Kulturarbetarens dilemma.

Kunskapen om kulturarbetares vardag är generande låg i Växjö kommun. Går folk runt med dessa föreställningar över hela landet? Inte konstigt då att man klagar på författarpenningen och har noll förståelse för uttalanden som "Utan a-kassan hade vi inte funnits" (sagt av Kent i och med regeringens skärpta a-kassa).

För att fatta mer av vad jag pratar om, gå in på den här sidan och läs om Visit-Johans nya konstverk inom projektet "Linneaus now"s ramar, den sista (?) hyllningen av Linné, igångdraget av Mattias. http://smp.se/article/889307_104-0-0-0
Läs framför allt kommentarerna artikeln har fått. Folks trångsynthet och oförståelse är lika skrattretande som uppretande... För er som tror att konstnärer tjänar multum på att göra konstiga saker som ingen förstår sig på (snor parkeringsrutor och så...) vore kanske den här filmen om hur Johans konstprojekt egentligen gick till nyttig att kolla på: http://www.linnaeusnow.com/video/vsnd.html

image164 obs. bilden på mackorna har inget med texten att göra.


När jag ändå är här och uppdaterar vill jag passa på och ösa lite galla över Lars Winnerbäck.
Eller galla och galla? Låt mig bara iskallt konstatera att han inte är min hjälte längre.
Eller iskallt och iskallt? Nog är det med sorg i hjärtat. Och en sån där efterhängsen känsla av att det var bättre förr, åtföljt av en gastkramande undran: betyder det att jag gått och blivit gammal, det vill säga utanför min tid?

Men nej. Jag vill inte hugga ner på mig själv här. Nu handlar det om Lasse.

Lasses nya skiva, "Daugava", har en svart framsida med titeln tryckt i rött. Mycket tråkigt ser det ut. Vad det kommer att visa sig: lika tråkig som resten av skivan.
Och som sagt: ta mig inte för en sniken, bitter recensent som inte kan vänja sig av vid den sötsliskiga snabbmatsglädjen det ger att såga någon. Nej, Lars Winnerbäck har tillhört mina absoluta favoriter. Till och med förra skivan, som få av de gamla fansen tycktes vilja veta av, tyckte jag om. Visst, alla spår var inga femplussare. Stackars dem och stackars dem och nej, det var kanske inte det bästa jag hört när Lasse öser samma gamla tankar en andra runda om. Men spår som "Elegi", "Hjärter dams sista dans" och "Mareld" väger ändå upp dessa tveksamheter. Mer Ulf Lundell över gamle romantiske punkaren? Jovisst var det så. Men ändå inte så jag kände ett ilsket behov av att kräkas bakom en buske eller två.

"Daugava" kommer då som en andra skiva efter det att Lasse sagt åt världen att han ska dra sig tillbaka. Skinnjackan på och med den grå munkjackan uppdragen syns han ströva genom Stockholms välbekanta gator, radhus, tågräls och tunnelbana. Allt är sig likt. Melodierna, instrumenten och samtalsämnena. "Jag har väntat på ett regn" behandlar i en deprimerande ton Saddam Husseins hägning, och visst är det melankoliskt vackert på sitt sätt, men jag kan inte hjälpa att tänka att detta är en lam uppföljning till "Mareld". Lam på det viset att sanningarna sades med mer språklig finess och något hårdare magspark i den första låten.

image163

Duetten med Miss Li, hetast på vår himmel just nu, har fått stående ovationer. För vad, undrar jag. Visst är det en vacker och lite annorlunda låt om kärleken. Men jag kan nämna minst fem andra låtar Lasse skrivit som smäller högre än detta samarbete.

Nog finns det ljuspunkter även i det tyngsta av mörker. "Och det blåser in i hallen" har ett bra driv, en härligt oväntad musikslinga på typ cello eller nåt, jag kan inte sånt där, fint låter det i alla fall. Och nog är texterna fina? Rent av bättre än på "Vatten under broarna". Säkert finns det Winnerbäckfans som är nöjda, hummar med och lär sig texterna utantill precis som de brukar, och kanske även jag, när den första besvikelsen sjunkit undan, låtarna börjar sätta sig som låtar har en tendens att göra... så vad har jag egentligen att klaga över kanske ni undrar?

Jo, jag hade väntat mig mer.
Jag hade önskat att Lasse stod med förändringarnas vindar utanför dörren. Att han skulle svepa oss med i något briljantare än allt det vi hört tidigare. För nog är det briljant, det vi hört tidigare. Men aldrig blir det briljant om man gör det igen. Hänger ni med mig? Jag säger utvecklas!
Att få fans är kanske bland det värsta som kan hända en?
Jag sa till Emma när vi pratade efter slammet sist, att det är konstigt men jag vänjer mig aldrig. Jag är jämt nervös så jag mår illa, sa jag. Det lägger sig liksom aldrig. Nån sekund när jag är på scen, då kan jag slappna av och gilla läget, gilla mig själv tillsammans med publiken. Och nån sekund efteråt, då kan jag slappna av och gilla mig själv, gilla applåderna. Men sen kommer den igen. Bajsnödigheten. Nervositeten som hotar stiga upp genom halsen, som får en att krypa ihop, kallsvettas, dricka vatten, vatten, vatten. Men också skärpa sig. Bli inte en föredetting, jag antar att det är det jag skulle vilja säga till Lars Winnerbäck. Sno inte Staffan Hellstrands "Lilla fågel blå"-sound ("Innan mörkret faller"), men kanske framför allt: sno inte från dig själv.

Kent har också kommit ut med en ny skiva. "Tillbaka till samtiden" och nog känner man igen sina Kent alltid. Men på ett annat sätt. Med synthslingor och en ljudmatta av house och datablippande. Kent har tagit på sig en ny jacka, men självklart är de samma kropp. Det är bara den nya jackan som behövs, Lasse. Jag behöver den, för att kunna älska dig.

(Och inte så jävla dyra biljetter till din konsert i Teleborgshallen. För fanken, folk kommer att komma ändå.)


Och var ska man göra reklam för sig själv om inte på den egna bloggen?
För att bli på lite bättre humör efter allt klagande, läs min recension av "Upp till kamp":
http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001653




Bilden på Lars Winnerbäck är tagen från bloggen www.patrickson.se. Besök bloggen är ni snälla, som ett tack för att jag snor den lite...

För er som undrar...

..vann jag poetry slammet igår.
Men jag har inga bilder än, så återkommer med mer detaljer när det finns nåt sånt att hänvisa till.

Jag är glad, hur som helst!

2000-talets husmor panerar tofu, inte torsk.

Idag lagade jag rotmos.

Med risk att låta som en gammal husmor från femtiotalet: ack så ljuvligt med lite hederligt lagad husmanskost ibland!

Inte för att jag skulle ha fått godkänt från någon husmor. Trots pappas utomordentliga present en gång i tiden i form av en potatisstöt (ja, min far är pärebonde ut i fingerspetsarna) lyckas jag sällan mosa det så det ser ut sådär som på bild. Kanske för att jag innerst inne inte vill det heller. Jag vill ha det lite ojämnt, lite hårda bitar, lite tuggmotstånd. Och mycket peppar, inget mes.


image161


Inte gick det lika husmors-ordentligt att panera tofubitar. Jag trodde tofu hade lite likheter med torsk. Men tji fick jag. En av tre blev trots allt godkänd. (Alla smakade bra)

Och lite kokt spenat till. Oj, oj, oj vilket näringsinnehåll! Ingen ska få komma och kalla mig en dålig vegeterian.


Däremot verkar det som att det faktiskt inte finns någon väg tillbaka till köttet kvar. Nej, de svaga grusgångar jag tror mig känna av i form av en viss skamsen längtan ibland efter blodkorv (av alla saker) och det faktum att jag kan gilla doften av grillat kött fortfarande, och då och då tro att det skulle vara rätt kul att vara en sån där kvinna i medelåldern som gillar att åka till Rivieran och äta skaldjursbuffé... de sopas raskt igen av de dofter som uppstår när min käre pojkvän steker falukorv i köket.


Doften som till en början är nog så angenäm, splittrar snart upp sig och man kan urskilja de obehagligaste odörer. Dött kött. Ja, jag förstår att det låter överdrivet och dramatiskt för er som dagligen hugger in på olika upphackade och tillagade djur, men unket. Ofräscht. Rent utav: snuskigt... Jag böjer mig ner och luktar på stekpannan efter att ha diskat den, och kvar sitter en omisskännlig doft av kött. Avkomma. Grönsaker lämnar aldrig denna retning. Sojakorv kan göra, visst kan det sprida sig fett och obehag efteråt. Men den doften... hm. Jag ska fundera ut bättre sätt att beskriva den på.


Det är spännande att vara kvinna. Kroppen bestämmer känslor man inte alls visste att man hade. Då och då vill den till exempel ha barn. Jo, det är sant! Den bryr sig inte alls om ouppfyllda drömmar, saggig ekonomi eller det faktum att man trots allt "bara" varit ihop i två år med den som då skulle räknas som pappa. Den bryr sig inte ens om knaprandet av piller för att förhindra att sådana saker ska inträffa.

Men pojkvännen blir lite vit i ansiktet, lite skakis, hans kropp har ingen sådan längtan. Den tycks drastisk, i ett samhälle som det här.

Och visst: rent logiskt: nej. Nej, än går det inte för sig.

Men det är spännande att vara kvinna. Spännande att invanda strukturer redan finns i kroppen, opåverkbara av det liv man råkar leva, hur det ser ut.


Min roman ser faktiskt ut som skit. Haha, nej jag skojar inte. Det är tre ton arbete kvar. Den nya ser till och med säkrare ut, trots att den inte ens kommit halvvägs in i intrigen.

Jag är en Liza Marklund, fast ändå inte. Förstås. Jag är ju mer poet i grunden, inte journalist, som hon. Men jag läser i min roman och tänker att jo faktiskt, jag tror den skulle kunna sälja.


Men det är en paradox det där, som så mycket annat här i världen. För att bli antagen av ett förlag måste du charma kritikerna. De som sitter bakom skrivborden på förlagen, de som håller avgörandet i sin hand, har makten över om ditt verk åker ut eller tas till hjärtat och blir kallat "något att satsa på". Men när man väl är antagen; då är det folket som väljer. En bok kan hyllas av aldrig så många kritiker, men finner folk den tråkig och den inte har vunnit nåt speciellt pris eller fått uppmärksamhet för något speciellt, blivit en så kallad "bok du bara måste läsa"; ja, då köps du inte. Då ligger du kvar på hyllorna, ruttnar, möglar. Inga pengar till dig, inte. Om du så skulle gå till historien om femtio - hundra år, så nej. Pengar på banken blir det inte, ingen lön för de åren du lagt ner i möda.

Så var vill man då lägga sig? Och kan man ens välja det själv?


Jag var och jobbade på bokmässan. Från tidiga morgonen till sena kvällen i Natur o Kulturs monter. Fick förkylning och blev trött, men roligt var det. En inblick i världen av signering och dunk i ryggen, den världen jag vill tillhöra men givetvis: också inte. Inbördes beundran. En liten klick av allsmäktighet. Men världen är stor. Och tiden är oändlig, i alla fall för en författare.


Mycket oändligare än för en estradpoet. Eller en tävlande i Top Model.

Var det en slutsats?

Nej, men jag hinner inte. Vi måste gå nu. Middag hos pojkvännens föräldrar. Britt och Björn. Trevligt. Ciao.


För er i Växjö: se mig tävla på onsdag på Kafé de luxe med start kl 20.00. (de andra tävlande står på vaxjopoetryslam.se)

Läs om tillställningen i dagens Galej, SMPs Nöjesbilaga.

Och glöm inte att plocka nya numret av Visit, ute på stan nu!




foto av Frida Lilja, på mig som Virginia Woolf. Jag röker inte på riktigt.


RSS 2.0