upptäcktsresande

Internet. Vilken jävla gudagåva!
Här sitter man och försöker leta grejer till sin essä att bli klar, rent ut sagt plugga eller vad man ska kalla det (lite för roligt för den benämningen. Läs kulturjournalistik i Malmö du med, om du vill veta vad jag menar). Och så hamnar man på de roligaste sidorna! En ny bloggare dyker upp från ingenstans. Det vill säga ny för mig, kanske snarare etablerad för andra. Jag tipsar i alla fall, så du också kan få lite tid att passera under tiden som du läser hemskt givande och roligt provocerande genusinlägg.
www.gylf.se

Vidare är det fullt möjligt att missa sista avsnittet av "Top Model" och två veckor senare fortfarande inte veta vem det var som vann... Idag gick jag in på youtube och såg sista avsnittet. Tyvärr kollade jag först på det stora avsläjandet, så det blev inte lika spännande sen. Men att det finns! Internet. Vilken gudagåva. Nu väntar jag bara på att jag ska hitta Öppna kanalens filmande av första maj, som jag lyckades missa när de sände det i tv (och då har de ändå inte mycket saker för sig att sända, kan man tycka. "Mitt i schack del 27"...)

image89

Igår flyttade vi in lite saker till nya lägenheten. Det är en sån makt att ha nycklarna! Köksluckorna är nästan mintgröna. Konstigt nog tycker jag att det är okej. Längtar bort från värmen i det här köket... De ringde från en av skolorna jag sökt och sa att jag var "självklart i deras hög för antagna", om jag ville det. Större boost får man ju leta efter. "Verkar vara etablerad inom den kulturella biten", jo jag tackar jag! Kom hit och krama mig, kära du.

Och det dyker ju upp möjligheter hela tiden. Kanske ska jag bli reporter framför kameran lite grann? Vi får väl se... Vill inte skriva nåt mer om det ännu.

Min nästa läsning är på ett slam på Nässjö poesifestival. Att stället ligger lite utanför staden gör mig nervös, men alla såna omständigheter kommer väl förmodligen att lösa sig. Det ska bli kul, hur som helst! 22.00 den 14 juni, kom och se vet ja! Den 16 sen är det dags att hjälpa Solberget. Läsning vid min förra lägenhet! Hoppas på sol.

Annars är det jobb som gäller. Snart måste jag kunna allt om glas. Det ni.

Och folk addar mig på msn fast att jag föromlämpat dem. Det kallar jag fint. Nystart, eventuellt.

fotot är från i lördags, festen efter den lyckade lilla minifestivalen på innergården vid Plan B, i samarbete med kommunen.

lite sågningar av omvärlden

image55
Vad betyder den här symbolen?
Ja, just det: refusering! Börjar lära er nu kanske. Modernista kom med refusering via mail. Mest opersonligt av alla. Tack vare att jag har så mycket annat att göra nu hade jag faktiskt glömt bort det. Men det är klart det ska ha sitt lilla dödskallehuvud, det med.

Borde jag göra en omskrivning?

En annan sak som förtjänar att sågas längs med fotknölarna är "Göta kanal 2", som du just nu hittar via förstasidan på www.tellusfilm.com.

jag behöver inte syfta på någon speciell

image83

Oj vad det är mycket saker som singlar runt, pockar på, jag blir så stressad att jag av misstag raderar viktiga filer, kommer av mig och kommer på mig själv, med att nästan längta bort härifrån, sätta komma på fel ställen, oj oj oj, så mycket det är nu, och det är bara roliga saker, inte kan du säga nej till det, renovering av badrummet med varmluft som sprutar ut från badrummet, gör värmen ännu varmare än den är, för se det är värmebölja, fy fasen va, och jag verkar inte ens hinna sätta punkt.

image84

Jag säljer ut det jag har, folk kan göra vad de vill med det, älskar de mig, tror ni att de älskar mig nu, vad är det jag vill, är det som Bob säger, "jag vill ju bara att ni ska tycka om mig", jag vill prata med emma, jag vill ha det här ur världen, jag vill ha lite saker avklarade, egentligen är jag så trött på att vara nervös, sätta mig ner vill jag göra, eller sova, ibland vill jag bara sova.

image85

Och det vore kanske lättare om man visste vad man ville med allt det här, vore kanske lättare om man hade en plan, om man hade en liten framgångsstege så att man nu kunde kryssa för, bocka av, säga "jamen då var det avklarat, nästa punkt", men det är jag och mina ord och de vill inte produceras för dessa ändamål endast, jag har varit duktig i tio livstider nu, jag vill flippa nu, jag kan det.

säga hejdå till alla de där kraven man gjorde sig, när man sa att "efter detta, bara efter detta, sen ska jag slappna av", nu är jag där, nu ska jag fan i mig slappna av, men vart tog det vägen, vart tog det vägen...

image88

Och jag känner nästan hur kilona glider ifrån mig, det blir så när man har den nervositeten i kroppen, som rullar runt och kväver och trissar upp, det blir svårt då, att äta och smälta.

Mamma och Hans kom, Sofia kom och Hanna och Olof, och Sandra kom, med pojkvän jag inte hann träffa, och Malin kom, med frågor och svar, och det var himla roligt att träffa dem igen.
Åskar kom, och Britt och Björn, så roligt! Det gick ovanligt snabbt den dagen, jag hann knappt med dem kändes det som men det var kul att de var där. Att de se dem sitta vid samma bord som mamma och Hans.
Tobias kom, men det var så underligt. Snabbt gick det och jag kände inte ens igen honom. Han satt någon annanstans i lokalen. Han hade färgat det korta håret mörkt och hans kropp var en annans att krama, var är min gamle Tobias? Jag känner inte igen honom.

Jag vet inte om det är till det sämre eller till det bättre. Det är nog inte upp till mig att avgöra...

Vissa poeter är ganska självupptagna. 
Jag behöver inte syfta på någon speciell.

Emil kom.
Det är så skönt att han såg ut som Loffe Karlsson.
Och Bob kom. Även Bob kan kallas ett koncept. Men jag gillar det konceptet. Mest av allt gillar jag att han låter som Martin. Och att han är lika avslappnad, lika... fin.





allmänt meddelande till er som brukar hänga här: bokrecensionen varannan vecka utgår för tillfället. känner inte att jag behöver ha det kravet på mig just nu.

Menskorv-dagar o lite halvrevolutionärt kinkigt

Som vanligt måste jag helt självupptaget börja med att hänvisa er till svt.se/nutv/lina.... För om ni vill se mitt liv, hur det ser ut nu, och det i bilder; så är det absolut det bästa stället att hänga på. Mitt liv just nu är dikter, övning, läsningar, samt lite bråk med laget om att vi inte kommer överens o så..men det ska nog gå bättre snart, ska ni se. Man får väl konstatera bara att vi är hemskt olika, jag, Marie och Fredrik.

Ikväll blir det godis av, för att prata om något helt annat. Härligt att bara hänge sig ibland. Särskilt när det är menskorv-dagar och allmänt lite halvrevolutionärt kinkig stämning i rummet... Idag har jag varit tvungen att lyssna på arg musik för att kunna tänka. Bra att Åskar inte varit hemma faktiskt. Jag har behövt det här lilla andrummet.

SM i nästa vecka, det närmar sig med stormsteg. Vi blir intervjuade av tidningen, fottade, smickrade, allt vad det heter, det är härliga tider! Läste i Eslöv i fredags och det var mycket folk som tagit sig dit. Mest för Bob Hanssons skull, I guess, men vad gör det, det blir ju min publik i väntan på honom.

image82

Och de gillade mig! En kvinna vid namn Susanne köpte min bok, bara på grund av att hon gillade min jobbsökar-dikt. Hon sa att det var första gången hon var på en poesiläsning! Det är det bästa jag vet, att locka såna människor till Slamvärlden...

För att återkomma till SM: jag träffade o pratade med Laura och Gunnar, två av de som läste. Gunnar var cool, gick upp som frivillig när programpunkten Jonathan Göth saknades! Kaxigt. Rev av två dikter, varav den ena var riktigt bra. Han skulle tävla för Nordvästra Skåne. Det där sammansatta laget man är så nyfiken på... (finns det slampoeter i Helsingborg t.ex?=)
Laura hade jag hört talas om från en kompis som sett henne vinna i Malmö, så hon var jag nyfiken på. Och hon var förstås toppen! Härligt med lite nya grepp. Man tror lätt att alla Malmöpoeter ser ut som Emil Jensen eller Rauli, men det är skönt att få lite nytt fräscht blod i gemet....

Emil Jensen ska föresten spela på lördagen. Ny cykelturné stod det. Undrar om jag kommer att gilla det.
Förmodligen.
Han påminner mig alltid om hur det var en gång, jag lyssnade på hans skiva idag. Den röda, den med "Naken ner på knä", den är bäst. Han var bäst, en gång.

Innan idag kände jag att stressen gjorde mig helt tom i ögonen. Ont i huvudet liksom. Kan lika gärna vara vädret. Jag vill så gärna att det ska gå bättre i år. Och det borde det väl göra? Om det logiska får råda. Men det får det ju ganska sällan, å andra sidan...

Jag flummar lite här idag, vad härligt! Det har jag inte gjort sen jag hade haket-dagboken. Eller alltså, den finns ju kvar, (måste spara ner allt därifrån nån dag, tänk om det skulle försvinna!) men jag är inte där så ofta.

Min kompis Axel är lite lycklig. Härligt. Det är tummarna upp och glädjesol i ögonen för det.

Bilden är målad av mig och använd i massproduktion i en tavla förra året. Om du vill sno den får du allt fråga mig först. Okej? Annars skär jag upp ditt huvud med en slak förskärare o gröper ur din hjärna med hjälp av min hund.

varannan-måndags-recensionen



Men now for something completely different...nämligen varannan-måndags-recensionen! Håll till godo.


image81

Jenny av Jonas Gardell.

Norstedts Stockholm. Omslag: Arne Öström/ Ateljén. ScandBook AB, Falun 2006. 175 sidor.

 

"Det svider till i såren på Jennys armar, och hon vet att svedan är ett hat, och att hatet gäller Sofi Bodéns mamma och hennes stora, öppna leende, hennes glittrande ögon och hennes falska utrop: 'Så det är du som är Jenny!' 

Hatet sipprar ut ur såren och droppar på furugolvet. Hennes hat är syra, det fräser och bränner och borrar sig in i träet. Det stänker upp på de furuklädda väggarna.

Jenny är Alien. Hon ska döda dem en efter en. Följa efter dem, hinna ikapp dem och kasta sig över dem. På Hjortronvägen kan ingen höra dig skrika. Jenny är monstret."

Jonas Gardells bok "Jenny" lanseras som en bok som "måste läsas av alla som haft en barndom". Och inte är det väl falsk marknadsföring att säga så. Boken är en fristående fortsättning på "En komikers uppväxt" och är skriven i typisk Gardellstil. Det vill säga den laborerar med korta lättsmälta kapitel, roliga ordlekar och välkomponerade filosofier. Träffar rakt i hjärtat i den svenska småstadssjälen. I detta fall handlar det om barn på väg att bli vuxna. Hur onda man kan vara mot varandra, utan att någon får för sig att ingripa. Barndomen, och all dess jävlighet. Alla som haft en barndom? Ja, det är ju alla som vuxit upp, som anser sig vuxna nog att titta tillbaka. Kanske skulle jag vilja inkludera även de som inte vuxit upp än, som faktiskt befinner sig mitt i det här. Jag säger kanske, för det är förstås omöjligt för mig att uttala mig om det.

Hur humoristisk Jonas Gardell än må vara, och det är han även i den här boken, så finns här en svart ton som tycks obevekligare än det jag tidigare läst av Gardell. En ton som slås an redan vid omslaget; denna obehagliga diffusa bild av en ung människa som nästan könslöst stirrar, bara halva ansiktet synligt, en känsla av ett gammalt foto som långsamt håller på att blekna. Eller en undervattenskänsla, någon håller uppgivet på att drunkna.

Finnjäveln Juha och plankan Jenny växte upp i Sävbyholm, omringade av mobbar och grupperingar. De tyr sig till varandra. Färgar håret svart, accepterar sina roller i utanförskapet. "Ole dole doff: Du är någon. Du är ingen." Tyr sig till varandra, tills Juha en dag bestämmer sig för att gå en annan väg. "Iklädd endast sin vita sjal och ett blodrött läppstift uppsteg han på så sätt i rymden och sågs aldrig mer igen." Och Jenny blir ensam kvar.

Tjugofem år senare får Juha brevet från Jenny, där han får veta om det fruktansvärda. Hans första impuls är att hämnas, och han börjar återfärden till den by han en gång lämnat.

 

Något hände där ute i skogen. På den där klassfesten som spårade ur, det var ju inte meningen att det skulle bli så. Folk menar så sällan att det ska bli så illa, Gardell skriver om det med en skamframbringande övertygelse. Människor är onda. "Jenny" är en mörk bok. Ändå är Gud närvarande. Hur hopplöst det än kan tyckas, i slutändan är ändå Gud närvarande. Som han är i så mycket som Gardell skriver. Här i kanske den bästa liknelsen jag läst, i form av en rolig historia... Han är finurlig, den där Gardell. Vet vilka strängar han ska slå an.

Avslutningsvis tvingas jag dock invända. Det här är bra, men?

"Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter" läste jag samma år som den kom ut, 1998, jag läste den på två dagar. Egentligen hade jag köpt den till min moster, så jag var tvungen att köpa en extra till mig själv för att kunna fortsätta. Den inspirerade mig till att börja skriva den roman som jag nu skickat in till förlag. Jag tyckte det var fantastiskt att någon fått för sig att skriva om alla dessa underliga människor omkring oss, hur tråkigt Sverige är och hur fastlåsta vi är i våra liv, fast vi egentligen skulle vilja något helt annat. Jag skulle vilja kalla "Så går en dag..." en perfekt bok. Den ultimata bibeln över vår tragiska samtid. Därför gör "Jenny" mig besviken.

 

"Jenny" är kort, den innehåller många upprepningar (lite för många) och det känns över huvud taget som att Jonas Gardell gjort det lite för lätt för sig. Han kan bättre än så här, jag vet ju det! Därför kan denna bok, även om den är bra och en upplevelse att läsa, aldrig imponera på mig på det viset, som "Så går en dag..." gjorde. Samtidigt är det fascinerande att kunna skriva en bok om i princip en enda händelse, och jag ler gott åt Gardells envist långsamma avslöjandeprocess, som så småningom får mig att bläddra sida efter sida efter sida...


RSS 2.0