Varannan-måndags-recensionen.

Äntligen. Nu är det dags...
Jag skrev en kortrecension av den här boken för Sista Brefvets senaste nummer (Växjö studenttidning). Här kommer en betydligt längre version av den recensionen:

image50


Okrossbar av Martin Jonols.

förlag: Ordfront. Omslag: Jan Cervin (form). Pelle Mattson (foto). Tryck: Scanbook, Falun 2007. Stockholm 2007. 158 sidor.

"Det var en kristallklar kväll i slutet av april, loj och sval som en bakfull fotomodell. Himlen var violett, blålila, som om någon äntligen fått nog och slagit solnedgången på käften."
Så inleds "Okrossbar", en ilsken bok i rasande tempo. Man undrar på att han orkar ibland, Jonols; bildspråket är nästan tröttsamt intensivt.

"Jag var i den skymningslila världen, jag talade med gudarna, jag gjorde små floddeltan av knivärr på handlederna, jag var lugn som en isskulptur, smärtan, oron, alla fåfängliga drömmar hade lämnat mig och jag kunde sitta natt efter natt i rökrummet och betrakta månens väg över Solna och August Strindbergs grav."

Berättarjaget växte upp i en förort, och är innerligt trött på att styvmoderligt förtryckas av över - och - medelklassen. Inuti hans huvud samtalar olika gudar. Tillsammans med kompisarna Subbe och Wolfgang hoppar han på taket på dyra bilar, anordnar vilda konserter i källarlokaler, knarkar, super, slåss och knullar med andras kvinnor, under tiden som självförtroendet kommer och går.


image51


Det är en läsupplevelse, sannerligen. Med risk att låta uttjatad, vill jag säga att det ?är som inget jag läst tidigare?. (Men så läser jag inte heller så fasligt mycket böcker som en litteraturkritiker ska göra?) Språket sätter scenerier, personlighet och samhällsställning i ett och samma slag. Man pressas in i en form, precis lika aggressivt påtvingat som förortsförtrycket bör pressas på en.

"Vi kommer från Blackeberg! Vi kommer från Hökarängen! Vi kommer från Bagarmossen! Vi tar inte mer skit av några morsgrisar och kuksugare i lammullströjor. Julafton är över för medelklassen! Vi är här nu! Vi tar tillbaka det vi behöver! (...)"

Bohemiskt, anarkistiskt och fullkomligt rasande. Och ändå med en ständig glimt av världsfrånvänd fantasi, som förstärker utanförskapet och ibland till och med får sympatierna för huvudkaraktären att vackla.
Vackrast blir språket när han blir kär. Så klart.

"Snubbarna försvann till sitt sovrum, Minna och jag gick ut i mörkret, upp och ner på gatorna, pratade och pratade, det var som om våra liv, hela galaxen och dess historia måste kläs i ord, fort, fort, för när som helst kunde vi få en komet i huvudet men plötsligt tog Minna tag i mig, hon kysste mig hetsigt, hon drog in mig i en port och jag ägnade en timme eller två åt hennes gammaltestamentliga bröst, flödande av mjölk och honung, och jag var lycklig, jag var helt utan demoner eller några som helst onda tankar, varenda ondskefull sten i Stockholm hade snällt lagt sig ner med örat på tassarna och jag var hypnotiserad, återförtrollad av Minnas bröst."

"Okrossbar" är Martin Jonols romandebut. Man kan ju hoppas att det är så lite självbiografiskt som möjligt... Romanen omfamnar med hull och hår, men placerar även gång på gång hänsynslösa sparkar i diafragman.

Formmässigt har jag mina betänkligheter kring Ordfronts förvisso ack så snygga, men alltjämt opraktiska form. En pocketupplaga som är lite för smal för att hålla i och gärna stänger sig själv. Nog skulle en tunn bok som denna passa bättre inom hårda stabila pärmar?

 


 


Blixtrande krig och rappande förortsungar.

image47 Denna veckan har jag sett på guldbaggeproppade "Förortsungar"
och den inte lika omtalade "Oskyldiga röster", om inbördeskriget i
El Salvador på åttiotalet, sett ur en elvaårings ögon. Läs resultatet på
tellusfilm.com:



http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001466
http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001470



Kanske något överraskande resultat, men så är det...
image49

Refusering nummer ett...

image44

...från Natur och Kultur idag.

Det hängde ett fett kuvert i brevinkastet, bara tur att jag märkte det (när slutade brevbäraren ringa på?). Inget utförligt brev. Bara ett hej och nej, och så och så många som skriver till oss, men tack ändå för visat förtoende och så vidare, med vänliga hälsningar.

De första minuterna svamlar man förstås ändå runt i det här stadiet av Jaha. Var det så det var? Jag var bara en av alla de där. Jamen, det visste jag väl? Eller?
Man kommer på att man säkert förra gången man skickade in, också var så här överdrivet nöjd och trodde på publicering till varje pris. Men att man kanske inte skulle tro att man var något, man kommer på att man kanske inte stack ut så mycket som man trodde...

Men så minns man förstås hur många förlag det finns kvar.
Och att den nu trots allt bara ligger hos tre av dem.
Och att det måste gå, förr eller senare.
Helst nu.
Man kommer på att man inte behöver intala sig, att man inte är en sån som faller ihop längre. Inte just nu, för nu har man arbetat. Man har slitit. Man vet att det här kommer att gå vägen. Så det så.
Det enda man gör nu är att stryka Natur och Kultur.

Har de senaste dagarna märkt att jag börjat vackla i ståndpunkt beträffande Bonniers. Jätten som jag har så delade känslor till. Allt sedan den där negerön, så... (Läs tidigare inlägg "Jag är negerkungen över Kurrekurredutt-ön") Efter att nyligen ha lyssnat på en egengjord inläsning (!) av boken som förrut hette "Tio små negerpojkar" står det tydligt för mig att det är rent ironiskt av förlaget att byta titel. Boken svämmar nämligen över från förstasidan till sista av en strängt förlegad syn; både vad gäller svarta människor, judar och kvinnor. Ska man upprätthålla en rumsren korrekthet överensstämmande med dagens glassförbudspolitik, är boken sannerligen en utmaning som heter duga... Men det förstås: folk dömer ju av omslaget när det gäller det mesta. Sanering är alltså det samma som skönhetsbaserad plastikkirurgi? Vi vill för allt i världen ha ytor som är tilltalande och inte förargar, men innehållet; vem orkar bry sig om det?

Som ni hör: debattens hetta har inte riktigt runnit av mig än.
Men Karin sa att det låter dumt av mig att inte skicka till Bonniers, om de nu gillade mig förra gången. Det är svårt att komma till, och lektörsbrev smäller trots allt högt i den tysta urskogen av inskickade manuskript... Jag vet inte. Vad göra? Ge mig hemskt gärna råd i detta.




Bilden är förresten tagen från www.d7.se/catalog, där du kan köpa denna utomordentligt fula prydnad till priset av 498 kr. Tingesten (jag är osäker på vad man ska ha den till) väger 1,4 kilo. Jag tyckte den passade bra, för att illustrera vad min uppdatering handlade om. Som en påminnelse om att folk kan göra så här fula saker och sälja dem för flera hundra. Hoppas inga rättighetspoliser går i taket över detta tilltag.)

Den uteblivna bokrecensionen.

image42 På grund av sjukdom blev det ingen bokrecension gjord igår. Den får vänta till nästa måndag igen dessvärre. Då blir det antingen den här...



image43....eller den här, som gäller.

Tidningen Pause recenserar dreadlocks

"Varför skulle någon frivilligt sluta tvätta sitt hår, så att det blir smutsigt, äckligt och klibbar ihop sig i långa hårtarmar? Är osäker, men tror att den korrekta termen för nyss beskrivna hårhärva är 'dreadlocks'."

Så inleder Marcus Dunberg sin restaurangrecension, med överskriften "Boomshakalak!", i kassa tidningen Pause (man köper den för att den är billig). Till saken, det vill säga sitt omdöme om restaurangen Back A Yard, en jamaicansk restaurang på Folkungagatan, kommer han dock inte förrän han först vomerat fördomar och funderingar kring hår i allmänhet.

Efter de inledande meningarna erkänner Marcus att han inte vet något alls om dreadlocks. Istället för att göra research drar han dock vidare i sitt resonemang om att dreadlocks är smutsigt och äckligt, jag citerar: "Däremot är det helt onödigt, och obegripligt, när artonde generationens svenne-banan med spikrakt tunnsått bebishår försöker göra sig själva mer intressanta genom att sluta tvätta håret. Svenne-banan borde klippa sig, fimpa haschet och skaffa ett jobb. Och veta hut!"

Hur tråkigt är det inte att höra detta, som jag har fått göra, om och om igen. Jag har lagt ner många timmar, och gör det fortfarande, för att underhålla mina dreads och få dem att se så snygga ut som möjligt. Men möts ständigt att den vedertagna uppfattningen att jag inte gjort något alls, att jag bara slutade tvätta håret så "blev det så".

image41

När Marcus skriver att man ska klippa håret och skaffa ett jobb, låter han mest som en bakåtslickad borgare förvisso, men visst har han en poäng. Även jag har alltför många gånger utsatts för diskrimineringen av att inte få jobb på grund av mitt hår. (Det är klart jag inte säkert kan veta att det var just håret som fällde avgörandet. Men jag har en kompis som berättat för mig vilket annorlunda bemötande hon fick efter att hon tagit bort sina dreads. Nog ser man i vilken centralt belägen klädaffär som helst, att utseende spelar roll i valet av anställd?)

Marcus skriver vidare att han tycker om att ha sin flickväns hår i munnen. "Hon har visserligen tjockt blankt och ljuvligt doftande hår. Ett resultat av idogt schamponerande och balsamerande med produkter som kostar 700 kronor flaskan. Typ." 700 kronor må vara en överdrift, men visst översköljs vi ständigt av konsumtionssamhällets must-have-budord. Som innehavare av dreads vet jag att det inte behövs några fashionabla shampoon, det räcker med en olivtvål från Indiska för 20 spänn. Jag behöver heller aldrig gå till en frisör. Men skit i det, jag råkar veta att det är fullständigt idiotiskt att tvätta ett vanligt hår var och varannan dag, i rädslan att det ska bli skitigt. Då blir det nämligen det. Ett hår som inte dagligen utsätts av avgaser à la New York bör inte tvättas för ofta. Det är det samma som att säga till fettproduktionen i hårbottnen att stegra sig, och snart har knutit fast dig vid en vana som är lika slösaktig som den är trög och ovänligt inställd till naturen.

På tal om konsumtionssamhället, pratade Visit-Johan igår om hur arg han var på reklamvärlden. Att man aldrig ska klottra snyggt, för då kopierar coca-cola eller JC en, och innan man vet ordet av är man med i deras reklamkampanj. Fullständigt okrediterad och oavlönad. Jag vet en som driver ett galleri i storstan. En dag kom det in några mystiska gubbar med kamerorna i högsta hugg. De fotograferade tröjorna konstnärerna slitit hårt med för att få till, och några veckor senare kunde man känna igen mönstren på HoMs nya kläder i butikerna. Man fick sluta upp med försäljningen, och inte fick konstnärerna ett rött öre av affären. Eller affär ens en gång? Stöld, skulle jag vilja kalla det. Visit-Johan berättade att det inte spelar nån roll om man stämmer, för det är ändå reklamjätten som vinner i slutändan. De vänder det till sin fördel, i alla situationer. När jag slår på tv en vanligt eftermiddag är jag övertygad om att han har rätt. Reklampaus, reklampaus, reklampaus. Snart har de tagit över världen, jag kämpar själv mot att ge efter för reklamen och köpa ett kexchoklad med mörk choklad. Inte förrän till sommaren, har jag bestämt. Inte förrän till sommaren...

För att återgå till dreadlocks-resonemanget: Min pappa brukar köra med devisen att Bob Marley när han dog hade två larver i håret som tillhörde en sort ännu ej upptäckt av forskarna. Jag vet inte var han har läst det, men jag tror säkerligen det kan vara sant. Mig behöver man inte be om att "fimpa haschet" eller "veta hut". Jag jobbar stenhårt, mestadels oavlönat (CSN) som skribent och författare veckorna i ända, och jag har aldrig så mycket som rört en haschcigg.

För Marcus Dunbergs skull känner jag för att ha kvar mina dreads tills jag blir nittio år gammal. Kanske leder det till att omvärldens syn förändras? Åtminstone hoppas jag på att få ett jobb under den tiden.

Paris je t'aime



image40



Paris är en av mina absoluta älsklingsstäder. Därför var det förstås tvunget att jag skulle se "Paris je t'aime" när den kom till Palladium för några veckor sen. Nu ligger recensionen uppe att läsa på www.tellusfilm.com, klicka dig vidare från förstasidan...



image39

Mästerverket.

image36

Mitt nya projekt här på bloggen heter "Varannan-måndags-recensionen". Och jag ska helt ärligt säga att jag skulle satt igång med det denna måndagen, alltså igår. Men av olika skäl (mestadels att vi var i Stockholm hela helgen och jag förstås inte alls läste på bussturen dit o hem så mycket som jag hoppats på), så bidde det inte det. På måndag i nästa vecka sätter det dock igång! Och nu är det alltså böcker det handlar om. Vilken bok det blir avslöjar jag inte nu...




Vi festade med killarna från "Farväl Falkenberg" i helgen. Holger, John och Jesper. Så var det sagt. Och ja, jag hade roligt.





Jag tycker vi ska starta en egen tidning, jag o Emma. Det skulle vara den bästa lösningen. Den ultimata lösningen. Kunde heta "Mästerverket" och innehålla poesi, musik, film, och lite noveller och intervjuer. Jag skulle intervjua Jonas Karlsson. Och Emma skulle kunna knulla med vem hon ville sen. (Jag också, men jag är liksom upptagen, så att säga). Och vi skulle förstås vara bäst. Alla skulle vilja kyssa våra fötter, fast de aldrig skulle få det. Äckligt med mun mot fot.



Min vecka är helt sjuk i huvudet-fullbokad. Aldrig varit med om liknande tror jag! Måste dock parera in ett telefonsamtal med min kära Ida. Håll tummarna för att vi lyckas mötas. Nånstans mittemellan när man befinner sig inne i lägenheten, i stillhet.

Dröm inatt: Jag skulle få en roll i nån tv-serie eller reklamfilm eller vad det var. Höll alltså på med teater igen. Skulle bara genomgå en läkarundersökning först, det krävdes. Läkaren: Men, du är ju gravid. Jag: Jaha. Han: Vill du behålla det, eller? Jag: Ja, det vill jag nog. Efterföljande del var att jag mest gick runt o var förvånad men lite glad och förväntansfull. Mamma var irriterad och tyckte det var dålig tajming, nu fick jag ju inte rollen. Hanna tyckte jag var skum. Min familj över huvud taget tyckte jag var skum. Och Åskar var inte där, något han var smått onöjd med när jag berättade det för honom...

Funken ikväll var det jobbigaste på år och dar och imorgon ska jag träna igen. Jag är galen. Härligt. Nu är det vår.

Utan absint i tretti dagar försmäktar jag på denna ö.

image22
Åskar dansar i ateljén.

image32
Jag på Alla Hjärtans dag. Alkoholfri på Pauze, ljuvaste bilden på mig nånsin? Lagom pretto tillställning, som kommentar till allt stohej...

image33
Åskar äter grodbakelse på Skåres. Man kan öppna munnen och gräva ut rosa fluff den vägen. Känns lite groteskt, men den var god. Han orkade inte all marsipan...


image24
Mattias tar foto på sig själv när han tittar ner i ljusbordet hos Truls o Åsa.

image25
Jag o Åskar i det som förut var deras ateljé.
Truls o Åsa bor i världens finaste lägenhet i världens coolaste hus. Vi var där på fest i lördags, en fest som pågått några timmar när vi kom. Jag är mäkta stolt över mig själv, att jag inte drack någon alkohol på hela kvällen och ändå hade jävligt roligt. Jag gillar att själv leva upp till mina bestämda teser: det är inte drogerna som ger en livet. (Förlåt, det lät lite missionskyrka, men ni vet säkert vad jag menar.)

image26
Åskar när han stirrar ner i ljusbordet. Efteråt: "Vad mörkt det är i resten av rummet nu."


image30
Åsa berättar något roligt. Lägg märke till hennes underbart söta grönprickiga klänning. Det var skådespelare och musiker där, roligt med nya människor att prata med. Tjejen i bakgrunden har jag tyvärr glömt vad hon hette, men hon jobbade med sin praktik på teatern. Åsa är scenograf. Och konstnär. (Fatta vad coola människor vi hänger med...)

image27
Truls, den galne konstnären. Allt är hans fel.
Bredvid sitter Maria. Hennes linser blev torra.

image28
Hårda killar rakar av sig håret... Träff hos Johan måndagen kl. 17.30. Musiken från "Amelie från Montmartre" i bakgrunden och modet på topp. Av säkerhetsskäl valde jag att inte lägga ut bilden på Johan som hockey-frissa-pojke från Tjeckien.

image29
Åskar blir lik Stefan Holm och sin bror. Inget fel i det, tycker jag.

image34
Boken klar och till förlag. Släpade denna låda från AllKopia till Åskars ateljé, det vill säga genom halva stan. Respekt! Nu är det upp till förlagen att avgöra om jag sticker ut eller inte...

image31
Jag poserar i ateljén med örhängena jag köpt av Karolina. Hennes designade grejer finns till salu bland annat på Fröken Ö, för er som blir nyfikna...


Och nej: de här korten var inte i kronologisk ordning. Jag var hemma o grattade min bror Per också, som fyllde femton. Har dock inga kort från tillfället. Fortfarande bara Åskars kamera...

RSS 2.0