Förlåt publiken!


Emma, du läser mina tankar. Jag har också dåligt samvete för att jag inte uppdaterar. Men nu är det en sjukt springande situation, andan är fan inte ens i halsen, jag vet inte var den sitter längre.

Så här: en bild på mitt skrivbord. 
Och det speglar väl inte hälften, kan jag tro.

Återkommer, jag lovar.



Igår...


Här är sämsta bilden från gårdagens fest. 
Man kan skratta länge åt den.

Jag var en flirtmaskin med mycket lite koll igår, haha, det kan man också skratta åt nu, tjugo timmar senare.
När jag kom hem chattade jag med stackars Gustav som jag knappt känner, samt åt upp halva grönmögelosten som de tydligen skulle haft på barnkalaset idag, om det nu inte blivit inställt. I'm such an ungkarl!




kort full uppdatering

äääääääääääääh

va?

okej

gaaaaaaaaaaaaaaaah

okej?va?
what the fuck
så typsikt att han ser likadan ut
gsh
imorgon kommer bebisarna
gaaaaah
hur roligt
gaaaaah

inte svarar
nä nä
jävla helvetes satan
helt jävla föruts'gbart
"baraf för att han inte faller för dig?" säger min syster
nej
då har jag ändå förklarart hela...
gah
ont i huvet
skit
satans byhåla
satan
tyllkjol
skit
fattar inte sitt eget


äsch
fru o barn
oranga brev
en gång i tiden ville jag verkligen
men nänä
jag är inte här allltid
skit i det då
gaaaaaaaaaaaaah

jävla helvetes satna

ni förstr inte


hevlete




skit.


jag är en såm sp,

och ni tror att ni kan då dem
alltså
jag är viligmken va fan
fa satsn
nänä
tro hellr att vi
jaja
jag är här ,en fan
gaaaaaaaaaaaaah¨
har varit här en
femton
bvelatha sig sen 14
gan
satan

fru oban?
satan

jaja
minns att ajg far vackrats
fan ska vert vra så jk'vls vårt
fatr ine
sit det då
hej

Karlskrona-turen

Hej hej, Karlskrona!


Hej hej, Emma!

Efter fika och skitsnack hittade Emma vägen till Café Porslinan och vi var på plats innan arrangörerna.



Handikapptoaletten är min telefonkiosk...


ooops...




haha! Transformation complete.


Mari


Emma vill inte att jag lägger upp nån bild på henne. Men med hennes nya hårfärg och denna snygga sjal kommer jag att strunta i det. Jag har en vacker kompis, inte sant?


Stefan skötte ljud och allt möjligt. He owned the place kan man säga. På den här bilden ser han oförtjänt spookey ut, må jag säga...


Mysigt ställe! Tydligen tillhåll för ungdomar.




I och med att det var så få tävlande (två st), sköts själva slammet upp till nästa gång, och idag blev en vanlig läsning. Josef Hoffert, Mari Anari och Erik Härstedt avlöste varann. Josef hajpade upp mig rejält som kvällens stjärna alla väntat på. Jag försökte dra ner det lite på jorden när jag kom upp på scenen...
På bilden ovan: Josef.


Erik var i sitt esse på scen. Äntligen fick jag köpt hans diktsamling.


Maris bästa är helt klart den om män som emotionella mongon.


Mitt hår är mer rosa än det ser ut. Direkt-ut-ur-duschen-frisyr är den enda som funkar just nu... Ska klippa och färga snart.


Kollar man noga här kan man skymta att baksidan av pappret inte är tomt. Jag upptäckte för sent att hälften av diktsviten var utskriven på baksidan av min påbörjade plugg-bok inför eventuellt jobb i erotikshop för ett tag sen. Det vill säga: diverse sexleksaker och deras olika funktioner och pris... Ingen såg, påstod dem.

Jag läste diktsviten från Loftet, lite omskriven och nerbantad, därav papper. Är verkligen inne på diktsviter nu för tiden! Det är en härlig utmaning att hålla publiken i ett grepp hela tiden. Man får verkligen jobba med närvaro, variation i röst och kroppsspråk.. Emma: "Jag brukar vara svårimpad, Lina. Men du tappade mig inte en enda gång." Josef: "Du kunde kanske korta ner den lite. Den ska absolut inte vara längre." Tjej från publiken: "Har du läst in den också på skiva? Den var jättebra, jag kände igen mig så mycket!"


Emma och jag är de coola brudarna. Vet inte riktigt om det framgår på den här bilden.
När jag åkte i bilen med henne sen insåg jag hur jag längtat efter detta; att sitta i en bil med Emma bakom ratten. "Vi kan köra till Paris!"
"Ja! Och hela tiden lyssna på Moneybrother och sånt som man kan sjunga med i."
Just ikväll blev det bara till Josefs utlovade pannkaksfest. Och Emma åkte hem. Förhoppningsvis ses vi på måndag igen. Å, det är underbart att ha mina vänner nära igen! 






Är jag emo-brud nu?


Det här kan vara den snyggaste bilden på Erik, som försvann men till allas glädje kom tillbaka igen.


Josefs veganpannkakor hade det varit mycket snack om.
Och jag må säga att de levde upp till sitt rykte. Om än det är flottigt och sjukt med så mycket vaniljsocker...


Zorro var också med på festen.


Mari och Josef. Som syster och bror.


David. (Emma och jag kallade honom för "Fluffet")


Folk gick hem och till sist var vi bara tre. Då åkte den här fram... En halvt frusen rom.

Sen såg festen plötsligt ut så här:























Och det här kan vara den bästa bilden på mig...

Konstateranden efter natten:

Det är dumt att inleda förhållanden när man mår dåligt. Det betraktas som flykt och är enbart utnyttjande av annan människa.

Det är förmodligen skadligt att titta för mycket på andra estradpoeter på youtube och ta efter deras rörelsemönster.

Rom och cola är en gubbdrink. Men det är okej.

Navid och Gudarnas nya skiva växer. Men vi måste få dem att spela "Fri fot" eller "Dags för slagsmål" nån gång.

Alla är vi mer eller mindre manipulativa. 

Jag är mer eller mindre ensam med att gilla höga hårfästen och My chemical romance. Även om Josef erkände att "Mama" var rätt bra och Mari också såg det heta i Gerard.

Om man namedroppar nån utan anledning titt som tätt betyder det att man är kär i den personen.

Robbie Williams "Escapology" är seriöst en av de bästa skivorna.

Det är inte lätt att vara både estradpoet och snygg. 

Jag ska tävla i nåt av slammen i Karlskrona. Och jag tycker att DU ska dra dit! Varje onsdag ett tag framöver.


Idag är jag underbar och låt oss sova...
Se mig läsa:
http://www.youtube.com/watch?v=OojeEPrDnDY


 



Se Josef läsa:
http://www.youtube.com/watch?v=HtBkf1GqXTM





psst! Läsningen i Växjö den 22 är flyttad från Palladium till Rififi.

Kärleken till en tyllkjol

Ibland är världen bara FÖR fin.







Tröjan ni ser på bilden hade de hjärta nog att rea till halva priset.
Inte tyllkjolen. Men den hade jag redan bestämt mig för att köpa.
Har idag även köpt svart hårfärg, så nu kommer snart mörkret. Passar till min musiksmak och det mesta annat med just nu.

Även om det är mycket ljus också.
Tryckte precis bort killen som ringde för att han fått mitt telefonnummer. Jag har mogenhetsfaktor 10 och visste inget annat sätt att hantera det. Jag ville inte prata med honom...

Men ljuset då:
jag har vänner. Jag behöver inte vänta på en murken man att höra av sig. 
Jag har nedkommit med en svart tyllkjol, imorgon åker jag till Karlskrona och visar upp den för världen och för en av mina bästa vänner Emma. 
Sen blir det Josefs pannkakor och poesitävling där man på sin höjd får agera jury.
Sen blir det mamma och Hans och blåsiga Mölle.
Sen blir det klipptid hos Hårtrollet och färgning och fest! Det blir fest! Och bygdegården! 
För att sedan, söndag eftermiddag (under alla omständigheter bakis och förmodligen jävlig) dimpa ner på systerns födelsekalas med alla släktens bebisar inbjudna.
I promise you; it's gonna be a hell of a time.




EM, VM, skitsamma.

ett uppfriskande klipp om sport, behöver jag säga nåt mer.



http://www.youtube.com/watch?v=8kh3REbNCj8&NR=1

Bör tilläggas att nej, jag själv resonerar aldrig så här. Förstås. Jag är en seriös människa.



Mardrömmen.


En natt för ungefär en vecka sen drömde jag att jag blev jagad av stora mjukis-julbockar, röda kroppar med gröna horn, inga ögon och stora slingriga vassa klor från hovarna. 
Här är ett försök att återskapa monstret.



Så var det då 2.


Stora skräcken, ålder: 15.


Så var det då 1.


Kvinnlig förebild, ålder: 8.



Att bota en förkylning.




















"It rains nine months of the year in Seattle."
"I KNOW! And I do not want to move to Seattle!"




"I was just taking her hand, to help her out of the car, and I knew it. It was like... magic."




Växjö-humor...


"Nästa; - Stryjkjäääänet"



Bilden är tagen i Pildammsparken.

Ordkonst Open 08



Igår missade jag en poesitävling i Lund på grund av att tågen krånglade mellan Malmö och Lund och situationen med ersättningsbussarna påminde om Titanic, fast ingen dog.

Jag hade kunnat göra en snygg krönika om det här, men glöm det för jag är fortfarande sur. 
Det var länge sen jag var så peppad att vinna en tävling, och ingen kommer tro mig nu om jag säger att jag hade vunnit den.

Till det trevliga:



Mr Jonas var där. Mannen jag snackat en del med på msn de senaste dagarna, och ja, man kan få vänner genom att de läser ens blogg. När jag kom dit sa de vänliga personerna utanför att "jo, det är poesitävling där inne, men den började för en halvtimma sen". Jotack jag vet, sa jag, och sa i kassan att jag skulle gå in gratis. (Oscar sa faktiskt det i telefon, som plåster på såren för att han lät reserverna komma in...)

Jag pratade av mig med Emma på bussen dit, hela vägen från Malmö (jag skiter i vad det kostade), lät hela den bussen veta allt om mitt kärleks/sexliv (nej, inte allt. Det är det väl ingen som vet. Utom möjligtvis Axel, då). Jag var outnyttjat snygg och det finns inget jag kan bry mig mindre om än om någon skulle känna sig offended av dessa ytliga ord jag har att säga. Mitt hat mot SJ kunde fylla en bag-in-box eller två; jag var på väg till en tävling som jag inte skulle få vara med i. Fortfarande laddad som få.

Jag skulle kunna skriva värre saker. Det värsta lämnar jag utanför. Så brukar det vara. Jag tror det är bäst så. Jag är väl för fan inte Kvällsposten.

Kort om tävlingen: Det var en blandad skara men de som kom i final var de jag kunde tippat på förhand. Erik Härstedt och Andreas åkte ut tidigt, det var förvånande. I övrigt kul att se nya ansikten. Vissa av dem. Vissa behöver några års övning.


Amanda


Finalisterna, fr v: Gunnar, Rijal, Amanda, Josef. Snett nedanför: Oscar Johansson, kvällens emcee.


Rijal


1:a: Amanda Lindholm
2:a: Gunnar B Hansen
3:a: Josef Hoffert
4:a: Rijal Mbamba

Det var mycket publik. 


Och om ni undrar, så ja. Jag var tillräckligt bitter för att inte plocka upp kameran förrän det var finaldags.
Och innan dess tänkte jag på fullt allvar att nej, fan heller om jag tänker ta några kort.

Efteråt blev det lite öl och vin och ja, jag känner alltså av det lite idag, så ja:
det är kronan på verket.






Som tur är 1:
jag är inte helt strandsatt, utan har kommande läsningar.
Next coming up är Karlskrona den 22e oktober. 
Sen sa Oscar  i ett av sina mellansnack att jag ska dit och läsa i december, den 10e. Något jag glömt bort att vi bestämde! Så det var ju trevligt att höra.
Och däremellan alla Växjöläsningar. Se profilen till höger.

Som tur är 2: 
Gunnar lät meddela att sista kvalet till Gatsby flyttats till november. Det vill säga jag tror jag kan gå.
Jag är redan redo för final, det är inte det. Men festerna brukar ju vara trevliga.


När jag kom hem såg jag på det här. Det tycker jag att alla borde göra lite då och då.

http://www.youtube.com/watch?v=ee9oFqxDDnU



vilken frisyr ska jag ha?




nu har jag beställt tid...



den här såg jag först. Och det är från en privat blogg, så jag antar att jag egentligen inte får lägga ut den hur som helst. Det är därför jag har klippt i den lite. Hoppas personen som är på bilden ser den och säger ja va kul, det är helt okej att du lånar mig för att demonstrera hur du vill ha det!...


sen var det den här, som då kräver att man odlar ut det lite grann...


och den här, som är grymt cool


de här, som också kräver att man satsar på utväxt eller tag innan det är lönt


den här, som jag nog röstat bort pga tråkighet förvisso, men den har mycket variationsmöjligheter


den här, som är typ så som jag haft, så det är ju lite trist


eller den här, då....



Så! Vad tycker du?

citat och varma huvuden


"Redan vid lunch insåg jag att jag är en fantastisk människa, vanligtvis fattar jag inte det förrän framåt tidiga kvällen."

Skrev Malin på sin blogg och det är så jävla bra skrivet, jag blir så glad av det.
http://ohshino.blogg.se
I övrigt är jag varm i ansiktet och orkar inte body combata idag heller. Jag ser en farlig trend av förkylningskänslor under veckorna, som viks undan för alkohol i stora mängder under helgerna.
Det blir ingen recension av "Darjeeling limited" just nu. Kanske ni anade. 
Men den var mycket bra. Rekommenderas som bakisfilm för er som förstår att uppskatta the humor of Wes Anderson.

Mina två nya dikter börjar lägga sig till rätta i hjärnbalken förresten. Jag blir farligare och farligare för var dag som går...



Så här ser det förresten ut om man öppnar Anette Bjärlestams väska, ni vet hon som var med i "Tre kronor". Hon var visst med på vår efterfest i lördags. Jag tyckte det var viktigt att dokumentera hennes väska, tydligen. Den är trots allt rosa inuti. Jag kunde lagt upp bilder på henne där hon är full, eller tramsbilder på Björn, eller bild på han som var min. 
Men det gör jag inte.



Prova kläder utan att köpa, del 85

Vi skämtade igår om att jag skulle skriva ett referat av matchen Sverige - Portugal, bara för att visa hur många sidor det egentligen finns av mig. Visserligen skrev jag krönikor för hemmaklubben Västra Karup för några år sen. Men det var väl knappast för deras insiktsfulla funderingar kring sporten i sig, som de uppskattades... Jag rörde mig lika mycket i snacket som gick utanför plan, som mina hemliga fantasier om diverse heta spelare.

Att min kusins gamla pojkvän Behrang Safari var med i startelvan måste ju påpekas som något extremt coolt.

Matchen var annars som man kan vänta sig av Sverige. Det händer inte mycket, alltså. 0 - 0, med några starka chanser i inledningen. Sen tystnade åtminstone publiken på Center sportspub. Och jag och Becky försjönk i högstadieminnen, chilinötter och det manliga könet.

Becky

jag

Kvällen började för övrigt klockan 17 med Oscar Johansson. Gav honom den där ölen vi slog vad om i impron. (Han vann över mig, faktiskt inte med så mycket men det var helt klart välförtjänt). Vi sa preliminärt att vi ska göra om vadet till nästa stora tävling, vilket jag förmodar är SM. Jag glömde fråga om det även här gäller improesi...

Hur som helst: Tempo är ett trevligt ställe och jag vill hänga där mycket. Det är helt okej att stå i baren själv och bara spana ut över alla kulturmänniskor, deras stora glasögon och deras intellektuella glas rödvin. Jag är inte en av dem, än. Men vänta bara.

Och nu till det förlovade landet "Prova kläder utan att köpa", där jag numera har pendelkort...


O yes, tyllkjolarna har kommit till stan!
Den här är visserligen inte vit, som de underbara jag trånat efter i ELLE-tidningarna sen i våras. Men en stark kandidat, trots smått obekvämt brett resår i midjan. Mycket sugen på att skaffa hela denna outfit, med linne och allt till på onsdag. Men det är även frestande att vara vuxen och låta bli.




En liten fuskpäls istället för blåa dunjackan i vinter?
Skulle tro att det är ungefär lika varmt.




Längtar efter rosa just nu, och de här modellerna är ju bara helt gudomliga. 
Funkade faktiskt bra till håret också, eller hur? Inte alltid givet... 
En storlek mindre, men den ska jag nog unna mig. Behöver trots allt nya tröjor.

Kanske är det där pendlarkortet inte för evigt heller, eftersom jag nu ikväll fick veta att de ville ha mig på Greenpeace. Det rullar på, so to speak! Återstår att se om jag klarar av det där med dörrknackning.
Imorgon är det upp på cykeln och ut med reklamen. Har kommit att gilla det jobbet ordentligt nu!

Malin, jag vet att du inte gillar det. 
Men imorgon kommer recension av kvällens film, "Darjeeling limited".




recension: "Suspiria"

"And now for something completely different"...
Eller: jag blev trött på kärlek och ville se folk döda varandra istället.






titel: Suspiria
regi: Dario Argento
manus: Dario Argento och Daria Nicolodi
foto: Luciano Tovoli
i rollerna: Jessica Harper, Stefania Casini, Flavio Bucci, Barbara Magnolfi, Alida Valli, m.fl. 
1977

Jag har en box med Dario Argentos skräckfilmer.
Den vann jag för att jag som motivation i en tävling skrev att jag är dålig på att se skräckfilm och behöver öva mig. 
Fortfarande har jag väntat med att se de som verkar läskigast på omslaget.
Denna var en av dem.

Italienaren Dario Argento är känd i skräckfilmsvärlden. Han kallas då och då kungen av b-skräckisar. Av min erfarenhet är det välförtjänt. Denna film kom till som början på en triologi som tog lång tid att fullborda. Nummer två, "Inferno" kom 1980, och nummer tre, "The mother of tears", filmades först 2007. 

"Suspiria"s handling tilldrar sig på en balettskola. Hit kommer Suzy Bannion för att studera. Ett antal dödsfall, det ena märkligare än det andra, inträffar på skolan, och Suzys vän Sara har börjat nysta i det hela. Varför går inte lärarna hem när dagen är slut, så som de påstår att de gör? Vad är det som gör Suzy så svag, och vad döljer sig egentligen i skolans olika kamrar och vrår?
Moderstriologins olika filmer är var och en löst baserad på tre häxor som förekommer i Thomas De Quinceys roman "Suspiria de Profundis" från 1845. En liten hint till vad som komma skall, alltså... 



I Argentos skräckfilmer är det oftast en besvikelse att kolla på saker som skådespeleri. 
Nej, det ska man fokusera på är helt andra saker. Här är ljuset överväldigande. Grönt, rött och blått i samma scen? Inga problem! Direkt dras man in i överenskommelsen. För övrigt en influens Argento fått av en annan skräckmakare; Mario Bava. 
Här är trapporna vindlande i kornblått och guld. 70-talet mötte som ni vet 80-talet i en explosion av överdåd och smaklöshet, nästan lika hemsk som den då 80-talet mötte 90-talet. Detta överdåd passar bra i Argentos filmer, där smala, långhåriga kvinnor dör i vackert tapetserade rum, kulissartade byggnader till skrikigt knalliga punktbelysningar. 

För oss som blir till oss i trasorna av japansk skräckfilm bidrar denna film inte direkt med några sömnsvårigheter. Här blandas rått skratt med äcklade utrop (exempelvis när hunden tar synliga tuggor av strupen). Mot slutet en del stela pinnar genom magen, som sig bör i vilken rafflande avslutning som helst. 

Musiken har såklart även den färgats av 80-talets antågande. Jag har tidigare ondgjort mig över hur "Terminator 1" alldeles förstörs av de alltför utmärkande musikavsnitten, som inte glider in i bakgrunden utan med buller och bång lägger sig som en ljudmatta över både repliker och känsla. Här är det på liknande sätt, med den skillnad att musiken i en skräckfilm tillför andra saker än musiken i andra filmer gör. Musiken är det som reglerar hjärtats tempo, där man gömmer sig med chipspåsen i högsta hugg, så att säga... Jag gillar att göra jämförelser med den outhärdliga inledningsscenen till "The shining", där bilen kör på snirkliga vägar högt uppe i bergen, inget händer men tack vare musiken genomlever kroppens nerver ett helvete. (Förmodligen var Hitchcocks "Psycho" en bättre parallell att dra, insåg jag nu, om man ska visa LITE att man läst filmvetenskap...)

Musik blir för övrigt än mer effektiv när den plötsligt stängs av.

För en på många vis underhållande och även till viss del kittlande fredagskväll kan denna film visst rekommenderas. Vänta dig inget mästerverk, så ska du heller inte bli besviken. Detta är hittills den bästa ur filmerna av boxen som jag sett. 






Rolig detalj om Argento som filmskapare: Daria Nicolodi, Fiore Argento och Asia Argento har alla figurerat i Darios filmer. Daria Nicolodi går allteftersom Argentos filmografi växer fram allt våldsammare öden till mötes i filmerna. Det har spekulerats att det har samband med deras förhållande i verkliga livet som blev allt sämre med åren.
Källa Wikipedia.se

recension: "I'm not there"

Det nya just nu, innan jag glömmer att påpeka det, verkar vara att göra nåt lite extra av inledningen till filmen. Detta är något jag tänkt på i alla de filmer jag hyrde denna gång. I "There will be blood" möts man av en skärande ton till ett stilla landskap, en krypande spänning börjar växa utan att man kan förklara varför. 
I "Försoning" är det förstås smattret av skrivmaskinen som leder in i berättelsen.
Och i "I'm not there" är det en lek med bokstäver, som kan sättas i samband med resten av filmen.



titel: I'm not there
regi och manus: Todd Haynes, Oren Moverman
foto: Edward Lachman
i rollerna: Heath Ledger, Cate Blanchett, Julianne Moore, Marcus Karl Franklin, Richard Gere, Christian Bale, m.fl.
2007
 
"I'm not there" är den omtalade filmen om Bob Dylan som kom förra året. 
Och ändå är det inte Bob Dylan den handlar om. 
Detta är vad man kan kalla en fejk-dokumentär, en sorts mockumentary, starkt inspirerad av Dylan och denne legends olika sidor, här skildrade genom bland andra en svart ung kille i början av sin karriär, en hårt åtsatt stjärna som gör allt för att undkomma journalisternas försök att bli personliga, en skådespelare utan självdistans och med för många kvinnor omkring sig, samt Billy the Kid. Låter det rörigt? Det är mycket intressant. Och en smula strålande, när det vill sig.

Soundtracket är på samma sätt nära influerat av Dylans musik, utan att för dens skull vara hans låtar rakt av. De får vi njuta av först i eftertexterna. Jag minns irritationen när jag köpte soundtracket till "Forrest Gump" en gång i tiden, och en av mina favoriter inte var med. Samma sak gällde "American beauty", där man valt en annan låt till och med, lika rivig som Dylans, men alltså inte riktigt den. Jag pratade med ett stort Dylan-fan om detta, och han förklarade för mig att Dylan aldrig ger tillåtelse till att ha sina låtar med på några andra skivor än just hans egna. Ett exempel på den stora integritet denna man besitter, och den respekt han trots allt hyser för sin egen musik, som kanske också kan vara anledningen till att Todd Haynes genomgående valt att porträttera just någon annan än Dylan i sin alltjämt tydliga hyllning av just denne person.

Ni hör hur bisarrt det blir va? Jag nämner Dylan om och om igen, och som sagt: denna film nämner aldrig hans namn. Hur tydligt det än är att man använt honom som förebild till de olika karaktärerna. 

Det finns mycket att säga om denna film. 
70tals-ljuset, ni vet det där gröna och gula, påminner om min mammas gamla fotoalbum, och indirekt då min bild av vuxenlivet med dess kärleksfulla förhållanden, barnfamilj och långa svängande hår. 
Skivomslagen, och deras sätt att fånga verkligheten.
Skådespelarna; och då går det förstås inte att undvika att framhålla Cate Blanchett, som spelar med en sån trollbindande könsneutralitet att hon blir vackrare än någonsin. 
Ljudnivån, som det leks med, inte minst i porträttet av hur fansen reagerade när elektroniken kom in i musiken. Som att bli nermejad av ett led med k-pistar...
Imagen. Hur den genomsyrar hela filmen, denna ständiga image en stjärna tvingas upprätthålla. Men hur man ändå lyckas göra detta till en långt mer levande film än "Försoning" nånsin var.
Alan Ginsberg. Ett roligt porträtt av The Beatles. 
Kritiken mot kändisvärlden och dess ytlighet, denna irriterande djupdykning. Möten som inte blir möten, utan på förhand tippade svar och förväntningar. Bob Dylan levde aldrig upp till folks förväntningar.

Eller lever, rättare sagt, för inte är han död.
Den riktige Bob Dylan, jag såg honom i Karlstad för tre år sen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men besviken blev jag. Man är van vid Per Gessle som kör samma gamla låtar för att publiken älskar det. Man är van vid ögonkontakt och intimitet eller åtminstone blixtrande fyrverkeri, hell; till och med Kent har ju papperskonfetti nu för tiden! Men här fick man en sliten gubbe med böjd rygg, vänd i profil mot publiken. Ända gången han gick fram och visade sig var när han spelade på sitt munspel. De gamla låtarna hade han ändrat om melodierna i, och en mer eller mindre enad kritikerkår sågade honom längs med fotknölarna. 
I och med den här filmen ser jag upp till honom för att han gjorde så. Denna skräck över att upprepa sig, den är vad som gör en konstnär. 

Todd Haynes har varit en av mina favoriter inom regissörer sen jag såg "Far from heaven". Kanske har han flera likheter med Dylan när det kommer till kritan. Även han går sin egen väg och gör oförståeliga misstag som "Safe" från 1995, som jag argt sågade i kulturjournalistiken. En seg sak där Julianne Moore är rädd för bakterier och flyr in i en sektliknande klinik ute i öknen. 
Även här har han med sig Julianne Moore på ett hörn. Ett roligt hörn; det hörn som påminner om de dokumentärer de envisas med att visa på diverse amerikanska kanaler, där avdankade gamla stjärnor sitter och tror att de fortfarande är något, intervjuas om den där stjärnan som är större än de själva och deras relation till den en gång i tiden, vet ni vilka jag syftar på? Alltid i 80talsmiljö, allt är nu lite nyrikare och med sämre smak, liksom, under tiden som den forna stjärnan som ingen längre skulle känna igen på stan, vältrar sig i hur stor hon/han var då, och hur hon/han hängde med den och den människan. En fingertoppskänsla i att porträttera miljöer och situationer, som Todd Haynes är känd för sen tidigare genom bland annat nämnda "Far from heaven" där 50-talet blixtrar till i all sin färggladhet speglandes den tidens technicolor-"verklighet". Här drar han in humor, leker sig fram till nya knivskarpa porträtt av detta slag. (Jag väver in mig i ord, men ni förstår väl vad jag menar?) 

"Skapa aldrig något. Det kommer att misstolkas. Det kommer att förfölja dig för resten av livet."
En av Dylan-kopiorna är 19, nästan 20 och sitter häktad för något, man vet inte vad. Han representerar ungdomen, den otyglade som börjat se igenom världen men fortfarande inte blivit bitter.
Skådespelaren, spelad av Heath Ledger, har många bra ord att säga men blir anklagad för att själv inte leva upp till sina ideal. Mycket snack, lite hockey, så att säga. Var Dylan så? tänker jag, okunnig i det mesta som jag är, inte ens koll på vem Jim Lyon är, som hela filmen tydligen tillägnas. 

Som sagt: man kan skriva mycket om den här filmen.
Vilket givetvis betyder att den måste ses.
Om inte annat så för att den är ett skönt slag i ansiktet på  alla förutsägbara dussin-"Walk the line"-biografier som produceras utan ambitioner på att tillföra filmvärlden något. Todd Haynes har ambitioner. Om inte annat, så göder det din kreativitet.

filmrecension: "Försoning"


titel: Försoning (Atonement)
manus: Christoffer Hampton, Ian McEwan
regi: Joe Wright
foto: Seamus McGarvey
i rollerna: Kiera Knightley, James McAvoy, Saoirse Ronan, m.fl.
2007

Det underbara klickandet av en skrivmaskin. 
En ung Virginia Woolf, mycket som påminner om "Timmarna". Jag tänker: "Det är svårt att ha ambitioner i en jävla ytlig värld". 
Kiera Knightley är smal. Kvinna/man-spelet blablabla. Brittisk arg dialekt, sexuell frustration - allt under ytan. Vackra människor, vackra genomskinliga kläder, (men han ser henne först när hon står där i våt underklänning), stilla hav. Förbjudet, blablabla. Vackra människor, lägg in ljudet av skrivmaskinen, mycket smart. Inspiration "Rashomon", Kurosawa, springa genom gräset, samma sak berättas från olika vittnen. Ingen vet.

Skrivmaskin: det snygga då är att man får rycka ut pappret och knyckla ihop det varje gång det blir fel. Mycket mer dramatiskt än markera - radera.

Röka snyggt. Rulla mig en cigarett. Snygg 20tals-silhuett som inte en jävel har, utöver Kiera Knightley. Kiera Knightley är jävligt smal. 
Snygga upprepningar, vackert ljus, alltför stiliserat, man ser inte människorna, de är bara delar ur scener, rör sig som pappdockor, det är fashinerande ytligt fast det borde vara annorlunda. Bra spel men det är också bara spel. Allting kan lika gärna vara en affisch att ha på väggen, varje bild är anpassad. Alla känslor jag får är på beställning, det gör mig trött. Förvånande nog blixtrar det till ibland.

Som en fjäril på väggen.
Den gröna klänningen, redan annonserad av modevetarna, redan har jag sett den på tusen och en bilder. Upphajpad som resten. Men alltjämt förstås: förbannat vacker.
På något underligt postmodernt sätt vet jag redan att jag ska tycka det.

Vackrast är dock när de gråter, då blir de fula.

Överexponering=konstnärligt vitt sken. Snyggt, men va fan. 
Förbjudet blå ögon. Stort tomt hus, helt i jävla mahognyjävel. Fina tapeter också. Nån har gift sig med en inredningsarkitekt som bajsar miljoner.

Knulla mot en bokhylla, varför ska de alltid göra det?
Förlåt om jag avslöjade, men varför ska de alltid göra det?
Hur lätt är det?
De säger ömma saker, visst, stannar upp mitt i rörelsen och inte säger de "fy fan va det här är tungt och jobbigt och svårt", nej de säger "jag älskar dig" och "jag älskar dig". Fantastiskt.

Varför börjar de plötsligt med dumförklaringarna? "Tre månader tidigare", blablabla, som att jag tidigare förväntats fatta alla hopp, men nu har blivit senil bebis.

Vackrast av allt är när de gråter.
Då blir de fula.

Världens längsta kriget-är-så-hemskt-scen. Jag gråter inte. 
Moral: om man är grå i ansiktet är det bäst att man dricker något.

Rött draperi på ett jävla sjukhus. Någon har gift sig med en inredningsarkitekt som gillade skabbiga sjukhus, samt bajsade ut miljoner.

Keira Knightley är jävligt smal.
Hon har inga bröst, hon har revben.

Mot slutet blir det så sentimentalt så jag inte vet om de driver med mig. Jag är trött så att jag skiter i vilket förvisso, men James McAlroy har väl fortfarande något visst. 

Första halvan är som en Jane Austen.
Eller "Timmarna", fast med mer glädje.
Ni kan se någon av dem istället.

Christian Krantz - Borås galnaste poet

Ja, eller döm själva.
Här ur Hagströms Hinks tävling i fredags:

http://www.youtube.com/watch?v=21EykROmPCM



Dikten han läser på klippet heter "Att hata ett barn", vilket inte kom med på filmen. Han drog den i andra omgången på engelska, vilket väl är tveksamt ur ren tävlingssynpunkt om man FÅR göra, men även det var hysteriskt roligt. Småland heter Small lands på engelska...

filmrecension: "There will be blood"


Nu har det varit för jävla segt på den här sidan. Det är dags för lite filmrecensioner igen! År och dar sen jag sysslade med den seriösa typen av tidsfördriv (för får man inte betalt är det väl vad det kallas?), så får se hur det går.
Hur som helst, höstkvällar är ultimat för film, och nej det är bättre att vara ensam i sängen med en hjärtkudde än att ha nån som stör hela tiden och ska gosa. In i filmen utan distraktion!
Först ut: "There will be blood".

titel: There will be blood
manus och regi: Paul Thomas Anderson
foto: Robert Elswit
i rollerna: Daniel Day-Lewis, Martin Stringer, Paul Dano, Dillon Freasier, m.fl.
år: 2007

Första frågan man ställer sig: är det en slump att de båda högnominerade filmerna på 2007 års oscarsgala handlar om män av Marlboro-karaktär? 
"There will be blood" har mer gemensamt med "No country for old men" genom det stundtals långsamma, tysta, nästan meditativa berättandet. Att den fick pris för bästa foto känns som en självklarhet redan en minut in i filmen. Den kunde även fått för bästa musik, då soundtracket ofta är det som lyfter spänningen i den för mig annars rätt trista handlingen. Hur kul låter det här? Daniel Plainview är en slitstark insmickrande karl som har öga för det där med olja, och bara det. Han har inga bekymmer med att köra över folk, vare sig släktingar eller nyvunna vänner för att tjäna en extra slant. Oljearbetet är skitigt och slitigt, och på en intresseskala från 1 - 10 är mitt engagemang i att titta på hårt kroppsarbete utfört av män i 1800talskläder kanske en 4:a. Lägg därtill Daniels obotliga ondska, som i början förvånar, då den bara anas under ytan, för att sedan stegras och nästan bli skrattretande i all sin bitterhet. Samt kyrkans makt, en irriterande god prästslyngel och inte en kvinna med replik så långt ögat kan nå.
Att påstå att detta är en skojig film rent handlingsmässigt vore att ta i. 
Ändå skulle jag kunna se om den.
Hur går det då till?

I Lars von Triers "Dogville" som kom för några år sen var scenen en svart platta med vita streck som markerade husen och vägarna. Man hade skalat av allt vad scenografi heter till förmån för det spel som sker människor emellan. Jag trodde inte det skulle fungera, det heller.
Men på liknande sätt lyckas man bära upp denna magspark till film med hjälp av ett aldrig haltande skådespeleri och ett foto att använda som exempel på en filmvetenskapslektion. Vilket faktiskt räcker. Daniel Day-Lewis är i likhet med Johnny Depp en av de få skådespelare som verkligen kan kallas skådespelare. Här finns ingen fåfänga eller självmedvetenhet som strålar igenom. Jag älskar hur hans minspel talar mycket högre än hans repliker. Det är en förmån att få se Day-Lewis agera, och ja, han vann pris för bästa manliga skådis. Och nej, man kände inte igen honom om man först såg filmklippen och sen såg honom i verkligheten. En sminkös-handling, jovisst. Men också ett ypperligt arbete i konsten att förvränga sig själv. I mångt och mycket är det han som bär filmen på sina axlar, om än hans medspelare inte är dåliga, de heller.

Och det ÄR faschinerande med ondska!
I en av de naknaste scenerna, då man knappt vet om man ska skratta eller gråta, är Daniel Plainview en såpbubblemaskin (lägg märke till min något moderna metafor, men de finns. För alla tvivlare kommer jag att bevisa detta med en bild längst ner) av citat. 

På frågan om var hans fru är:
- I don't like to explain myself.

- I have a competition in me. I want no one else to succeed. I hate most people. 

- (...) There are times when I look at people and I see nothing worth liking. I want to earn enough money that I can get away from everyone. 

Mysig kille, det där.

Det här med mysiga killar verkar också vara något genomgående i filmvärlden, kanske speciellt under förra året (jag är lite efter när det gäller uppdatering nu för tiden). "Last king of Scotland". Mördaren i "No country for old men" som trots andra karaktärer som kan kallas huvudkaraktärer, är den som drar handlingen framåt. Nämnda Johnny Depp är inte vidare sympatisk i "Sweeney Todd". Hänsynslöshet verkar vara hett, och självklart är tanken på George W Bush, kallhamrade terrorister och människans oundvikliga undergång där.
Tur att det även dök upp filmer som "Juno" det året.

Nu är jag igång!
Nästa film blir "I'm not there" eller "Försoning", beroende på vilket jag känner för.




Den utlovade bilden på såpbubblemaskinen. För att stärka mitt citat.
Fotot taget av mig i Folkets park, tjejen stod bakom mig på Regnbågsfestivalens konserter, lördagen.

ps





Kolla in nya läsningen jag fått, den 22 oktober på slam i Karlskrona!
Historiskt värre, då det inte anordnats slam där tidigare. Kom, vet ja!


Även en ny läsning i Växjö.
Eller ny och ny, det kan vara så att jag är seg på att skriva in allt o har för mycket datum att hålla i huvudet samtidigt just nu.. Men den är i alla fall på Rififi den 27 november. 

Mer info hittar du om du klickar på bilden av mig här till höger.





Bilden har inget med detta att göra, utan är tagen på Sofia strövandes i gallerinattens vackra Malmö för någon vecka sen.

Vi är sinnebilden av lycklig kärlek i två sekunder










































Lite bilder från fredagens vistelse i Borås. Läsning som förpoet på Hagströms Hink, deras lagtävling. 





" Jag dras till dina negativa sidor
de liknar mig, det brukar vara så
som att jag genom någon annan ska kunna älska mig själv
det slutar ofta i antiklimax
jag lämnar
i tron att jag lämnar det negativa kvar hos dig.

Jag är på fest och alla här har grumliga ögon, vaga konturer
det finns konstellationer, gränsdragningar i detta kök och folk är väldigt noga med att påpeka dem.
Någon har öppnat en påse chips och det står vin, man får ta, jag går sönder ett slag men låtsas som att jag bara är kissnödig
vad har de för användning av det jag berättar om mig själv?
Jag minns en vacker dag i maj när vi aldrig hade börjat tänka så här om oss själva.
Vi sprang runt och lekte häst, jag och Rebecca, vi var kanske nio år
Jag hade en rosa nalle som hette som hon, hon hade en aprikos som hette som jag, jag undrar om hon fortfarande har kvar sin, jag har min, den följer alltid med, men det kommer aldrig ett tillfälle att prata om det.

Vi blir fullare.
Det går.
Någon har lagt sig för att vila, det heter inte däcka nu längre, världen ser trött ut
och hon i hörnet har börjat prata politik.
Jag går in, jag går ut, vi suddar ut det där med inne och ute, det verkar vara vinter och hala asfalten men mina klackar går alltid bäst med rödvin.

Och jag hånglar med någon vacker estradpoet i en snödriva 
vi är sinnebilden av lycklig kärlek i två sekunder 
ska det kännas så här?
När jag kommer hem finns det inget kvar, jag överdriver inte
jag menar inget
och det är frestande att rimma 'inget kvar' på 'inget av det som var'
men jag ljuger då
och jag ljuger för ofta, så låt oss åtminstone försöka

Jag är ensam här.
Det finns för många flickvänner i den här världen.
Jag har inget gemensamt, jag är kanske 27, jag har en rosa nalle
och trosor.
Jag minns en tid när jag visste vad jag höll på med.
Men i dagboken står det
att jag vill ha det så här. "


/Ny dikt som jag läste som kalibreringsdikt

rapport från Loftet 2/10

Hade egentligen tänkt lägga ut snygga bilder på när jag och Sofia okynnesannonserar stan inför denna händelse. Men som denna händelse redan ägt rum känns det lite... ja.. för sent helt enkelt.
Så här kommer istället bilder från själva... händelsen. Ska sluta använda sama ord nu.


Kanske inte det bästa fotot på Paul, men ser ni hur det ser ut som att pappren stannar i luften på väg ner? Det är en synvilla, men visst är det coolt?
Så här såg det alltså ut i köket när jag stod och skar upp vaniljkrans och sockerkaka, vi kokade tevatten i kaffekokaren och jag fick veta att Lovisa haft leukemi. 



Andreas är ytterst tveksam. Kommer det att komma nåt folk?



Men till o med Niklas var ju där, en del av tiden i alla fall. 
Till vänster Daniel Bernhoff, till höger Lovisa Eklund. 



Svårt att få till det där med skärpa ibland. Men jag gillar ändå den här bilden av Lovisa. Det är något Karin Boyeskt över det. Eller?



Fritjof var där!



Och Fritjofs kompis.. damn! Jag och namn... Jag var nervös inför läsningen när jag blev presenterad, duger det som bortförklaring?



Jag var först ut med att läsa. Nyskrivet och det är som vanligt bara att kasta sig in med huvudet före. Var själv lite tveksam över resultatet. Men fick flera beröm så kanske var det inte helt värdelöst, då.





Sverker Wallin.





Andreas



Publikbild: krasslig Gunnar B Hansen, Li och Christina, fnissiga över Andreas FRA-dikt.



Tjejen som spelade var lite lik Malene på det här fotot, ser jag! Inte i verkligheten. Hon stod inte med i det ursprungliga programmet, kom från Södertälje och kompade senare Magnus. Här spelar hon själv. Hon kallade sig HannaLiten. Jag tyckte det var rätt töntigt.



En riktigt kass bild på mig men va fan. En haka eller tre? Det kan väl gå på ett ut ibland. 
Jag och Sofia, hur som helst.



Ja, jag gick hit i de här skorna.



Paul is the king.
Jag filmade 11 minuter av hans läsning. - vad ska du ha det till? frågade han skrattande. - titta på när jag har tråkigt, sa jag.



Lovisa var den jag fick bäst bilder på.
Det var härligt att se henne igen, en varm känsla spred sig över lokalen när hon pratade om sina gamla my little ponies och om äckliga sjukhusminnen. - ni får gärna skratta ändå. Och det gjorde vi.









Avslutade gjorde Blända med Magnus som i vanlig ordning klankade ner på sig själv och drev publiken till vansinne av skratt. - Vi ska spela i Köpenhamn imorgon, då får ni gärna komma. Fast det är dyrt och långt och det är inte värt det.
Magnus står förstås aldrig stilla, så en bra bild utan blixt här är inte möjligt (och blixt i den belysning vi hade var inte heller möjligt). Men jag antar att detta är talande?



Han som kompade var lite lik Mads Mikkelsen. 



När jag kom hem kände jag mig full fast jag inte druckit nåt.
Då vet man att det varit en bra kväll.

RSS 2.0