ladda inför Arvika...

Jag ska alltså läsa på Arvikafestivalen i år! Hihi, spännande!
Vill ni komma o kolla så är det kl 12.30 på lördagen, alltså den 5 juli, på Jamobilen-scenen.
Kom vetja!
Jag håller på med mina oproffsiga skivor, så de kommer att finnas till försäljning. För första gången kommer man nu alltså att kunna lyssna på mina dikter direkt i sin mp3-spelare, det ni!

Bruset är kvar, Johan, men jag har testat; om man går runt på gatorna i Malmö med lagom mycket trafik och andra störningsmoment som brukar finnas i vardagen runt omkring en, så funkar det hur bra som helst.


Så här ser den ut.
Framsidan.

funderingar en blåsig dag tenderar att bli ganska... blåsiga.

Började dagen med att författa ett erotiskt sms.
Det tog mig en timme att få till det.
Sen släppte jag kraven. Insåg att det inte fanns några.
Sen somnade jag om.
Klockan var trots allt bara 7.
Efter två timmar fick jag svar.

Idag är det stormigt. Inte lite, mycket.
Man undrar hur det är möjligt att det kan blåsa så här mycket. Men det kan det.
Bara för att jag inte diskar omedelbart betyder det inte att jag inte kommer att göra det.
Men det begriper inte min lillasyster Hanna.

Midsommar var roligt. Heldagsfirande hos Emma, med krocket, fantastisk tårta (o då är jag ändå inte tårtmänniska), sol!!! Värme!! Jag vet, man får inte göra mer än ett utropstecken i rad, men jag tycker att det faktum att vi satt och kände solen bränna på våra axlar där några minuter på en midsommarafton; det kvalificerar sig...
Dans var det också. Jag lyckades helt sanningsenligt med bedriften att ha på mig högklackade skor hela dagen utan att få skoskav nästa dag, inga blåsor eller nåt. Kanske är jag lite "Sex and the city" ändå, när allt kommer omkring?

När jag kom hem var jag full, jag blev förvånad över hur full jag var. ("Det blev inte jag", sa Emma i telefon dan efter). Ringde konstiga telefonsamtal, men lyckades som alltid att tvätta bort sminket. Vare sig jag kommer ihåg det eller inte, så gör jag det alltid.

Jag kom att tänka på formuleringen "djävulen har tagit över min kropp". Efterföljande mening skulle vara "varje steg jag tar nu tar mig längre och längre från himmelen".
Men kanske ska man inte vara så hård mot sig själv.
Eller snarare överdramatisk.

Skrev en jobbansökan idag. De vill jämt att man lägger in cv:et i en databas nu för tiden. Det är ju praktiskt, tänker jag, och gör det. Det tar ungefär tusen år och man blir aldrig riktigt nöjd utan märker alltid att man glömt något. Och sen står det alltid längst ner "du kan även ladda upp ditt eget cv här".
?

Jag kanske ska börja skriva erotiska noveller som en typ av levebröd? Kan man göra det? Då har man väl pseudonym och sånt. Om man inte vill vara som Anaïs Nin, totalt öppen med det.

Min mage har inte det minsta intresse av att stabilisera sig, så här är det jämt när jag är hemma. Idag testade jag att skära ner på potatisen.
Nu blir det snart Malmö. Då jävlar, är det jag som bestämmer maten helt och hållet. Då ska det nog bli fint igen. Och träning igen.

Hittade Anders Celin på en bild på facebook. Det var konstigt.
Jag tror lätt att människor i ens förflutna går upp i rök.
Det är kanske konstigare?

Och en total jävla ego-uppdatering utan vidare djup, jag erkänner.
Jag får bättra mig nästa gång.

ifall du läser...

eller ni läser. mot bättre vetande. fortfarande.
nu har jag ångest.
titta på mig, se att jag inte alltid mår bra.
spik nykter, sanningen i vitögat.
jag kan också må dåligt ibland. vara sämst i världen, minst i klassen.
den de pekar ut som hon utan framtid, utan planer, utan mål och mening i sin färd.
nu har jag ångest.
nu kan du skratta åt mig om du vill.

nässjö poesifestival

Hela uppdateringen försvann och jag skojar inte. Så här kommer modernistisk poesi på hög fucking nivå, nåt mer orkar jag inte med i detta arga, promenadabstinenta tillstånd...


väderskiftningar.
kavaj som jacka. kallt ändå. malenes tröja guld.
hennes ord gör att jag blir fast vid röda läppar. men det är ett bra beroende.

lekte katt och råtta. får man ha så här rolig helg?

kom tvåa i tävlingen. Christina Lindberg cool, rolig, vågade köra allvarlig dikt.
ge mig dock cred, ge inte Moa min cred tack! Sluta blanda ihop mig med andra kvinnliga poeter. Som att jag är lik någon annan?...

Moa Blomqvist, det lilla rufset. Blont hår och svart sparkdräkt. Jag kan inte påminna mig om att jag var lika världsvan i hennes ålder.

Josef Hoffert som gillar så att citera. Fast hans egna citat räcker lång väg.

ryska poeter. majakovskij. kollontay. borde pratat med redaktören för Pequod.
Alexander Skidan, rufsigt hår, blek, mager, drack vin i gräset. Som en riktig poet och det var inte så att jag vågade flirta.

Mina favoriter bland de svenska: Athena Farrokhzad och Jenny Tunedal.

Överdos av poesi måste ju vara exempel på bra överdos.
Om än tröttheten är den samma,

Han och jag. Som vanliga människor? Ungefär. Visa med handen: ungefär, give or take a few. Vi säger det så, inte tänka.

Han och jag. Som katt och råtta, som eskalerande kroppsliga funktioner. Tumme upp på väg ut ur duschen!

Han och jag. Som han och hon. Som bilder på min näthinna, en annan värld, fantasin fick kropp och hjärta. Tumme upp för avskalade väggar, parmesanost!

Det finns anledningar till att man måste ha kombinationer. Man kan inte förklara sånt för mamma, Eller ens Ida ibland.


"Vina Brik". Vina, för förkärleken till rödvin. Brik, för Lili Brik, Majakovskijs första dam, gift men med många älskare. Matiss namnförslag till mig. Duger bra va?

Måste skaffa kamera igen....
Vill visa min nya frisyr.

rätt ska vara rätt.

Kom på att jag ljög lite. Malenes text var det finaste nån skrivit om mig på nätet, så kan man kanske säga? För nog finns det viss konkurrans i talet Ida skrev för ett tag sen o läste upp i skolan...
Detta skrev jag alltså inte som nån form av skryt. Utan enbart för att rätt ska vara rätt o ingen ska känna sig förbisedd om det går att undvika.

Nu är det snart dags för Nässjö poesifestival. Imorgon kväll kl 22 tävlar jag mot bland andra Josef Hoffert, Lukas Duczko och Moa Blomqvist. Kommer ni?


alla som bor här är jävligt nöjda.

I Glimminge är det sol och grönska. Tusen flugor och ett litet magont. Sedesamt med giftermål i kyrkan och förhatliga morfäder, ett och annat råmande från hagen och stockholmare som kommer hit och förgyller skånskan med sin förfinade dialekt. Jag känner mig tjock under hakan och ska snart ha mens. Nog är utsikten den finaste i världen alltid, jadå pappa, men jag har så svårt att förstå ibland vad jag ska göra med den? Romanen pockar på uppmärksamhet och verkar äntligen få den, så kanske ska jag inte dra förhastade slutsatser. Det är bara så jävla svårt att ta sig ens till Ängelholm.

En annan positiv grej: jag har börjat läsa igen. Klas Östergrens senaste. Fotografen har supit med honom, sa han. Han har små anekdoter om de flesta, verkar det som. Ibland gillar jag det, ibland stör det mig. Kanske för att jag inser att jag kommer att bli likadan.


Städade nedervåningen idag. Tror inte pappa var beredd på hur jag kan gå in för saker och ting. Hoppas han inte tänkt ge mig timlön... Från tio till tre torkade jag av samtidigt som jag övade in dikter, torkade ur ugnar, skurade toalett och dammsög. Smakar fortfarande rengöringsmedel om fingrarna när jag biter på naglarna.

Det blev inte Köpenhamn i helgen.
Skulle blivit det ett tag, men... kanske var det lika bra. Jag vet inte hur man ska lösa saker och ting, med restaurangvecka o sånt, men det händer väl som händer. Hur som helst är det Nässjö nästa helg. Blir trevligt bara det! Och i veckan ska jag plocka potatis, och imorgon ska jag städa övervåningen.

Blev inte utgång ikväll alltså.
Igår såg jag "No country for old men", det kommer inte att komma någon recension. Jag ser så lite mening med att skriva recensioner nu för tiden, det är ju rent tragiskt hur länge sen det var.
Men ska inte klaga.
Dikter kommer det desto fler på skärmen.

Jag har bränt mig över nyckelbenen, eller hör det bara till det normala att jag alltid ser ut så här på sommaren? Får jag cancerdiagnos för det här, trots ihärdigt insmörjande, så vill jag ha pengarna tillbaka, ett jävla kvitto i handen, ett fett förlåt från högre makter tack.

Alla som bor kvar här är jävligt nöjda med att de bor kvar här.
Det är ju fan också att jag inte har en kamera så jag kunnat visa er hur fantastisk vår utsikt är.




Malene skrev denna dikt till mig, hon fick idag pika lite försiktigt för jag glömmer jämt läsa folks bloggar. Så självupptagen så att hälften vore nog... Men det här var det finaste nån skrivit till mig tror jag! Jag blir glad som en liten nyponros att någon vill ge mig upprättelse mitt i all denna smutskastning. Tack, Malene! Såna här ord får mig att känna att det är okej att vara mig igen. malenejensen.blogg.se (inlägget heter Till Lina)

avslut: Växjö. (ja, det står om dig här)

image339

Jag lämnar den här stan nu. Och allting känns konstigt idag.

Folk läser min blogg i smyg och sen hälsar de inte på stan. Jag antar att jag förtjänar det. Jag antar att jag inte heller vet vad man ska säga. Vad ska man säga? Ordet är ju så himla fritt nu för tiden. Tanken är så svindlande fri. Det enda jag undrar, som jag alltid undrat, är varför folk inte utnyttjar sig av det?

Det finns de som klarar det här. Varför inte jag?
Varför måste jag vara en jävla bitch med högdragen hals som inte kan se in i folks ögon längre när jag en gång tvingats trampa på deras hjärtan, slita ut deras tro på mig?
Hur gör andra människor?

I ett avsnitt av "Sex and the city" säger Miranda "You and me didnt work out. I need to know that you dont exist."

Han säger att jag saknar ödmjukhet, att jag inte är snäll. Att han är det. Han säger att han aldrig skulle gjort något sånt där. Han säger att jag kommer över det för snabbt, tjatar om tre veckor. Han säger att jag aldrig skriver om honom här. Nu gör jag det. Jag undrar om det gör honom nöjd? Han säger att han aldrig blir nöjd.

Jag hoppar upp på bänken i köket och sitter där med dinglande ben, dinglande tankar.
Jag glider in i någon annan, provar händer, provar ögonblick. Hur snabbt går det att ta sig över gränsen? Vi kan prata om andra länder, men lika gärna om andra verkligheter. "Om du skriver om mig måste du säga det först, visa det först"; - jag ler. "Javisst." Det är en lögn förstås. Jag är poet. Poeter frågar aldrig först, hur skulle det se ut? Vilka mästerverk skulle inte vara tvugna att kasseras? Tanken svindlar.

Han säger Du blir aldrig publicerad. Du skriver som en fjortis här. Han har säkert mycket att säga om att jag lämnar ut hans ord. Jag lämnar åtminstone inte ut hans namn. Minns "Den högsta kasten", minns "Myggor och tigrar". Sålde de inte som smör i himmelriket? Var inte de debatten hela hösten?
Inte för att det är min tänkta karriär. Att skriva ner folk, öppet förstöra deras liv, att göra mig själv till greven av Monte Christo med pennan i högsta hugg. Jag hoppas på lite större intentioner. Jag hoppas på att jag har något mer att komma med.

Jag ligger på golvet, madrassen, det finns så mycket tankar som svischar in och ut medan du rör dig. Över och in, över och in. Hur många vet vad jag skriver om nu, vad jag menar? Jag som hoppades kunna röra mig fritt i tid och rum, inte vara bunden till någon form. Varför skulle jag behöva svara på frågor?
Se mig in i ögonen och säg, helt ärligt, att det finns krav på det.



Han säger att han äcklas, att han inte vill veta. Men han ville ju veta. Han drog det ur mig. Kanske är det gamla trådar som hänger kvar, kanske är det en destruktiv sida. Men det kommer alltid att finnas två sidor av ett mynt, två sätt att se på saken. Jag ser hans smärta, jag försöker respektera den på mitt sätt. Men genom att sitta i en låda, inlåst mellan fyra väggar, en fånge tills jag lämnar denna stad; det kan jag inte.
Jag är ledsen, men du talar med fel person.

Och jag önskar ni kunde höra mig läsa det här, den rätta betoningen skulle infinna sig då. För jag har lite ödmjukhet, även om han inte ser det. Även om det är svårt att se det just nu. Även om jag går på som en bulldozer, så nej, har jag inte tappat förståndet.

"Plutten" skär också in i mig.
Ordet "gnubebis" kan poppa upp som den värsta skrämselclownen ur trollkarlshatten. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Det är ord som inte ens finns. Ord som jag aldrig kan säga igen.
Kinder jag aldrig kan stryka mig mot.
Kyssar, händer, en värme jag aldrig kan få igen. Vi har inte ens kramats sen de dagarna.

Och nej, jag ville inte att han skulle se mig. Hur skulle jag kunna veta att de stod i den gränden? Som om någon där uppe ville mig illa, ville visa upp vilken hemsk människa jag är. Jag som försökt smyga. Jag som så innerligt lekt detektiv...
Nej, jag ville inte att han skulle se mig. Herregud varför skulle jag vilja det?




Jag har också saker som påminner, saker som väcker upp minnen. Hur skulle jag inte kunna ha det, jag lämnar den här stan nu. Tre av mina fyra år här har färgats av honom.

Nu är det bara smutskastning och de heliga krigen kvar.

ragnarök

image336

I sin ädlaste form...

Och jag har varit med om det innan.

En kombination av skam, lite äckel, men det tar över, det där andra. Djuret. Fantasierna. Det är den ädlaste formen. Och jag hoppas ni förstår det en vacker dag.

Jag lyckades
spilla på klänningen två gånger
röka två bloss (fan fan fan, dålig flicka)
vara en dålig flicka fast jag försökte smyga med det

Jag ville skriva något om det.

Men jag vet inte om det blev så bra.

Jag vet bara att DET blev bra.

Och jag står för det, jag är hellre en nyfiken Alice i detta underland.
Ge mig ragnarök och stiliga vampyrer, hellre det...







Och det har ingenting med vår forna kärlek att göra.

sånt som inte kom med.

Låt mig se nu, jag drog aldrig det där bra mellansnacket som jag kom på igår.
Så jag skriver det här istället!

Igår hade alltså Växjö Poetry Slam sitt Vårstadsarrangemang. En kämpig tillställning att genomföra men som slutligen blev bra. Min sista grej att vara med på.
Mellansnacket jag tyckte jag var smart när jag kom på: "Välkomna till vårt totalt genusinkorrekta arrangemang, där banden vi anlitat består av enbart killar så när som på EN tjej, den inbjudne poeten är en grabbig kille som pratar fotboll och fiske, teknikansvarige är en man som ser ut som Kapten Haddock, det vill säga det kan knappast bli manligare... och tjejerna har stått för bullbak och kaffeförsäljning."
Till råga på allt sa Tangoföreningen när de presenterade dansen, att "i tango är det mannen som styr, kvinnan som följer".
De få som uppträdde på öppen scen var däremot till 100 % tjejer, så det kan vi kanske kontra med? Hur många som nu brydde sig om att se på det...

Men det sa jag inte, och kanske hade folk inte fattat det roliga ändå.
Här är en bättre rapport med bilder om hur det hela gick, skriven av Malene på vår blogg www.vaxjops.blogspot.com
Eller vår och vår förresten.
Off I go.

RSS 2.0