Ordning i den o-ordning som råder
det finns dagar i solen
Känslostormar.
Att säga att det hänt mycket denna vecka är att underminera verkligheten rejält.
Affe sunshine i folkets park. Det är som festival bara det.
Men först en underlig dejt. Sånt här som bara HÄNDER i mitt liv nu för tiden. Bra eller dåligt? Nej, nej, för tidigt att avgöra. Här ska utforskas! Hit me hard. Hit me right between the eyes. Så att säga.
En vecka som börjar med hybris över romanen, som bara skriver och skriver, och Emelie skrattar åt mitt fnissande i biblioteket. Jo! Så bra, precis så bra är det.
Och så är det tidig morgon hem genom stan och solsken och jag älskar, älskar mitt liv! Genom varma asfaltsstenar och sanslösa Folkets park, dignande av folk. Vin och det är ofattbart nog vitt. Malene kommer. Kvalfinalen inför SM kommer. Monsterkampen. Giganterna samsas på Loftet. Är jag en av giganterna? Tydligen tycker publiken det. Jag kommer inte med i laget, men strax utanför, och det kan man väl le åt? Så här snygg är jag i strålkastarljuset:
Malene kan konsten att fota på Loftet...
(Mer resultat och sånt ser du på http://diktafon.wordpress.com och http://ordpascen.wordpress.com. Där går det även att klicka sig vidare till fotoalbumet på facebook.)
Affe har ett hjärta som påminner om hur mitt var för nån vecka sen. Jag ser hennes trötthet och det deppiga lysa ut genom de som vanligt så glittrande ögonen. Det är en underlig känsla av everybody hurts. Jag vill krama liv och ge råd, men vad har jag att säga om verkligheten? Fortsätter missbruka män och leka Lina femme fatale.
Och det är väl knappast något råd att ge?
På väg hem från industrilokalen som har öppet till 6 är det jag som framstår som lugn och Malene som pratar orosmoln. Jag känner igen orosmolnen, men återigen kan jag inte nå fram med mina råd, min tröst. Jag vill krama, igen, visa spegeln som är sanning och värme. Men når inte riktigt ända fram. Det är kväll och ostmackorna älskas inte av alla. Vi går och lägger oss och jag drömmer att Ida och jag bråkar om påskäggsgodis. Det är meningslöst, men hemskt att vakna till.
Malene. Precis så söt som hon är. Numera i Chelsea-girl-frisyr.
Jag hoppar från det ena till det andra, och hamnar på lördagens Gatsby Open. Jag tävlar mot Rijal, Rauli och Emelie. Emelie har druckit vin sen halv två och fungerar beundransvärt bra.
Så här förälskade blir publiken när Rijal ger oss sin kärleksdikt:
Jag läser om Rebecka och min rosa nalle och hur jag hånglar med en estradpoet i en snödriva och en jurygrupp ger min 10,0. Hon börjar gråta sen och säger att det träffade så mitt i prick att hon inte kan hejda sig. Det är den största komplimang jag fått! Hon har aldrig tidigare varit på ett slam, och poesiprinsessan Affe förklarar att det är underbart och det är så här det är.
När Affe stryker sin mage och säger att hennes aptit kommit tillbaka blir jag varm och glad för henne. Världen är på väg att börja snurra för dig igen, tänker jag. Jag vet hur det känns och kommer att kännas, och det finns inga lätta vägar, aldrig. Vi ska alltid hata och älska kärleken. Det är tårdrypande men tvunget.
Rauli tar på sig finska tröjan efter mitt ”finskt påbrå” i Johnny Depp-dikten. Han säger att det inte är därför. Jag tänker leende att han ljuger. Men mest för att jag är Pink Lady och känner mig oslagbar och euforisk, när jag slutligen vinner hela skiten. Femhundra spänn. Äntligen får jag läsa min ”Låt oss ligga med varandra, Pär”-dikt, en kass pinsamhet att skratta åt, som jag faktiskt tagit med flera gånger för chansen att läsa den som vinnardikt. (Enbart när man bevisat att man är bäst, kan man tillåta sig att vara sämst.)
Malene provar jeans på JC och killen där är det snyggaste vi sett. Man blir nervös. Det är ett sånt tillfälle när man måste låtsas som att man inte blir nervös av hans snygghet, säger Malene, och jag håller med.
När vi slutligen dansar i industrilokalen är allt så underbart. Det är kort klänning förvisso, men ingen av oss visar stjärten. Rave eller Balkan; - ge mig båda tack, med några minuters mellanrum! Förlåt, sekunder!
På söndagen när Malene har åkt köper jag godis med Frithiof och Linda. Livet är fullt av vänner och solsken. Jag kan fortfarande inte deklarera själv och vet inte riktigt hur bildverktyget funkar på wordpress. Men är vacker och varm inuti. Inser att Lina är Min Lina. Vi har nått fram nu. Min Gollum är tyst. Jag har tvingat honom att nicka.
Varför jag tycker du bör bojkotta den andra Sex and the city-filmen
Undergångsromantiken
Jag har sett Wienska palatset...
Serieförsök: Onsdagskvällen
varannan-måndags-recensionen.
Det verkar även som att det är spikat att Bob Hansson kommer att läsa i Eslöv den elfte. Alltså läser vi på samma kväll en gång till, och det inom loppet av två veckor... Crazy! Kom och kolla. Klockan 20.00 börjar det, och det blir musik också. Autohof spelar, Magnus Josefssons nya band. För mer info om kvällen, se http://ordkommissionen.nu/
Men now for something completely different! Nämligen varannan-måndags-recensionen! Håll till godo...
Jenny av Jonas Gardell.
Norstedts, Stockholm. Omslag: Arne Öström/ Ateljén. Scanbook AB, Falun 2006. 175 sidor.
"Det svider till i såren på Jennys armar, och hon vet att svedan är ett hat, och att hatet gäller Sofi Bodéns mamma och hennes stora, öppna leende, hennes glittrande ögon och hennes falska utrop: 'Så det är du som är Jenny!'
Hatet sipprar ut ur såren och droppar på furugolvet. Hennes hat är syra, det fräser och bränner och borrar sig in i träet. Det stänker upp på de furuklädda väggarna.
Jenny är Alien. Hon ska döda dem en efter en. Följa efter dem, hinna ikapp dem och kasta sig över dem. På Hjortronvägen kan ingen höra dig skrika. Jenny är monstret."
Jonas Gardells bok "Jenny" lanseras som en bok som "måste läsas av alla som haft en barndom". Och självfallet kan man säga att det är så. Boken, som även kan ses som en fristående fortsättning på "En komikers uppväxt" och "Ett ufo gör entré" är skriven i typisk Gardellstil, på det sättet att den laborerar med korta lättsmälta kapitel, roliga ordlekar och välkomponerade filosofier. Träffar rakt i hjärtat i den svenska småstadssjälen, i detta fallet handlar det om barn på väg att bli vuxna. Hur onda man kan vara mot varandra, utan att någon får för sig att ingripa. Barndomen, och all dess jävlighet. Alla som haft en barndom; ja det är ju alla som vuxit upp, som anser sig vuxna nog att titta tillbaka. Kanske skulle jag vilja inkludera även de som inte vuxit upp än, som faktiskt befinner sig mitt i det här. Jag säger kanske, för det är förstås omöjligt för mig att uttala mig om det.
Det är en rå bok, det här. Hur humoristisk Jonas Gardell än må vara, och det är han även i den här boken; så finns här en svart ton som för mig är obevekligare än det jag tidigare läst av Gardell. En ton som slås an redan vid omslaget; denna obehagliga diffusa bild av en ung människa som nästan könslöst stirrar, bara halva ansiktet synligt, en känsla av ett gammalt foto som långsamt håller på att blekna. Eller en undervattenskänsla, någon håller uppgivet på att drunkna.
Finnjäveln Juha och Plankan Jenny växte upp i Sävbyholm, omringade av mobbar och grupperingar. De tyr sig till varandra. Färgar håret svart, accepterar sina roller i utanförskapet. "Ole dole doff: Du är någon. Du är ingen." Tyr sig till varandra, tills Juha en dag bestämmer sig för att gå en annan väg. "Iklädd endast sin vita sjal och ett blodrött läppstift uppsteg han på så sätt i rymden och sågs aldrig mer igen." Och Jenny blir ensam kvar.
Något hände där ute i skogen. På den där klassfesten som spårade ur, det var ju inte meningen att det skulle bli så. Folk menar så sällan att det ska bli så illa, Gardell skriver om det med en skamframbringande övertygelse. Människor är onda. "Jenny" är en mörk bok. Ändå är Gud närvarande. Hur hopplöst det än kan tyckas, i slutändan är ändå Gud närvarande. Som han är i så mycket som Gardell skriver. Här i kanske den bästa liknelsen jag läst, i form av den äldsta roliga historia man någonsin hörde. Han är finurlig, den där Gardell. Vet vilka strängar han ska slå an.
Avslutningsvis måste jag tyvärr komma med en invändning; det här är bra, men…
"Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter" läste jag samma år som den kommit ut, 1998, jag läste den på två dagar. Egentligen hade jag köpt den till min moster, så jag var tvungen att köpa en extra till mig själv, för att kunna fortsätta läsa. Den inspirerade mig till att börja skriva den roman som jag nu skickat in till förlag. Jag tyckte det var så fantastiskt att någon fått för sig att skriva om alla dessa underliga människor omkring oss, hur tråkigt Sverige är och hur fastlåsta vi är i våra liv, fast vi egentligen skulle vilja något helt annat. Jag skulle vilja kalla den boken en perfekt bok. Den ultimata bibeln av vår tragiska samtid. Därför gör "Jenny" mig besviken.
"Jenny" är kort, den innehåller många upprepningar (lite för många) och det känns över huvud taget som att Jonas Gardell gjort det lite för lätt för sig. Han kan bättre än så här, jag vet ju det! Därför kan denna bok, även om den är bra och en upplevelse att läsa, aldrig imponera på mig på det viset, som "Så går en dag ifrån vår tid…" gjorde. Samtidigt är det fascinerande att kunna skriva en bok om i princip en enda händelse, och jag ler gott åt Gardells envist långsamma avslöjandeprocess, som så småningom får mig att bläddra sida efter sida efter sida…
Försök själv att skriva en recension när du har tappat viktiga delar av din hjärna
”The rocky horror picture show” (1975) är a poor excuse for a film. Om jag är snäll. Något man bör se för Tim Curry; de stora tänderna och ögonen jag känner igen från en av mina favvo-evils som kardinalen i ”De tre musketörerna” (1993). En film min bror såg tre gånger om dagen under en period av sitt liv, då jag fungerade som den som läste textningen, eftersom han var minst sagt minderårig.
Anyway: Intrigen i ”The rocky horror picture show” är extremt löst sammanhängande. Ett lyckligt par som precis bestämt sig för att gifta sig, Brad och Janet, kommer på avvägar med sin bil i en mörk regnig skog långt ifrån allting. De hittar ett mörkt läskigt slott där de tänker fråga om hjälp. Här bor nån form av Dracula, en transvestit och en massa konstiga människor som dansar och ter sig allmänt vulgära i Brads och Janets ordnade värld.
Eftersom detta är en musikal sjungs det stup i kvarten. Exempelvis är det extremt vitsigt att namnet Janet rimmar på ”damn it” och Brad rimmar på ”mad”... I sann musikalanda är skådespeleriet lätt överdrivet. Vilket funkar bra för vissa, mindre bra för andra. Tim Curry, säger jag bara, återigen. Denna magnet. Denna under-fula skapelse, som i transvestitdräkt nog faktiskt är som bäst. Jag menar passar som bäst. Gör sig bra. Ja, ni fattar.
I sitt slott har Dr. Frank-N-Furter à la Frankenstein skapat en varelse av kött och blod. Denna variant är dock inget monster, utan snarare en mycket snygg, linblond, muskulös, solbränd sak. Frank-N-Furter som är allmänt sexuell och dras till allt och alla, gifter sig snabbt med sin skapelse. För att sedan förföra både Janet och Brad under två hemskt underhållande scener. Här utnyttjas det filmiska berättandet kreativt, då figurerna visas som silhuetter genom ett högst sedesam sängförhänge. Förförelseakterna är liksom startskottet för följande allmän djurisk utflippning. Vilket är skoj. Men jag funderar fortfarande över vad filmen har att säga mig.
Är man ett monster om man är transvestit?
Är i själva verket alla människor monster?
Kan Susan Sarandon verkligen sjunga?
Vill nån på riktigt leva så sedesamt och ordnat som Brad och Janet?
Dessa är frågor som inte förväntar sig något svar, men ändock finns där. Jag överlåter åt andra att tolka och sätta samman detta. Jag är inte den smarta ikväll.
I mina anteckningar har jag skrivit:
- ”Introt” med en plutmun. Japp, det var ett tjusigt intro med en talande rödmålad mun. Lite Monthy Pyton över det.
- Snygga övergångar. Man leker med gammalt filmbruk där man använde sig av olika typer av linser för att till exempelvis få till det.
- ”Dont dream it, be it” – citatet som bortförklarar alla orgier i filmen, och får en att dras med i denna underbara lösgjordhet, som sedan givetvis visar sig moraliskt förkastlig på slutet. Ett slut jag inte kommer att avslöja här förstås, men ja; hatar.
- Kroppsdyrkan (i o med de statyer som finns i slottet), gränslös sexualitet
- Jag kommer att tänka på filmer som: ”Motorsågsmassakern”, ”Star Trek”, Frankensteins monster”, ”Dracula”, ”King Kong”.
- Mannen som misslyckas med sin roll (Brad), faller till offer?
- Tänk att födas linblond med perfekt kropp och guldiga kalsonger
- En överviktig sexig rocker på motorcykel. Fenomenet är fascinerande. De tröga är dessutom de som är smala och snygga. Är detta en genomtänkt grej? Jag gillar det!
- Bästa scenen är nog när Janet konstaterar att hon vill vara ”dirty”. Dels är sången rolig. Dels är det skönt när folk går ur sina tråkiga Doris Day-roller.
- ”Even smiling makes my face ache” – oo, vilket citat!
Nästa film som ska upp till recension på denna blogg är "Watchmen". För japp, nu har jag också sett den. Ska se till att vara lite ordentligare då.
Top 10 Saker som kan hända efter döden
Dels med tanke på min dröm. Jag har blivit sjuk igen, och när man ligger ner på rygg känns det verkligen som en varböld i halsen. Igår natt drömde jag att min farmor, som dog för åtta år sen, och jag skulle laga mat i hennes gamla hem. Spagetti blev det. Hon var ganska förvirrad. Vilket gjorde mig också förvirrad. När jag vaknade var min första tanke att detta förstås betyder Döden. Jag har fått en oåterkallelig halssjukdom som kommer leda till att jag avlider. De kommer att säga på vårdcentralen att det bara handlar om timmar.
Dels med tanke på alla dessa fåniga test på facebook. Som jag givetvis gör. En handlar om vart du hamnar när du dör. Min kompis Emma i Växjö hade gjort den och jag kommenterade;
Lina Arvidsson at 07:56 on 03 April
det här är så gött! det finns alltså olika platser alla kommer till som dör. i like it!
Emma Fermvik at 08:43 on 03 April
såklart! hur förklarar du annars alla olika religioner?
Lina Arvidsson at 09:45 on 03 April
hihi det var så sant
Write a comment...
Slutledning av allt detta pseudoverklighetsdravel:
Här kommer en lista. Top 10 vad som kan tänkas hända när man dött. Eftersom detta av mig anses vara en högst personligt förankrad fråga, och ju är min blogg, så bör det läsas som min önskelista i frågan…
1.Vakna upp på ett favvoställe i historien. Till exempel hos Majakovskij, efter sen efterfest med omkullvälta whiskeyflaskor, fimpar, aubergineröda läppar och en halvt uppdragen klänning av det här slaget:
I bakgrunden jazzig Charlestonmusik och en och annan avdankad poet ligger och sover i hörnen. Men över min kropp sträcker sig armen av Vladimir Majoakovkij, hans hand girigt över mitt bröst kupad. Han är livs levande, en världsberömd revolutionär skald som snarkar på ryska och blåser ut luft på mina bara axlar. Och jag är… lycklig.
2. Vakna upp på ett av alla favvoställe i livet som gått. Till exempel på Molkoms folkhögskola. Min första folkhögskola. Man fick nya kompisar som aldrig förr. Man var tjugo, rökte, hade page och såg ut som Uma Thurman i ”Pulp Fiction”, så här:
Man skrev manus, filmade, var fullt övertygad om att Hollywood och Oscarsgalan väntade. Man utövade skådespeleriet med ett allvar som fått självaste Kevin Spacey att blekna. Under denna period var det Olles rum man vaknade i. Huset hette Nordan, det spelades Tom Waits och Nick Cave. Det var känslostormar på högintervall, men också den första tryggheten. Jag balanserade på Tomtebos balkong utan rädsla att dö.
3. Vakna upp i favvoscen i film. Till exempel i ”Pirates of the Carribean”, där Johnny Depp är fast på en öde ö tillsammans med den där bruden, vad heter hon, Keira Knightley. Med den skillnad att nu är Du Keira Knightley. Du dricker rom, dansar med en galning och du tänker fan inte vara kysk och vän jungfru.
Vi diskuterade denna scen för ett tag sen, jag, Emelie och Thomas Häägg, gammal gymnasiekompis jag gick ut och drack öl med. Jag sa att jag aldrig förstått mig på att hon inte gör nåt. Att hon inte förför honom! Med det glittrande ljuset han har i ögonen, och herregud, det är en öde ö! Vad har hon att vara blyg inför? Emelie hävdade att hon nog inte var så kåt på honom. Jag sa att det är en omöjlighet. Emelie sa att han ju ändå är galen. Jag nickade, ja? Thomas skrattade mest. Jag tror inte han såg dragningen i Jack Sparrow, om jag ska vara ärlig.
4. Vakna upp som ett roligt djur, till exempel en fågel, för att vara helt ooriginell. Eller som en ko. För att de verkar vara lyckliga trots att de gör inget alls. Typ. Eller bara en panter eller leopard eller katt eller nåt. De verkar ju ha det spännande.
5. Nangijala. Parallelluniversumet, den där drömmen om en finare värld, något som är lite mer Sagan om ringen. Medeltidskläder och hästar, liksom. Jag skulle ha blont hår till knäna och vara tillsammans med Aragorn. Allt skulle vara drypande romantiskt och på liv och död. Fast ja, efter döden då. Så vad kan hända? Man slåss mot en äcklig äcklig äcklig drake och kommer till Nangilima. Typ.
6. På tal om parallella universum: Man får det där livet man inte fick. Det här är ju sannerligen lite för bra för att vara sant; men vindsvåningen. Paris. Du är krokimodell. Han en svart konstnär. Era barn krulliga och söta. Dina bröst större. Ditt språk ett annat. Ditt hår långt och lockigt rött. Du är din femtonåriga dröm. Action…
7. På tal om ”för bra för att vara sant”: Man får tillbaka de där människorna man aldrig fick. Den gifte mannen. Alla har vi nån på lager. Den där kärlekshistorien som aldrig blev, men som var sjukt fin på pappret, i dikterna, i de våta fantasierna. Bara slå upp ögonen och den personen står framför dig. I en skog. Bara ni två. Ni är i himmelen, inga hinder nu. Action…
8. En snabb överblick på livet och dess eventuella mening ger rätt snabbt att det handlar om innerlig kärlek och trygghet, såväl av kompisar som av äkta makar eller tillfälliga passionerade kontakter. En stor bassäng med origer, helt à la ”The rocky horror show”, i stark kombination med en gosig ”När Harry mötte Sally”… eller nåt. Fuck termer! Oändlig gränslös kärlek, helt enkelt! Lika flummigt som det är enkelt.
9. Jag vet, det här skulle vara en önskelista. Men jag kan inte riktigt komma ifrån den där läskiga scenen när Odjuret blir levande begravd, ni vet i tv:s ”Skönheten och odjuret” som gick nån gång på 90-talet eller så. När man var för liten och påverkades för mycket av allt man såg. Alltså; en bild av hur man faktiskt inte lämnar sitt medvetande, utan ligger kvar i sin döda kropp och tänker Jahapp, var det så här det blev. Fan också.
10. Den saliga, eller osaliga, anden. Beroende på hur man ser det. En egen teori om att graven binder människans själ kvar. Att man kretsar kring graven, har koll över de efterlevande, typ visar sig för dem i drömmar eller så om man tycker de behöver det, då och då. Skrämmer upp dem så de tror de ska dö, när man i själva verket bara vill laga lite med spagetti med dem. Såna grejer… Rätt fint, på sätt och vis. Man är kvar på jorden men utan ansvar och dödliga problem.
Eller vad tror du? Är väl den demokratiskt öppnande frågan att avsluta detta med.
"i read bad poetry / into your machine"
Jag dansar med skeletten i garderoben.
De kan verkligen det där med Charleston och jag kan verkligen det där med höga klackar och lagen om attraktionskraften.
Du har lärt mig, du säger ”känn mer tänk mindre”. Och jag tänker och tänker och tänker så det knakar.
Jag är Virginia Woolf och du är Bruce Willis. Vi möts nästan halvvägs. Det är fascinerande i 12 timmar och 13 sekunder.
Sen dansar jag vidare.
Du hävdar att jag alltid kommer att göra det.
Jag hävdar att jag vill att dina spermier ska växa barn inuti mig.
Det är tragiskt och hemskt romantiskt, men du tror inte på det här med att vi lever i en film.
Och jag vet inte vad jag tror på längre. ”Jag tror inte på nåt som inte går att äta eller knulla”, säger du. ”Du är en cyniker”, säger jag. ”Nej, en besviken romantiker”, säger du, och för en fjärdedels sekund ser jag ditt innersta.
Jag dansar med lakan och kakan, leker lekar med tangenterna.
Går sönder och lappar ihop mig, går sönder och lappar ihop mig. På Vårdcentralen tror de inte på att jag har feber. Tänk, det är det sällan nån som tror.
”Magkänsla”, säger du, och jag funderar över möjligheten i att jag kanske har bantat bort den. Kroppen upp och ner i ständig stryk. Halsen en bataljon av var och blod. Jag vet inte vad jag tror på längre. Leker låtsaslekar och skriver en dikt, varvar sanning med det jag önskar ska vara sanning. Hävdar att alla gör det.
Jag dansar med skeletten i garderoben.
De kan verkligen det här med Charleston.
Det är det enda i den här dikten som stämmer.
Det är det enda i den här dikten som stämmer.
Förlåt men...
