen hem att hon kunde hållit lite mer i de gamla låtarna... Samtidigt som 20åringen på bussen tyckte att hon kunde spelat mer av Confessions-skivan. Alla borde vara nöjda, men ingen är nöjd. 


Madonna bjuder även på en Michael Jackson-hyllning i form av en dansare som utklädd till Michael kommer in och river av en moonwalk mitt i 80talslåtarna. En fin detalj som inte behövts, och som just därför kommer direkt från hjärtat. "Give it up for one of the greatest artists of our time, Michael Jackson!" säger Madonna och skärmen visar en lockig ung Jackson. Under 80-och delar av 90talet var det dessa två giganter som slogs om popvärldens lyssnare. Även om Michael vann skivförsäljningstoppen.

Ur Aftonbladets recension av Markus Larsson:
"Jag känner mig som en gammal, sliten och repig vinylskiva.

Ni vet, den där runda saken som snurrade drygt 33 varv i minuten och gärna förpackades i ett konvolut i fyrfärg.

Min kritik har fastnat och står och hackar i samma spår.

Men det är inte lätt att hitta nya infallsvinklar och perspektiv när man skriver om en show som inte förändras. Min så kallade tyckarmuskel börjar få svår mjölksyra.

För lite spänning

Jag har, om man räknar in fjolårets världspremiär i Cardiff som var något annorlunda, sett samma föreställning fem gånger vid det här laget.

Och det här är inte en show som tål så många repriser. Den är helt enkelt inte tillräckligt spännande och bra." 



Jag undrar hur många av de som sett eller är nyfiken på konserten i Sverige; alltså vanliga svenskar som inte är betalda kulturjournalister; haft råd att se denna konsert mer än en gång? Nej, jag tror inte det är många. Är det verkligen i läsarnas intresse att ha med en trött utläggning som denna? Nej, det kan man fan fråga sig. GPs jämförelse med premiären inomhus på Londons O2 känns mer motiverad i så fall, där han konstaterar att utomhus försvinner en del av den intensiva energi som showen bjuder på.

Guldklimpen "You must love me" från Evita skymtar fram och det blir stämningsfullt och fint, åtminstone i mitt hjärta. Inte i Markus Larssons. 

Och "Vogue"! När hon spelar "Vogue" vill jag skrika "Jaaa! Den här sjöng jag när jag var tolv! Och i samma utstyrsel som du har nu, eller nästan i alla fall!"


Varför tycker inte jag det känns okej att kritisera att en kvinna som är femtio håller på att klä sig som en tonåring? 
Varför är mina enda reaktioner till utstyrseln nedan: 1) Å! Hon gillar också knästrumpor! och 2) Å! VILL HA!


Jag älskar att Madonna är 50 och har en fotomodell till pojkvän. Som är 22. Och heter Jesus.
Ulf Lundell har haft yngre tjejer de senaste decennierna. Bruce Springsteen står med benen brett isär och pumpar ut låtar som om inget har förändrats, Per Gessle bjuder på samma show år efter år. Madonna är en världsstjärna i världsklass. Med viss falsksång, det kan jag hålla med om. Men även viss skönsång, vilket också bör poängteras. Då Madonnas låtar och show över huvud taget ofta kommer i skymundan för skriverier om annat, t.ex armar, kabballah och en begynnande ålderdom.

Bästa låten (och lite bevis på falsksången):

http://www.youtube.com/watch?v=OBRNzxUlzf4&feature=PlayList&p=38BA34CAA10818B5&index=0

obs. ej filmat av mig. eller ens i Sverige.








omställningar



Japp, nu har jag flyttat. Igen. Pappa är en klippa som hjälper mig. Den gigantiska garderoben som jag var så lycklig att jag fått tag på, gick inte in i bilen. Fnurran på tråden den dan. Skruva isär i Vincents trapphus, bygga ihop i min lägenhet. Vem som gjorde det? Pappa förstås. Vem som bjöd på restaurang efteråt samt gav mig ett choklad, till första kvällen i det nya? Pappa förstås.



Blev lämnad ensam att vänta i en bar i 30 minuter härom kvällen. På en man som säkert tror att han är förlåten. Han har ju blivit det förr. Eller rättare sagt; förr har jag inte sagt till, "jag blir ledsen av det här" eller "jag mår dåligt nu". Såna direkta enkla instruktioner, som Emelie lärt mig. Den här gången sa jag det. Och han sa "okej", gjorde allt fel, samt hånglade upp mig med handen på mitt lår. Jag fick åtminstone hångla, tänkte jag, blev liten och gick med på alla nya planer om att ses. Var flexibel, som jag alltid är. Som han aldrig är. 
Det var inte förrän nästa dag jag förstod att vi nog faktiskt aldrig kan ses mer. Att detta måste få vara slutet. 
Och det är inte så mycket för att han inte har vett att älska mig. För sånt är det ju svårt att kräva av en annan människa. Däremot kan jag kräva av mig själv att jag slutar krypa. Och aktivt väljer att gå åt ett annat håll. Lite huvudet högt nu. Lite målmedvetenhet och självrespekt. Det finns folk som har väntat på det länge.


Att citera är oftast löjligt brukar jag tycka.
Men det här citatet av Sheryl Crow passar in på så många sätt just nu. Den tar upp både det jag krampaktigt tycks hänga kvar i och försvara med näbbar och klor, fast jag vet att jag inte mår bra av det. Och det mörka, svarta, farliga fallet genom dagarna som varit, där mitt liv verkar meningslöst och litet. Och hur dessa två sammankopplas, osv. 
Det är dessutom en skiva jag återupptäckte igår på Spotify, insåg lyckan i att jag fortfarande kan alla texterna, och att Sheryl Crow må vara ute just nu, men oj vad hon är cool.

"If it makes you happy
it cant be that bad
if it makes you happy
then why the hell are you so sad?"



Saker som syns tydligare när man flyttar


Lisa utforskar nya ytor när två möbler hamnar på varandra. Som Bruce Willis när han ålar genom ventilationstrumman. 

              

1. Jag äger ju en Truls! För fasiken.
2. Gammalt foto mamma hade dubbelt av.
3. Söt liten anteckning till mig själv från i höstas.
4. En av de där konserterna som inte blev av.
5. Affes fina brev till mig på en bit toapapper, från i våras.
6. "Onanerar du?" "Inte just nu." Klockrent.
7. Regissören jag bestämde mig för att se allt med men inte gjorde.




Mening som hamnade på väggen, inget mer.




En gris jag gjorde. Och så han den där konstnären som skämde ut sig.



Imorgon flyttar jag. Pappa kommer hata det tunga skrivbordet... Jag har inte ens berättat om det än. Men för hundra spänn kan man inte säga nej.


RSS 2.0