Aha! Gåtans lösning!

Tomanerna.
Okej, förlåt, det började inte på M.
"Tomanernas liv" av Christine Nöstlinger, med illustrationer av Helme Heine. Tack och lov fanns den hemma i vår bokhylla! Tack och lov kom jag ihåg att titta efter den...

För er som inte alls hänger med är detta alltså den efterlängtade uppföljningen på min jakt efter blå små gubbar eller snarare troll som jag mindes från en barnbok, vilket för ett tag sen resulterade i galna bilder efter google-sökningar, och slutligen; 
kommer jag att använda namnet toman i dikten? 
Nej. Det blev helt enkelt "och omedvetet har din kropp börjat likna en barnboksfigur". 
(Dikten i sin helhet finns att läsa både på www.haket.com, där jag heter honeypie, och på www.poeter.se, där jag heter Lina Arvidsson. Det känns lite over the top att lägga ut den här också.)








Så här såg de i alla fall ut!

Slutet gott, 
allting gott.

Komplettering: Saker som utmärker Malmö som stad...

* Den där söta rökelselukten man känner här och var, och som jag har börjat misstänka inte är rökelse...





* Övergångsställs-regeln, ni vet den de stiftade för att folk inte skulle bli överkörda invid de blå här-går-man-skyltarna, verkar inte gälla. Vilket irriterar mig, eftersom jag tycker den passar in i min tes att världen ska dansa efter min pipa. Varpå jag nästan blir överkörd några gånger om dagen.




* Inte heller lagen mot affischering på elskåp verkar bita på malmöiterna. Det är å andra sidan positivt.


Bild tagen från sidan http://www.monotoni.se/bass/

Alltid lika hemskt...

...att göra sig av med utslitna älskade skor.




Men nu är det städdags, och inget onödigt får plats i nya boendet. 
Så puss och hej, mina älsklingar!



Betraktelser: Malmö, månad: augusti.

Här nedan följer en punktlista över saker som skiljer Malmö från andra mer eller mindre stora städer jag bott i eller i närheten av under mitt liv. Denna lista kommer förmodligen se annorlunda ut om typ en månad, så jag ska försöka hålla en viss kontinuitet i det här. Eller nåt. Tänk på att denna lista är subjektiv som fan, skriven av en total nykomling, samt givetvis aningen generaliserad. Punktlistor blir ofta det...
De städer jag jämför med är Båstad, Ängelholm, Halmstad, Karlstad, Stockholm, Hässleholm, Kristianstad, Växjö.


*   Folk klär ner sig istället för upp sig. (Ska visa vad jag menar när jag fått kamera. Vete fan vad man ska googla på för att få upp en bild...)



* Det bor fler invandrare här. Man märker det på skyltar som "Vet du! Paprika 5 kr/hekto"
  

* Ett fenomen som heter relationsanarki verkar vara utbrett. Mer om det i något annat inlägg, jag måste nog forska lite. Men det handlar alltså om övertygade polygamister och dylikt. Rätt spännande, i all sin cynism.




*   Det finns riktiga hor-gator här. Bilar stannar. Jag har själv inte varit med om det än, men min kompis Rebecka är med om det hela tiden. Och nej, hon brukar inte gå omkring i lack-behå och platådojor...




*    Falafel är billigare. Det var nog den punkten ni också hade koll på, va? De flesta ställen har förvisso höjt billigaste priset från 15 till 20, men hej. Den femman kan vi väl unna dem?



*   Gator luras. Inget är logiskt och du ska aldrig bli förvånad om du går vilse.


*   Det är lite skabbigare här. Generellt.


*   Man kan se folk knarka. Och kräkas i rännstenen. På riktigt, i dagsljus. 


*  Ambulanstjut är ett väldigt vanligt förekommande ljud. Du hör minst en per dag.



* Ingenting är längre än på promenadavstånd. Ja, jag lovar.


*  Inga allmänna toaletter är fräscha. Nej, jag lovar. Förutom de på stationen där man betalar en femma. De är guld.





* Nergångna byggnader står kvar och det är underbart! Ödetomter som Merkado, gör aldrig något åt dem, snälla!


 * Tiggare och uteliggare är mer framåt på uteserveringar och liknande ställen. Beror det på att orättvisorna har funnits längre? Vet inte. 




Alla dessa betraktelser är som sagt högst subjektiva och kan bero på helt andra saker än just staden.
Kommentera gärna om ni inte håller med. (Eller håller med.)



Bilder: falafel från sökning på falafel. 
Jon läser på Merkado, ödetomten som är så snygg och nära där jag bor just nu. Jag har tagit fotot, det var på den tiden jag hade kamera.




Rapport från jobbsökar-djungeln...

"Du
... Tycker det är kul med siffror och statistik..."





Hur vet man om man inte ska söka ett jobb?

vet man.

Söndagen.

Det var en mycket fin söndag.
Faktiskt kan jag inte komma på något annat sätt som skulle varit bättre att spendera den på.






Bild på Pildammsparken, Malmö. Tagen från reklamsida om den.

En fråga om smak

eller snarare tid
klockan 06.45 ungefär
på morgonen



3 år



eller 10 minuter





I övrigt var läsningen bra, jag är uppenbarligen full o klockan är för lite eller för mycket, välj själv. Jga har sett på Molkmfilmer o imorgon kommer jag sova i ca 1000 år.
Men kl 18 är jag vaken o på plats. Därmed basta.

Jag letade på nätet...

...efter en barnboksfigur som är naken, tjock, blå, rött flygande hår.
Allt för ett ord till en dikt, jag vet, jag är galen.
Internet är hur som helst laddat med skoj. Jag vet att jag härmar Malin nu (http://ohshino.blogg.se/) och delvis även Axel (http://lyxunge.blogspot.com) som ofta sysslar med såna här typer av lustiga missförstånd.
Men här har jag hur som helst radat upp de olika förslagen:


Sökning: blå figur barnbok




Sökning: blå monster



Sökning: barnbok blå gubbe
(Detta är den första bilden som kommer upp, och inte för att vara sån, men är inte den här gubben jävligt röd?)



Sökning: barnbok blåa tjockisar



Den här bilden får jag upp på flera sökningar. Den tycker jag mest bara är ordentligt vacker. Kommer från bloggen fiffomiffo.blogg.se.



Sökning: barnbok blå illbattingar



Sökning: blå nakna små män



Den här bilden kommer också upp ett antal gånger. Man kan undra vad Marilyn hade med blå små män och barnböcker att göra. Samtidigt är det en lite fin och annorlunda bild på henne, tycker jag.



Sökning: tjock barnboksfigur



Vad skönt det hade varit om det funnits en bra avslutning på det här, typ att jag hittat vad jag sökte eller åtminstone nåt klatschigt avslut? Men efter mer än en timmes googlande är jag bara trött på mig själv, hungrig och beredd på att skita i vilket. Är det nån som vet vad jag menar för barnboksfigur får ni hemskt gärna kommentera här! Det är alltså blå nakna tjocka figurer, tror de hade rött flygande hår också, deras rumpor är som gubbrumpor. Tror de heter något på M.






Malmöfestivalen 6.


Jag hoppar över sista dagen på Malmöfestivalen.
Nån form av svullnad bakom örat. Plus lite ont i halsen.
Plus att det inte kan vara nyttigt att dricka varje dag.

Plus att...
jaja.
Jag tycker jag har utnyttjat det rätt bra ändå va?

Läsning imorgon, se Min profil här intill.
Som det känns nu blir det nya dikter bara. Jag är trött på vad jag har för tillfället.


Spoken Words vara eller icke vara.


Är det verkligen så?
Är Spoken Word alltid menat att vara åt det roliga hållet?

Det pågår en mindre debatt kring detta bland mina poetkompisar. Vissa är asförbannade, andra tar det lite mer lugnt. Vissa tycker det är bra, att man får upp ögonen för poesi på det här sättet.
Var befinner du dig?


http://stockholm.city.se/noje/2008/08/21/Har_raknas_bara_orden/


Förvirringen i krånksången, för att förtydliga, är att företaget i sig heter "Spoken Word"... Vilket också är en term för performace-konst med poetiska undertoner.




Malmöfestivalen 5.

Hände väl inte så mycket igår. Men eftersom jag kommit in i det här med att uppdatera varje dag på festivalen, så är det väl synd att sluta?

Vi kollade på standup på Hedmanska gården, jag o Björn. Det flög helikoptrar över oss som hela publiken unisont gav fingret till. Jag såg Robert, ni vet han den animerade killen som gör reklam för Boxer, i verkligheten!
Showen, eller vad man ska kalla det, påminde om improvisationsteater. Både jag o Björn blev lite sugna att gå upp. Med den skillnaden att kravet på att vara rolig här är UTTALAT...



Den här mannen är bra för han är lång. Han heter Fritte Fritzon, och jag som är 1,65 och stod rätt långt bak kunde ändå se hans huvud sticka upp då och då. (För all del, han är rätt rolig också!)


Satt på Lördagsplan och drack öl o åt lite nötter. Mycket läskiga chilinötter.
Träffade kompis till Björn från scenskolan, hon hade nyss blivit dumpad. Vi diskuterade relationer och icke-relationer.

Såg han i The Ark som har dålig klädsmak. Vilket resulterade i ett litet snack om hur man beter sig med kändisar.

Vid toaletterna är det alltid folk som undrar ifall det är blandat kille/tjej eller uppdelat. Det är blandat, och jag är något trött på att höra folk snacka om det. Igår hörde jag dock bästa synonymen för unisex: "Huller om buller! Det är huller om buller!" Sagt av en kraftig tant med lika kraftig malmöitiska.



Chilinötter som är så här ljusa? Japp, det är definitivt nåt fel på dem...

Ett annat spännande citat var "Allt som ligger på marken får man trampa på." Sagt av en man till en kvinna. Vad jag såg stod hon upp. Osäkert alltså vad han menade med denna något nonchalanta kommentar.

Tackade nej till efterfest med rödvin hos Björn. Kände att det var ett mycket moget beslut av mig, då jag skulle på arbetsintervju idag på förmiddagen.

Jag får jobbet om jag tackar ja till låg lön. Två timmar om dagen, ska fundera på det till söndag...


Bilder tagna från www.oslipat.com och nån matsida.

Malmöfestivalen 4.

Vad skriva om tisdagen?

Läsning = bra. Jag känner mig som drottningen och det är väl positivt.
Konstaterar återigen att inget blir roligt om inte kaffe.
Kan inte fokusera på vad som är viktigt och vad inte.
Missar Moneybrotherkonserten; ja hela!; ser delar av Laura och Olivia. Pratar med en Niklas som är glad, förfriskad, snart ska in på scen och inte ens kan rekommendera det de ska framträda med. - Folk kommer att gå nu. Vi ska bara sitta och prata om det vi ska göra, haha, jag är jävligt tveksam till om det kommer funka faktiskt!
Missar Cornelia.

Jag får ny läsning av Lovisa, på lördag på ett vernissage på designgalleri. Cool grej! Är detta nåt nytt som kommer inträffa fler gånger? Spännande och hur som helst säger jag ja. Min kalender säger ju inget annat.




Det blir vin på en parkbänk vid kanalen. Björn kan allt man behöver veta och inte behöver veta om kända byggnader, efter sin tid som guide. Jag gillar bäst storyn med den 16åriga älskarinnan och döden i badkaret, gasen som läckte. Begravningen med blomsterkrans från gasverket och Malmö flickskola, haha!
Jag återberättar den på fyllan i ett annat kök, men det visar sig att alla inte skrattar lika mycket.


Jag tar hastiga beslut, skickar iväg mitt liv på satsning; - och det ger utdelning!
Jag älskar när det händer......



På vägen hem försöker vi ta oss upp i hissen igen.
Men nej.





På onsdagen åker jag till Växjö och spelar in dikter till en samlingsskiva, Absolute Poesi, kommer ut i höst. Studiefrämjandets regi och initiativ. Och Marie Nilssons. Det är jag, hon, Erik Härstedt, Maries kompis som jag aldrig minns namnet på, och Tant Ulla. Får jag skryta med att jag sätter mina två på tio minuter? Jag är lite nöjd med det...
Och Erik och Marie har jävligt bra dikter på g!


Träffar Nauras, Johan och Sara. Funderar över om jag borde kontaktat någon annan. Det har velats fram och tillbaka, det ska villigt erkännas. Och jag ljuger om jag säger att en del av mig inte hoppades stöta på honom på gatan.
Men efter vad som hänt är det kanske bäst att ta det lilla lugna? Förr eller senare möts vi ändå.
Och den dagen; - den dagen.

Att vara i Växjö får det att kännas som att jag aldrig kom härifrån.
Men det gjorde jag.
Och även om nya De luxe är fint inrett, toaletterna på övervåningen ett gudomligt mirakel; så nej.
Jag är så glad att jag lämnade den här staden. Jag längtar inte tillbaka.


Nu ska jag skärpa mig och gå på Standup på Hedmanska gården.


Bild 1 på kanalen, här satt vi på ett ungefär=). Eftersom jag inte har ersatt min kamera än snodde jag bilden från flickr...
Bild 2 på Hotell Hilton, ser ni den glasade rektangeln mitt på? Det är hissen...


Malmöfestivalen 3.

Förkylningen tar hårdare tag.

Jag med.

Vill du slåss kan vi slåss.



Gårdagen gick i rödvinsfyllans tecken. Efter tre glas var jag som jag ville. Fast dansade ändå för lite till Miss Li. Svenska folket kan fan inte det där med konsert, jag är ledsen att behöva säga det men: kan man inte ordinera lite alkohol innan man släpper in dem? För minst sagt svängiga artister som Miss Li måste det vara en enorm skymf att blicka ut över stela parkonstallationer med armarna om varandra, hårt om bröstet, eller var som helst utom galet svängande i luften. Extas, mina vänner, extas! Ge mig en knarkare nästa gång. Ge mig svartklubb och snudd på lsd. - Vi ska gå ut i Köpenhamn, sa Rebecka.



Jag tror inte jag ska ge ut adressen till min blogg när jag söker jobb.


Vi diskuterar barnvagnars vara eller icke vara.
Rebecka konstaterar att hon skulle kunna bli guide över Malmös gator.


Äter mycket god vegetarisk dubbeltallrik; nån sorts grillspett, jordnötssås, grönsaker, ris, vid Djurens Rätt. Bredvid oss vid bordet pratar de om att Sanna Kallur sprang in i första häcken, och jag tänker att det var rätt val att vara här och inte hemma framför teven.

Tar en snabb titt in i den nattöppna porrbutiken.






Projekt framåt småtimmarna blir att åka upp i Hiltons hiss, en glashiss där man kan se ut över hela Malmö. Vi lyckas ta oss in, men sen går det bara neråt... Jag tror man måste ha tillgång till ett hotellkort. Det vill säga flirta in sig hos en gäst. Det vill säga: ett projekt. Men fan va kul det kan bli att se det lyckas!



Ida påstår att hon är beroende av mina sms när vi båda är ute. Nya stilen är att skriva kortfattat. Jag skapar trenden utan att mena det, genom att bara vara trött och ostmackesugen. Det där med gluten-avståndstagande är nog inte riktigt min grej.
Men sms är.


Ikväll ska jag läsa. Ca 20.45 går jag på scen, efter Amanda Lindholm med sin gitarr. Jag har ingen gitarr. Det tänker jag fan i mig aldrig ha heller. Men jag kommer förmodligen ha vita knästrumpor. Och fett mycket auktoritet i min nervösa mage. Hoppas på att förkylningen håller sig i schack. Vi ses!


Bild på Miss Li från http://remus.orus.se
Bild på porrig kvinna från butiken Taboos hemsida. (Fan om jag tänker länka till den)

Malmöfestivalen 2.



Fortsätter med lanserandet av knästrumpor som stil. Rebecka: - Jag körde på det skitmycket 2003. Skolflicksstilen med rutig kjol och knästrumpor. Killarna gillar det verkligen!
Jag med.
(Lägg märke till de gyllene skorna, mina nya. Snyggaste ni kan tänka er, inte sant?)




Stiger upp klockan ett och det är faktiskt inget konstigt med det. Har då sovit åtta timmar.


Får en humanare tvättid än den jag skulle haft; 6 - 9 imorgon bitti...
Hänger för mycket vid msn.
Lovisa hör av sig och undrar om jag kan hoppa in och läsa på tisdag kväll istället för Josef Hoffert. Jag jublar! Om jag kan?! Får lite dåligt samvete för Oscar, eftersom vi pratat om det här igår, om hur båda så gärna ville läsa på Malmöfestivalen. Samtidigt: det var mig hon ringde till, eller hur. Jag frågar om det: - Var ni inte egentligen för många tjejer? Vill ni inte hellre ha en kille?
Lovisa: - Du får gärna byta kön om du vill.
Jag: - Jag tror inte jag hinner det.
Slutar i alla fall med att jag får 25 minuter, som andra poet att gå upp. Se mer info på Min profil, här vid bilden till höger.


Rebecka hör av sig och undrar om vi ska ta en promenad utan bestämt mål.
Slutar med att vi går till Ordtältet och ser två underliga danskar. Är danskar alltid underliga? En poet + en kille som står och slår, prasslar, låter med saker i bakgrunden. En mjukiskanin som sjunger "I'm singing in the rain" och stampar takten med foten. På slutet bjuder de upp till dans, och publiken som är mindre än tio personer (och då räknar jag in han som presenterar samt ljudkillen och hon som fotograferar) ställer sig motvilligt upp. Vi är svenskar, vi är inte så levnadsglada. Efter dansen får vi varsitt instrument att låta med. Jag får en visselpipa med en ständigt sorglig ton. Inte ens när man försöker få den att busvissla låter den glatt. Det är både frustrerande och vackert.
Mer om Claus Hoxbroe och dansk beatnic-poesi kan du hitta här: www.beatnix.dk/



Så här såg han ut.

Jag och Rebecka enas om att danska är ett sexigt språk, och att en dansk pojkvän är vad man önskar sig just nu. Konstig poet eller slå-på-såg-nisse eller inte.


Sen går vi genom stan och funderar över hunger eller icke hunger. Vego-ståndet Astrid och aporna ska precis stänga igen och annonserar ut korvar för en tia. - Bara starka kvar! Två st!
Det är helt enkelt ett kap.
Med stark senap på inser man att om det fanns förkylning i kroppen är den nu åtminstone bortskrämd.


Vi tar en omväg hem och jag gläder mig över att jag hela tiden vet var vi är. Malmö, jag börjar behärska dig!
Jag berättar för Rebecka om långfredagen och brännmärket.
Hon berättar för mig om manodepressiva killar och svårigheten i att ta sig loss.


Imorgon ska jag producera fler skivor och njuta av att inte behöva gå upp kl 6.
Nu svider det i mina ögon, godnatt.

Malmöfestivalen 1.



"Skriv på mig."
Björn sa "Ska du inte springa till en tatuerare nu?"
Inatt när det började blekna började jag på allvar fundera över hur det skulle se ut.

Jag kan inte med folk som står och gosar, filmar, fotar med sina mobilkameror under tiden som en av de röjigaste artisterna i Sverige just nu spelar på scen. Malmö, kom igen för helvete!


Men nu har jag i alla fall sett Timo Räisänen.

(Roligaste repliken under tiden som fjortisar samt jag trängde oss bakom kravallstaketet:
Timo, något trött: - Nej, jag kan inte finska.)

Efteråt var vi vid Turning Torso, heter det Södra hamnen där ute? Dansade till drum n bass, jag och Oscar. Inte så ofta jag gör sånt. Passade även på att klättra upp i det där badtornet.
Tyvärr var det ingen som fotodokumenterade det. (Se! SÅNA saker kan jag tycka det finns ett värde i att ha på kort. Det är som det där kortet Emma tog av mig när jag just bestigit Bäckahästen. Man ser inte att jag spräckte lite av min kjol, men ändå. Det är ett foto med högt värde.)

Imorgon kommer Rebecka och det blir röj till Miss Li hoppas jag (RÖJ!).
Och jag borde köpa en donut, bara för att.

Tack Malmö stad för denna underbara festival! Jag vet inte hur ni finansierar det, men sluta aldrig.



Det är augustikväll i Norre Katts Park och Ordkommissionen regerar.



Hade de sagt Norre Port med en gång så hade jag vetat vart vi skulle....
I Norre katts park har jag nog inte varit sen Sahara hotnights och spyor nån gång på medeltiden, mittemellan gymnasiet och resten av livet. Halmstad är en vacker stad, det har jag aldrig slutat tycka.
Enligt en av tjejerna som tog hand om oss hade det varit dubbelt så mycket publik om vi kommit i mitten av juni, semestertid istället för analkande höst och faktiskt ganska sval kvällning. Jag blev förvånad, för jag tyckte det VAR mycket folk där. Med tanke på utomhusscen och OS på tv och alla möjliga omständligheter. En eloge till Halmstads tappra kulturintresserade!



Den här utomordentligt goda couscous-salladen, som de tydligen är kända för, var jag så bestört över att jag inte fick i mig mer av, att jag frågade efter doggybag. De sa att vad de kunde göra var att spara den. Den blev dock aldrig uppäten, då vi fick våfflor efter uppträdandet! Vilket ställe! Jag sålde mina två skivor jag hade med mig, vi satt vid ett bord och folk kom och frågade om de fick slå sig ner. Sån där underlig stämning där man märker att folk skrattar åt vad man än säger, tystnar så fort man börjar prata. Som att man vore en kändis? Jo, faktiskt. Som att man vore en kändis.

Nu är jag ingen kändis, men jag var mycket nöjd med att jag utmanade mig själv till att läsa de båda dikter jag har spärrar mot att läsa. Det är dels den där jag sjunger, men viktigast av allt: diktsviten. Inövad och mer än redo att levereras...

Och underliga saker händer. Efteråt kommer ett par fram. "Din skiva", säger han. "Ja, den tog slut", säger jag. "Jag har hört den", säger han. Hans fru ler överdrivet.
"Vi känner honom", säger dem, "han har spelat den för oss. Vi har hört talas om dig. Så roligt att se dig i verkligheten." Jag är stum. Eller talande. (Mer talande än nånsin kanske?) Minns inte ens vad jag säger, så förvånad. Världen är så liten. Och det har aldrig slagit mig tidigare att han pratar om mig. Att han spelar upp min skiva, "ni vet, den första jag läste handlar ju om honom." "Jo, vi vet." Jaha.
Där ser man.
"Du får hälsa honom om du träffar honom." Jag nickar. Hans fru ler överdrivet.
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller om jag bara borde rodna. Jag gör kanske både ock.

Karin Strands mamma också. Karin gick i min klass, vi har spelat teater ihop. Hon hade nu en helt annan vardag än mig, men den lät bra. Jag sa åt mamman att hälsa. När jag tänker på Karin tänker jag på "Första varningen", när vi spelade Strindbergs enaktare, ja det var tider, det. Jag har gått privatskola i Stockholm efter gymnasiet, men aldrig att jag hittat en så bra teaterregissör som Maggan Ek-Wirack, eller en så bra scen som den i Medieteket. Sturegymnasiet, fan alltså. Det är en riktigt bra skola.



Det är bra att vi har Paul Ström, tänker jag. Han livar verkligen upp. Så rolig! Han säger i en av sina dikter att humor är bra, som en pik liksom, humor ska man ha. Det blir svårt att ge honom komplimanger efter det. Man kan kanske säga att vissa människor är roliga, men Paul Ström är roligare?
Som vår balavagn på studenten. "E7t - vi är lite bättre." Punkt, punkt, punkt.

Laura och Andreas läser sina gamla vanliga dikter och jag kikar på publiken för att se vad de tycker. Själv har jag slutat tycka något, har hört de för många gånger för tätt inpå, för att riktigt känna av nyanser. Åtminstone inte igår kväll. Kanske var jag för nervös för egen del. Det är inte menat som något negativt.
De vågar inte skratta när Andreas kör sin vapendikt. Vilket är synd. Det är hans just nu starkaste kort, och jag vet att han mår bättre av bifall.

Tåget hem är hur försenat som helst. Fast i Halmstad, med den irriterande vetskapen att det bara är två stationer hem; två stationer! Känns som att jag varit med om det förrut.
På tåget pratar jag med världens kille. En av dem liksom, han är en av dem. Vi letar efter vagn 13, den verkar inte finnas, jag följer efter honom ett tag, som att det nehövs. Tills jag kläcker ur mig "Det känns ju i och för sig som att man kan sätta sig lite var som helst", syftandes på de tomma platserna utströdda omkring oss. Han nickar, "ja, så är det nog." Och jag inser att det var min cue. Trögt, men nu måste jag ju sätta mig. Han går vidare. Ibland får man en sån konstig känsla av ödesmättnad. Jag tror sällan det är ömsesidigt. Så jag brukar för säkerhets skull inte jaga efter.

Ingen såg min pappas signatur på min underarm. Det var ju för kallt för att vara bar-armt. (Hehe, så kan det väl heta? Det heter ju bar-bent.)

Hittade den här snygga reklamen inför att komlettera med:

http://www.rotundan.com/evenemang/kalender/ordkommisionen

Jag gjorde en dum grej i torsdags. Eller dum och dum? Egentligen var det väl ganska roligt. Men man kanske ska välja sina offer lite noggrannare? Min familj är lika bra som vanligt på att pika; det om något är kanske skönt att inse. (Kan jag dra med honom ner till stranden? Lyckas jag med en sån grej? Sitter man och tänker så i tre timmar är det svårt att slutligen låta bli att testa...)
Och idag skulle han åka till Hallands väderö och jag ska till Malmöfestivalen och se Timo, för han ska jag inte missa mer den här sommaren och så är det.
Så är det.





Bilder: De två översta två är tagna på Kafé Rotundan, från deras hemsida http://www.rotundan.com/
Den understa på Medieteket, en byggnad på Sturegymnasiet, taget från deras hemsida http://www.sturegymnasiet.se/
Jag har inte kunnat hitta namn på fotografer och hoppas att det är okej med denna enda hänvisning.
Bilden längst ner tagen av mig; jag i torsdags. Minus en kräftskivehatt, som gled ner för mycket för att vara kvar. Plus att jag och Sofia kände oss lite utfrysta, som de enda (utöver barnen) som bar dem... Såna här grejer kräver trots allt att alla köper det. Kan jag tycka.
Och det räknas inte med vita gubbiga stråhattar...

kräftskiva.



Jag känner att det där med hatt förstör mina chanser lite grann...

Lite reklam...



Ingmar är världens snällaste människa. Han håller i trådarna för Säljerydsfestivalen, och jag vill försöka återgälda hans snällhet genom att göra lite reklam här. Dessutom är det en väldigt fin affisch, tycker ni inte?
Rekommenderar starkt denna festival, även om jag inte vet om jag hinner med den själv i år. Flytt-tider...

Att ge efter för frestelsen...



Dajm har nån ny smak med forrest fruit eller vad det nu kan heta. Konstigt nog är det hur gott som helst, det som saknas för att göra en annars ganska mäktig och tung godisbit till en smarrig läckerhet. Och tänk, vad länge man ingående kan drömma och fundera över en sån mumsbit, innan man slutligen ger efter, - ja, under jobbtid, - men ja, det är trots allt jag som startade den här kiosken...

Har alltså varit kioskbiträde i Linas kiosk idag, för övrigt sommarens sista dag enligt denna butiks tideräkning. Om inte vädret bestämmer sig för högsommar snart, vill säga.

musiktips!





Min kompis Johan gör intressanta musikexperiment med alla instrument han lär sig spela. Mycket ambitiöst men kanske framför allt bra. Lyssna här:

http://www.myspace.com/monoantenna

Blunda och dröm om Paris bakgator...

Bara för att jag hatar modebloggar...

kommer här outfiten jag hade på mig igår.
Jag, när jag mötte Andreas o Fanny vid fontänen: - Jag vet, det blev lite mycket. Jag ser ut som en gravid hora.
Andreas: - Skulle snarare säga promiskuös sjuksköterska.
Jag: - Det var min plan!
Fanny: - Med lite dragning åt Pippi Långstrump.







Jag kom delad förste plats i tävlingen, så trots Daniel Bernhoffs desperata försök var det två poeter vidare till finalen. Som förra gången på Gunnars tävlingar kände jag mig naken och utelämnad på det golv de kallar scenen. Och precis som förra gången gick den dikten jag trodde minst på hem, medan det gick sämre för den jag trodde mest på.
Han jag delade prispengarna med hette Kristian, jag känner igen honom som ljudkille från en läsning på Malmöfestivalen för tusen år sen. Igår var han trubadur och rolig (på riktigt faktiskt, man måste tillägga det nu för tiden. Annars blir det som ett skällsord).

Kort bakgrund: Gunnar B Hansen är en rik kille som anordnar poetry slams i sitt eget vardagsrum. Själva turneringen heter Gatsby open. Vinnaren varje kväll får 700 kr, andrapristagaren 200, samt 200 får även den jurygrupp som placerat sig närmast medelvärdet. (För att hålla nere scorecreep). Vinnaren i varje omgång (och ibland andrapristagare, om det är fler än fem tävlande) går vidare till finalen, som hålls i slutet av varje säsong. Där får vinnaren 3500 kr. Allt detta tar Gunnar ur egen ficka.
Efter varje kval är det dessutom fest, som varje gång varit en mycket trevlig tillställning med vin som flyter som vatten.

Reklaminslag förresten! Vi, Ordkommissionen, det vill säga denna gång jag, Laura Wihlborg, Andreas Möller och Paul Ström läser i Halmstad på fredag den 15 augusti, kom dit och kolla! Kafé Rotundan klockan 19.00!

Det var en trevlig kväll, även om inget blev som man tänkt sig och allting kändes ganska konstigt, men ändå bra, på nåt mystiskt vis.
Nu ska jag till stan och kompensera min dåliga framförhållning vad gäller livsviktiga piller... Hur dagen och kvällen kommer att se ut är för tidigt att sia om.

Bloggtips och en antagen utmaning.

Jag förstår inte att jag inte gjort det tidigare, men det är verkligen på tiden att jag gör det nu.
Tipsar er om Theas blogg.
Vardagliga funderingar i en ung kvinnas liv. Inget shoppande, absolut inga foton från provhyttar eller självupptagna vältranden som man kan finna på denna blogg då och då... Nej, Thea är mamma, hon är en tänkande varelse, hon är fin och ödmjuk och framför allt skriver hon mycket bra! "För vilsna och stolta"; http://zimmy.bloggagratis.se/



För ett tag sen skrev hon ett inlägg som jag läste nu precis. Det handlade om att man skulle se på sitt liv i Dåtid, Nutid och Framtid. Jag antar denna utmaning som jag tyckte var en rolig idé, och kopierar hennes modell rakt av!

För 10 år sedan... var jag 17 år, mycket kontrollerande när det gällde mitt matintag, pluggade teater och lekte med tanken på Hollywood. Var övertygad om att det var skådespelerska jag skulle bli. Bodde i Halmstad, första egna lägenheten, kollade på Ally McBeal (som jag starkt pesonifierade mig med) tillsammans med Erika och Marabou mjölkchoklad en gång i veckan. Var det nu jag lät henne raka av mig håret också, varpå jag hånglade med den där killen med kritstrecksrandig skjorta? Var det nu jag träffade den förödande Peter, och gick modevisning i den lokalen där jag även kollade på Lars Winnerbäck, som knappt var nåt alls på den tiden? Åren glider ihop, och jag tycker det är rätt okej att de gör det.

 

För 5 år sedan... hade jag lagt skådespelandet på hyllan, åtminstone tillfälligt. Jag skrev, skrev, skrev. Glimåkra folkhögskola med allt vad det innebar av olycklig kärlek, Emma och godismåndagar, på sommarlovet efter jobbade jag i kiosken (Linas kiosk), om jag hade några relationer var de märkliga och ytterst tillfälliga. Jag skrev, det var nog det som var huvudsaken.


För 1 år sedan... hade jag sommarjobb, ett riktigt! Garvargården i Hovmantorp, jag var stolt värdinna med ansvar för konstglaset och fikat. På kvällarna satt vi och huttrade på Kafé de luxes uteservering, i den regnigaste sommaren någonsin. Jag var tillsammans med Åskar, vi hade förstahandskontrakt på Gamla Norr och det kändes som att alla kompisar var på väg att flytta dit. Jag tror att livet var ganska mycket frid och fröjd.

 

Igår... gick jag promenad som fan, tog igen efter heldagsregnet/stormen. Jobbade med romanen, tyckte det flöt på. Gillade att vara ensam i vår sommarstuga i Glimminge Plantering.

 

Om ett år... bor jag i Malmö, gärna i egen lägenhet. Min roman är inskickad till förlag och jag sitter och hoppas på ett ja den här gången. Jag kanske är tillsammans med en av konstnärskillarna som hänger på Möllan, de skäggiga typerna med konstiga slitna kläder som kan laga god linsgryta och har tveksamt kontrakt i ett av de slitna gamla industrihusen. Men jag kan lika gärna vara singel, ett fladdrande löv liksom nu, med olika hamnar på vägen. Jag har börjat skriva på en ny roman, denna gången kretsar det kring tonårsfyllor och annat väsentligt. Har jag nåt roligt jobb? Tänk, om jag har nåt roligt jobb...

Anta utmaningen, vet ja!




Båstad - lilliputtstaden med självbildsproblem.



Båstad är den enda stad jag vet där man kan stå i kö i en timme för att komma in på ett ställe, där vip-köer rullar på från öppning till stängning, en vanlig sketen lördag ska det tilläggas, utan att man kommer in. Pepe's Bodega har tillsatt en liten brattig 20-nånting, som vi andra ska flockas kring och visa upp oss och våra senast inhandlade Pradaväskor och våra flashiga kompisar för. Behöver det tilläggas att jag inte äger något sådant?...

Min systers kompis Ingrid berättar för mig om 20-nånting-bratten. Hon känner honom från skolan. "Alltid när vi är ute i Ängelhom kommer han fram och hälsar, för där känner han ingen. Men här i Båstad är man inte värd nåt."
Mycket riktigt. En snabb blick ger han oss, och vi är förpassade till kön igen, med överförfriskade killar som röker i mitt öra och retliga kompisar som sitter på andra sidan plexiglaset, inne i härligheten. Eller härligheten? Grejen är att vi pratar om Pepe's Bodega. Ett ställe som på sommaren må vara ett kändisspottarställe av viss auktoritet, men som under resten av året knappt kvalar in på min top 10. Mina två bästa minnen härifrån är när jag spontan-gick ut och en kille med sombrerohatt stötte på mig i baren. Samt förra gången jag bestämde att jag aldrig skulle gå hit mer, när jag stod i toakön och störde mig på hur lång tid tjejer tar på sig på toaletten, var klädd i egensydda kläder och kände att min otränade lite-mage-putar-ut-stil mest gjorde mig deprimerad. Så vad gör jag här? Tja. Ibland har desperationen ett ansikte. Mitt.
Och en taxi till Ångelholm kostar 700 spänn, Emma och jag är bara två st.

Staden Båstad gör mig svagt kräksjuk, och har så gjort sedan jag gick där på högstadiet.
Till storlek jämlik med vilket sketet Laholm som helst. Och visst finns det fina gränder, gamla väbevarade gator med kullersten som man bara får köra enkelriktat på. Och visst, vid torget ligger det en märkesbutik. Och visst, det finns kändisar som har sommarställe här. I Kattvik nära Båstad badade Richard Gere naken med en mörkhårig skönhet för typ tio år sen och Ernst Billgren är här varje sommar minsann, säger han till stadens glansiga försök till nöjesguide; "angtre".
För mig är det dock svårt att frånkomma den ständiga slutsatsen att Båstad är en lilliputtstad med stora självbildsproblem. Vi står i kö, jag, Ingrid och Emma, och förundras över hur sakta vi rör oss framåt. Klockan blir ett och ett av plexiglasfönstren går nu att ta bort. Ingrid kryper in där och blir glatt mottagen av sina kompisar. Emma stönar över att hon har för mycket ärlighet i sig och "dessutom är jag inte storlek 34". Själv funderar jag i några minuter (jo, faktiskt!) över möjligheten att lämna kön och gå fram till de där viktigpettrarna till vakter, ge dem några smakprov på mina uppercuts, raka och sidsparkarna, vad hon nu kallade dem, min ascoola boxtränare. Detta har jag hunnit bli relativt nykter när jag tänker, frustrerad som mitt femtonåriga jag över att inget händer; "inget händer!" Vad som helst för att något ska hända...

Nästa gång du går ut i Båstad: ta på dig kläder du aldrig skulle ta på dig annars.
Känn nån du helst inte vill kännas vid.
Döp om dig till von Sydow. Bli släkt med kungen. Bli ihop med Carola. Eller nästa gång du går ut i Båstad...
gå inte ut i Båstad.

RSS 2.0