tjoff-tjoff-tjoff-veckan med bonus.

Den gågna veckan... jag får väl bra kasta mig in i det?

Började med lördagen när jag åkte till Stockholm. Märkte på tåget att jag är inne i en starkt övertygad anti-barn-period. Satt mitt i en familj förstås, med sagoläsing o allt. Men jag flydde in i Radiohead så det var lugnt.

Inflyttningsfest hos Ida på kvällen. Båda var tjocka, haha. Vi och våra tjockhetsperioder... Jag hade ändå Hannas gula lämna-ryggen-bar-linne på mig. Och klackskor. Och först byxor. Tills jag insåg det omöjliga i situationen. Smög in i Idas garderob och tog svarta kjolen, den som alltid är att lita på.

Ute var det gayklubb på Berns. Varför är det okej för bögar att 1) valsa runt i bar överkropp, 2) gå på tjejernas och hänga framför spegeln och snacka smink?
Jag: -Ni vet att detta är tjejernas va?
De: - Ja, men vi är ju nästan tjejer.
Jag: - Ä...nä?
De: - Amen det är så jobbigt på killarnas. Så många som vill ta på oss hela tiden...

Ida dagen efter: - Det är för fan så vi har det hela tiden.

Söndag: långpromenad med avslutande storpizza. Umgås med Idas kompisar från Sundsvall.

Måndag: jag skriver på romanen och det går skit. Ida jobbar halv dag på Berns. Vi träffar Stina, Idas systerdotter, och  Petra förstås, o hennes Calle. Stina är söt o rolig. Utanför dörren säger Ida Det gick väl bra? Jag nickar, men Samtidigt var det skönt att kunna gå därifrån och kostatera att hon inte är min...

Till Mälarpaviljongen, för Ida har sagt att de har gott rosévin där. Right, tänker jag och blir glatt överraskad.
Ett glas vin utvecklas till en spontan pubrunda och snart står jag o hänger över baren vid stägningsdags på Medborgarplatsen, Ida har tvingat mig att fråga vad den snygge Mando Diao-bartendern ska göra sen. Han har nog hört det förut. Säger att han ska ut men tillägger att han har flickvän. Men jag är nöjd med mitt mod åtminstone.

Mer folk på Kvarnen nu än när vi hängde utanför, någon timme tidigare, och stillade hungern med riktigt goda 7 eleven-mackor.
Vi hänger med Lina, som även idag har en kjol som klänning. Men först utanför Pressbyrån:
En kille som försöker ragga på Ida säger Hej, är du ute för att ta dig lite frisk luft eller?
Ida: ?
Killen: Jaha, vad tyckte du om Björn Ranelids sommarprogram?
Han spelar i nån form av teater o tar våra mailadresser för framtida utskick. Jag konstaterar att jag gillar glasögon på killar mu för tiden. Eller kanske snarare "killar med glasögon".

Jag var flirtig och träffade nån att vara flirtig med. En idiot. Vilket förmodligen gör mig till en idiot. Men jaja.
- Finns det ett liv efter Lina?
Ja, jag säger då det. Spännande med killar utan vare sig självdistans eller förmåga att läsa signaler.

Det är inte lämpligt att vara full när man går och lägger sig.
Men den här veckan har jag inte supit smart.

Bakfull tisdag. Stora muffins i parken. Tåg hem, Radiohead, sömn, Mats Jonsons tecknade biografier.

Onsdag: arbetsintervju, ja jag tror det gick helt okej. Men ska läsa boken hon skrivit. Vi pratar alltså om erotikshopen. Håll era tummar.
Tränade box för första gången på år o dar. Inte lika jobbigt som i Växjö. Det trodde jag inte, men oj vad glada ni ska vara över er hälsostudio!
Hon jag tränade mot hade aldrig testat innan. Blev trött o gav upp hela tiden. Själv kände jag mig helt outtröttlig.

Torsdag: vi åkte till Sjuhäradsfestivalen med hyrbil. Laura o jag turades om att köra. Lyckades ändå missa Navid o Gudarna... Nåja. Får förhoppningsvis se de i höst i alla fall.
Varför ska estradpoeter vara så uppslukade av att prata om sin egen verksamhet? Ibland orkar jag inte med det.
Matiss tyckte vi var tråkiga som bara stannade ett litet tag. "Vi är ett bra häng", som han uttryckte det. Bestämde att vi skulle ses på nästa Gatsby open (Gunnar B Hanssens tävlingar i vardagsrummet).
Min första läsning med Ordkommissionen, det gick fint. Vi lät publiken dra ordningen via lappar i en låda. Skulle varit Andreas svarta höga hatt, men det funkade ändå.
Andreas var på topp under sina läsningar.
Vi sov hos en kvinna med hennes dotter o deras två stora hundar. Dock ej i närkontakt med nån av dem. Jag pratade långsamtal med Emma innan jag gick o la mig.
Värmen väckte oss vid nio o vi bestämde oss för att åka redan då. Lyxfrukost på vägrestaurang på vägen; mannagrynsgröt!

Laura skulle av i Helsingborg för läsning på deras festival, Andreas skulle hem till Eslöv.
Jag var själv i en bil som skulle till Statoil på Bellevuevägen, nyinflyttad i stan, ovan vid stadstrafik o till en början något skakig. Ringde pappa o blev lite lugnad. Nåja, det gick bra o jag växte några decimeter. Bra när man blir tvingad till utveckling. När jag körde förbi Kronprinsen hade jag kommit in i det och kände mig hur cool som helst! Skönt att vara själv i bilen dock. Jag förlåter alltid mina små misstag. Det vill säga de som inte andra klarar av.

Värmen är ett kapitel för sig. Jag tillhör de personer som klarar av det utan att klaga. Och stör mig på de som klagar. Förrutom tågturen hem fredag kväll. Den var för jävlig, det skojar jag inte om.

Jag kan diktsviten nu. Ska läsa den i Halmstad 15 augusti.
Med munderingen på? Jo, jag tror det blir med munderingen på.

Lördag: resa tält. Pappa: - Åk du o gör dina ärenden, det är lugnt, vi fixar det här.
Varpå jag kör till Båstad o irrar runt, får spatt på inga parkeringsplatser o tusen människor som inte bryr sig om bilar utan är här på hantverksmässa o jävligt obrydda om allt o alla. Jag kör till Ängelholm slutligen enbart för att köpa en flaska vin. Galet men sant.
När jag kommer tillbaka får jag förolämpningar haglande, pikar om att nu fanken har vi hjälpt dig med tältet, vilken dålig planering du har, ge oss en glass, sätt oss på pidestal. Vilket jag gör.
Men ogillar samtidigt häcklingen o önskar mig för några timmar tillbaka till Malmö direkt.
Klassfesen för min gamla mellanstadieklass har planerats av mig o Becky. Behöver jag säga att Becky är bättre på det här med planering? Jag lägger vispgrädden i frysen, men det är också kvällens enda misstag. Björn och Jim dyker inte upp, men vispgrädden blir bra ändå. Marängsviss är riktigt god dessert, även om man inte är tolv längre.

Och nog är det konstigt att träffa folk. Men jag tycker inte det stämmer, det där som de säger om att man faller tillbaks i gamla roller. Jag kanske glömt vad jag hade för roll? Eller har man helt enkelt förändrats så mycket sen mellanstadiet att det inte finns nån möjlighet att falla tillbaka längre? Jag tror högstadiklassen hade varit värre. Här var det bara roligt.
Inte ens när man skulle uppvisa ett yrke mådde jag dåligt. Jag är ju estrdpoet. Kan det verkligen låta dåligt?

Ida Jonson köpte till o med en skiva!

På söndagen var jag lika bakis som på tisdagen. Man brukar vara det när man dricker hela vägen fram till klockan fem.

Övriga konstateranden efter denna vecka:
1) Min mage är ett cp på att svullna. Betyder det att jag har glutenallergi?
2) Jag är en person som älskar vanor o lätt faller in i mönster. På gott o ont.
3) Både Emma o Ida är fullt medverkande i mitt liv igen, vilket känns bra som fan.
4) Växjöfolket gillar mig fortfarande.
5) Min lilla svarta är underbar och ovärderlig, men jag måste köpa ett komplement, det här går inte längre. Den firar fem år...
6) Jag har kommit över den där perioden av rädsla att bli förälskad. Diktsviten stämmer alltså inte, men dramatik gör sig alltid bättre i dikter än i verkligheten. Så här kan vi pusta ut.
Jag har fortfarande kontrollen.

japp, ibland är det helt självupptaget.

Lite bilder på min nya frisyr. (Eller ny och ny... Bör klippa mig igen snart. Men ja, annorlunda jämfört med de bilder ni sett här tidigare) Tagna med hjälp av funktionen Photobooth, haha jag älskar min mac!
I bakgrunden kan ni även se lite av lägenheten jag kamperar i medan jag är här.

Livet ser i korthet ut så här: jag är ensam men det är för det mesta rätt lugnt. Igår var jag på standup i Folkets park. Trevligt, även om man kanske borde druckit öl. Socialiserade så smått med Sissela (hon som är Filippa Bark), men bara så smått. Man vill ju inte bli beskylld för att vara en starhunter...=)
Pratade med två killar som skulle till Berlin. De var bröder och relativt lika. Den ene var en sån som det kändes som man träffat innan, fast jag förmodligen inte haft det.
Träffade även på en från förr; Tobias, som var med på Sturegymnasiet-tiden. Han bor i Stockholm med sin flickvän, som tyvärr gav ett ganska kyligt intryck. Eller är jag bara överkänslig?

Kort om standup-kvällen: Sommarskratt heter det. Jag blev ditlockad av Erik Börén som var med i bussen hem från Arvika, han uppträdde på Open Jam.
Alla namn är nya för mig i den här branschen, jag är en gröngöling inför standup. Vilket gör det så mycket roligare! Ankan från Anders o Måns är den ende jag känner igen sen innan. Han är bra, skiljer sig från mängden genom att skämta om antiloper. Mycket sex i övrigt. Men det är alltid de andra skämten jag gillar mest, inser jag. En kille från Möllevången pratar om att han är arbetslös o visar stapeldiagram över undersökningar han gjort genom att ringa människor han inte känner o fråga dumma frågor. Han vill ha en schimpans, det tycker jag är fint. Jag säger tyst ja när han retoriskt frågar "amen, det är klart att ni också velat ha en schimpans som husdjur nån gång?"
På det stora hela mycket bra, inte mycket som jag vrider mig i pinsamhet av.
Jag kommer att missa när Anders Celin kommer dit nästa torsdag. Det var väl fanken.

Jag har sökt jobb i en erotikbutik.
Det rimmar.
Kanske inte det mest spännande med det, men ändå.

Mamma och jag talar olika språk. Men det är väl inte första gången i världshistorien jag konstaterat det.
Kanske är det positivt också? Vem vet.

Det har inte slagit mig förrut, men många av de män jag på olika sätt umgås med, kompisar såsom förälskelser, har alla en sak gemensamt med mig. Ett stort behov av ständig uppmärksamhet.
Är det bra eller dåligt?

Jag har gått upp tre kilo sen... ja sen när då? Sen jag var liten o smal o hade vant mig vid min kropp. Nu är den underlig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Faktiskt ingen panik. Viktigt att komma igång med träningen, men snarare av andra orsaker. Lite höfter har väl ingen dött av, snarare tvärtom. Och smaljeans finns det alltid en annan tid för. Mina svarta cheap monday sitter som alltid som en dröm. Vet du vad jag måste göra? Ta dem med mig in i butiken vid Slussen, slänga upp dem på disken och säga "ett par nya såna här tack! Fattar ni hur bra de är eller?"

Träffade Maria på stan idag. Maria från Karlstad! Skumt när folk poppar upp i fel stad. Och man råkar se dem, just då. Får en att tro att allt är möjligt.
Jag hade inte träffat henne eller pratat med henne sen allt har blivit annorlunda.
Det var också skumt.
Fast kanske mest för henne.

Imorgon åker jag till Stockholm. Sjukt tidigt. Eller inte sjukt. Men lite för. Måste se till att vila på tåget så jag inte blir kräkfull på kvällen.

Flams, flams, flams. Här kommer bilderna:


I bakgrunden ser ni Sofias, min systers, oerhört kreativa tavlor, där motivet är på väg ut. Smått inspirerat av Lasse Åberg, visst; men nog är de här snyggare?





Ibland försöker jag leka pinuppa.
Det går väl sådär. Men att bakdelen blivit större är kanske en fördel, i just detta sammanhang?







Och så nya solglasögon. Tumme upp eller ner?

Gissningsleken 1-x-2



Jag tillhör det lilla släkte som hamnat utanför alla sommarjobb i år, och har i praktiken egentligen inte råd med nånting. Åker hem titt som tätt och jobbar hos pappa, sådär charmigt bohemiskt (??). Men nästa helg kan jag döda för att få komma till Stockholm och träffa de två personer som jag räknar som mina bästa kompisar i hela världen. Jag...

1. Struntar i det omöjliga i situationen, bokar biljetterna som är de billigaste jag kan hitta och tänker att resten får lösa sig. Jobbar häcken av mig hemma i nästa vecka för att ha råd.

x. Tar mitt vuxna ansvar och struntar i att åka. Man kan faktiskt inte göra hur som helst, det finns en höst efter denna sommar och sparade pengar kommer alltid till nytta, eller nåt.

2. Snor vikta pengar från nåt konto med ett löfte om att ge tillbaka... nån gång... när jag blivit lite mer stadgad och vuxen...



Rätt svar ger ett ungefär lika stort leende som det jag får av att se baksidebilden till Lars Winnerbäcks skiva "Dans med svåra steg" som ligger uppslagen här på skrivbordet framför mig.

om singellivet.



Ja, du kan ligga med vem du vill.

Du driver runt som ett rotlöst litet löv och det går bra att slå sig ner var som helst. Om självförtroendet tillåter.

Du äter mer godis än annars och du hatar dig för det men det får dig inte att sluta.
Du hamnar på kant med samhället och det finns ingen som säger åt dig att lugna ner dig, mer än du själv. Vilket får processen att ta någon dag längre.
Du lär känna dig själv bättre.
Det är bra, det får dig att växa.


Ja, du kan ligga med vem du vill.
Vem som helst.
Om de vill.

Du älskar kvällarna. När det bara är du. Man kan ligga och läsa. Tänka. Glida in och ut ur drömmarna. Fantasierna. Du hatar kvällarna. När det bara är du. Tänka. Krama en nalle, ett hjärta med armar. Detta ständiga.

Du har börjat skriva dagbok flitigt igen. Stackars sidor som oftare vittnar om besvikelse och frustration, än lycka och äkta kärlek.

Men du umgås mer med dina vänner.
Det är sorgligt att du inte kan bemöda dig att vara lika flitig på det när du är flickvän till någon.

Ja, du kan ligga med vem som helst.
Vem du vill.
Flirta.
Om du vill.

Om du vill.

Du har ett beteende som du snabbt hittar tillbaka till. Och det betyder inte att du börjar röka igen. Inte nödvändigtvis ens att du super mer. Men du har ett beteende. Det är som en tacksam gammal vän. Vanskligt.

Du är ensam.
Och det kan vara en bra grej, det kan vara precis vad du vill och du kanske inte känner för nåt annat, men du ÄR
ensam.

Det är bara du.

this/this is the way/this is the way I wanna live

Idag är det jävligt mycket som är skit och jag tänker fan inte ens raka benen. Eller tvätta håret.
Promenad för att köpa ett sånt där Marabouchoklad med nonstop i, det verkar vara den bästa av idéer.

Arvikafestivalen:
Vårt block av läsningar låg inte förrän på sista dagen. Så lång tid innan dess för umgänge med diverse trevliga människor backstage, på festivalområdet, bli halvt om halvt ovän för att sedan vakna upp och bli vänner igen i ett mer nyktert tillstånd på den tredje dagen.

Alex Bengtsson gömmer våra flaskor i skogen, och nu ligger de kvar. En baccardi breezer och en cube åt det värmländska folket.

Micke Wranell är kungen på scenen. Han presenterar varje grej som händer på Jamobilenscenen med en intensitet som får folket att sälla sig och mysa i de gröna bylsiga kuddarna, allt är Open Jam-grönt. Till och med filten han värmer sig i när regnet öser ner på lördagen.


Micke Wranell, allas favorit, gladast och snällast. Foto från Riksteaterns pressbilder, Johan Toorell.

Marie inleder Open Jam-sjoket på fredagen. Jag tar mig dit inte bakis men lite småtrött, med espressofrukost i farten och de andra lämnas sovande kvar i den gympahall där vi övernattar. Något jag är "överdrivet optimistisk till", tycker Oskar, men jag kan inte hjälpa nostalgi.
Marie är säkerheten själv i slappna av-dikten, och det blir en fin inledning på ett schema som i övrigt är tajt, med mellanspel av Änglarna (och ja, han är väl relativt söt, den där killen i polisonger, men det blev på nåt vis så uppenbart att man skulle tycka det, så jag orkar inte fullt ut). Änglarna är ett band med massa olika musikstilar som tillsammans blir en, och tjejen som spelar keyboard är bland det coolaste jag sett. Jag vill också soundchecka med den självklarheten i min röst.

Försöker ragga på en cirkusartist men det går väl sådär.
Flirtar lite med en trött musiker.
Blir trött på mig själv och börjar spana på alla snygga tjejer istället. Funderar över den lesbiska statusen i min kropp, kan man säga att det finns en sån? Som ett stapeldiagram där kurvan höjer sig, ömsom sänker sig?

Eller är jag bara lite trött och tycker att Maud Lindströms röda skiva är the soundtrack of my life?

Ser på Kent och gläds över att ljudet inte är så högt. Detta är genomgående festivalen igenom. Utom Saol Williams. Men jag klagar inte, bulta sönder mina inre organ tack. Denne lille man är fantastisk!
På Kent släpper de papperskonfetti ur stora kanoner och nån suckar att det var väl inte så bra för miljön, men det är så fint att titta upp mot himlen och se det som snöflingor som sakta virvlar ner mot ansiktet att jag inte kan tänka mig att leva utan det. Upplevelse.
Ser Robyn med en tjej jag inte känner, men som jag direkt gillar. Hon har nåt med Riksteatern att göra men jag fattar aldrig riktigt vad. Det är något med henne som påminner mig om Jessica.

Kalle Haglund imponerar med en ny show, den ska ha premiär i oktober. Jag står och tittar och äter falafel som droppar och drösslar och kostade alldeles för mycket, men den är åtminstone god. Det finns ett litet backstageområde bakom Jamobilens scen och vi står där sen, allihop, när regnet öser ner, vi står där innan och efter. När Sirqus Alfons spelar är alla i extas och jag ska bara gå på toa men stannar till bredvid scenen, på baksidan. Här kan man se lika bra genom det svarta skynket och jag känner för öl så jag står kvar. Tänker att Kalle Haglund, som står bredvid mig, har väldigt fin hy men det är ju en väldigt konstig sak att säga till folk så jag håller käften om det.



Kalle Haglund. pressbild från Riksteaterns sida, foto Martin Skoog.

Emil Jensen säger att han ska köpa min skiva. Så det ska han väl.
Jag vet inte varför jag berättar den där drömmen med ormarna. Man säger så mycket konstiga saker när man vet att man borde vara tyst, i det där stadiet när man gått över till vatten eller eventuellt kaffe, och jag hoppas alltid att folk ska lägga det på minnet och åtminstone tycka att man är lite rolig i all sin underlighet.
Men sånt vet man aldrig.

Undrar om nykterister nånsin upplever såna bryderier?



Sirqus Alfons, bild från Riksteatern igen. De hade snyggare scenkläder på Arvika. Mer cerise och neon. Men detta var vad jag kunde hitta. Foto: Susanne Ullman.

Mitt eget gig går bra, säger de. Ett typiskt gig där jag inte själv kan uttala mig om det efteråt. Jag svamlar på om min skiva och är barfota med oranga långklänningen, känner makten men också svetten på insidan av överarmarna, men njuter i den nya dikten, njuter av publikstödet jag tycker mig få.
Går på efter Alex Bengtsson, som inleder med sin vanliga slagteknik. Arg och skrikande i linne och shorts, "Jennifer Lopez VAR snyggare då". Publiken är relativt stängda musslor utom tjejerna som sitter längst fram.
Oskar är efter mig. Han drar med sig publiken i allsångsmanéer, och jag tänker att det aldrig skulle passa till mina dikter. Något jag faktiskt är glad över. Även om, missförstå mig inte: han gör det hur bra som helst.
Han klarar sig med nöd och näppe undan den värsta bakgrundsmusiken. Den som faller på Laura, i form av methalkonsert på trähusscenen... Men hon klarar det bra, skriker ut ångesten och helvetestågen och jag ryser som vanligt om armarna.

Min skiva blir ingen storsäljare direkt.
Men det kommer.


Maud Lindström.
Ingår just nu i en show tillsammans med Nour El-Refai och Cecilia Forss. Den förstnämnda är den coola roliga tjejen som var bra mycket bättre än Björn Gustafsson i den där Melodifestivalen... Vad jag vet är hon gift med Bob Hansson. Hon är grym som man i denna show! Den sistnämnde gjorde jag bort mig lite för, när jag försökte bjuda på jordnötter och det visade sig att hon var skitallergisk. Riktigt bra skådis, dock, även om jag inte vågade prata mer med henne sen.
Foto från Riksteaterns pressbilder, Saga Berlin.


Sista kvällen fanns det många alternativ men ingen storsäljare. Det enda som verkar gå hem hos mig är alkohol, vilket känns dagen efter. Även om jag inte är bakfull, bara osannolikt trött. Vi kör bil hem till Malmö (är det mitt hem? Ja, det är mitt hem!). På resan dit var det Skambyrån-tjejerna, Laura, stand up-Markus, bakfulle Daniel och jag.
På hemresan är det Skambyrån-tjejerna, Laura, trötta Monika och Filippa Bark från 9 F som sannerligen heter nåt annat i verkligheten, jag och stand up-Erik.
Jag sitter i framsätet bredvid Erik till en början och vi pratar musik. Jag babblar på men inser också att allt jag nånsin lärt mig om independent-musik har jag lärt mig av Åskar.
Sen pratar jag med Lotta från Skambyrån om 1800tals-mentaliet och svårigheterna med parförhållande och normer. Eller nåt. Det är intressant, hur som helst. Filippa och Monika sover mest hela tiden. Linda, andra tjejen från Skambyrån, sjunger med i nån låt hon gillar på den konstiga skivan vi lyssnar på.

Jag kör mellan Kungsbacka och Helsingborg. Motorväg och det går hur bra som helst. Känner igen mig i sträckan från Halmstad upp över Hallandsåsen. Har det varit 120 där länge eller?
När vi ska lämna tillbaks bilen är det strul och helvete men allt löser sig. Förstås. Som det brukar.
Jag och Laura var i alla fall hjältarna när det gällde den grejen. Så det så. Min packning är tung som få och det är skönt att taxi har fast pris inom stan.

Nu till den där chokladen. Förlåt, promenaden.
Och ja, det är fint att du spelar trombon eller vad det kan vara för instrument, du som gör det, i nåt fönster i den här byggnaden. Det livar upp, tack.

Jag skulle vilja ha Emma lite närmare. Och Ida.


Men nu:
choklad. Promenad.



Dagens rubrik kan syfta på Sirqus Alfons och deras (och min) fascination över gamla danslåtar som i ens huvud aldrig dör utan alltid innehar en fin och lite särskild plats, vare sig man vågar stå för det eller inte. Egentligen vet jag inte alls om det passar in att ha som rubrik. Jag bara kände för det. Eller nåt.

RSS 2.0