recension: "Suspiria"

"And now for something completely different"...
Eller: jag blev trött på kärlek och ville se folk döda varandra istället.






titel: Suspiria
regi: Dario Argento
manus: Dario Argento och Daria Nicolodi
foto: Luciano Tovoli
i rollerna: Jessica Harper, Stefania Casini, Flavio Bucci, Barbara Magnolfi, Alida Valli, m.fl. 
1977

Jag har en box med Dario Argentos skräckfilmer.
Den vann jag för att jag som motivation i en tävling skrev att jag är dålig på att se skräckfilm och behöver öva mig. 
Fortfarande har jag väntat med att se de som verkar läskigast på omslaget.
Denna var en av dem.

Italienaren Dario Argento är känd i skräckfilmsvärlden. Han kallas då och då kungen av b-skräckisar. Av min erfarenhet är det välförtjänt. Denna film kom till som början på en triologi som tog lång tid att fullborda. Nummer två, "Inferno" kom 1980, och nummer tre, "The mother of tears", filmades först 2007. 

"Suspiria"s handling tilldrar sig på en balettskola. Hit kommer Suzy Bannion för att studera. Ett antal dödsfall, det ena märkligare än det andra, inträffar på skolan, och Suzys vän Sara har börjat nysta i det hela. Varför går inte lärarna hem när dagen är slut, så som de påstår att de gör? Vad är det som gör Suzy så svag, och vad döljer sig egentligen i skolans olika kamrar och vrår?
Moderstriologins olika filmer är var och en löst baserad på tre häxor som förekommer i Thomas De Quinceys roman "Suspiria de Profundis" från 1845. En liten hint till vad som komma skall, alltså... 



I Argentos skräckfilmer är det oftast en besvikelse att kolla på saker som skådespeleri. 
Nej, det ska man fokusera på är helt andra saker. Här är ljuset överväldigande. Grönt, rött och blått i samma scen? Inga problem! Direkt dras man in i överenskommelsen. För övrigt en influens Argento fått av en annan skräckmakare; Mario Bava. 
Här är trapporna vindlande i kornblått och guld. 70-talet mötte som ni vet 80-talet i en explosion av överdåd och smaklöshet, nästan lika hemsk som den då 80-talet mötte 90-talet. Detta överdåd passar bra i Argentos filmer, där smala, långhåriga kvinnor dör i vackert tapetserade rum, kulissartade byggnader till skrikigt knalliga punktbelysningar. 

För oss som blir till oss i trasorna av japansk skräckfilm bidrar denna film inte direkt med några sömnsvårigheter. Här blandas rått skratt med äcklade utrop (exempelvis när hunden tar synliga tuggor av strupen). Mot slutet en del stela pinnar genom magen, som sig bör i vilken rafflande avslutning som helst. 

Musiken har såklart även den färgats av 80-talets antågande. Jag har tidigare ondgjort mig över hur "Terminator 1" alldeles förstörs av de alltför utmärkande musikavsnitten, som inte glider in i bakgrunden utan med buller och bång lägger sig som en ljudmatta över både repliker och känsla. Här är det på liknande sätt, med den skillnad att musiken i en skräckfilm tillför andra saker än musiken i andra filmer gör. Musiken är det som reglerar hjärtats tempo, där man gömmer sig med chipspåsen i högsta hugg, så att säga... Jag gillar att göra jämförelser med den outhärdliga inledningsscenen till "The shining", där bilen kör på snirkliga vägar högt uppe i bergen, inget händer men tack vare musiken genomlever kroppens nerver ett helvete. (Förmodligen var Hitchcocks "Psycho" en bättre parallell att dra, insåg jag nu, om man ska visa LITE att man läst filmvetenskap...)

Musik blir för övrigt än mer effektiv när den plötsligt stängs av.

För en på många vis underhållande och även till viss del kittlande fredagskväll kan denna film visst rekommenderas. Vänta dig inget mästerverk, så ska du heller inte bli besviken. Detta är hittills den bästa ur filmerna av boxen som jag sett. 






Rolig detalj om Argento som filmskapare: Daria Nicolodi, Fiore Argento och Asia Argento har alla figurerat i Darios filmer. Daria Nicolodi går allteftersom Argentos filmografi växer fram allt våldsammare öden till mötes i filmerna. Det har spekulerats att det har samband med deras förhållande i verkliga livet som blev allt sämre med åren.
Källa Wikipedia.se

Kommentarer
Postat av: Elin

Hej Lina.



Jo det är bra med mig. Ibland går livet ner för att sedan gå upp igen:)



kram

2008-10-12 @ 14:45:25
URL: http://www.vennerbring.blogspot.com
Postat av: Oscar

Imponerande recension Lina! Kanske ett framtida yrke som kulturtant i Filmkrönikan stundar?



Upplysningarna om de andra filmerna i trilogin samt Thomas de Quincey-referenserna var nyheter för mig. Kul att du gjort sådan research! Håller dock inte med om de påstådda begynnande 80-talsinfluencerna; filmen är enligt mig ett typiskt 70-tals dokument, inklusive musiken och miljön. Har du förresten Inferno i din box? I så fall lånar jag den gärna om jag får. Kram

2008-10-12 @ 17:40:23
Postat av: oh shino

när blev det här en recensionblogg? jag tycker inte om det.

2008-10-12 @ 19:55:31
URL: http://ohshino.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0