elefanter, killar och tjejer...

Man börjar ju sakna en kamera. Särskilt i stunder som denna. När man varit på Nässjö poesifestival och inte har en bild att visa upp från tillfället... Kan bara återge med ord. Det var en mycket angenäm upplevelse, för att tala som en riktig kulturtant, hehe, blink blink till alla dessa underbart vackra kvinnor i 40plus-åldern, med tingel tangel i öronen och markerade läppar, som vet så mycket och kan så mycket, men oftast har rösten i läget lite för högt upp... Jag gillar er. Men också... inte.

Det finns många kulturtanter på en tillställning som Nässjö poesifestival.
Men detta året: även dreadsnissar och skäggnissar, som Oskar Hanska (och jag själv för all del) och Fritjof Andersson. Och krylligt coola älvor som Olivia Bergdahl då, förstås.

Olivia får ursäkta, men jag är helt enkelt tvungen att nämna det faktum att jag slog henne i slammet på torsdagskvällen. Att hamna före årets krönta SM-drottning i placeringen, det går ju inte att se som annat än en personlig triumf! Därav måste jag alltså nämna det.... Nära finalplats var jag till och med. Fritjof knep den och gick sen o vann. Men jag är mäkta nöjd ändå, må ni tro. Ett litet men ack så skimrande bevis på att jag visst det kan ha en chans att dansa bland de stora elefanterna.



Resultat i övrigt: Oskar Hanska och Mattis på delad andraplats. Jag fyra, Olivia femma och Björn från Göteborg sexa. (Den sistnämnde för övrigt en rolig ny bekantskap. Om än med lite Göteborgarhumor...)

Jag vet inte om det är tillfälle än att berätta om dagens fina lilla triumf, eller vad man ska kalla den. "Det framtidsgivande samtalet"? Hur som helst, är det nog något jag får återkomma till. När det ligger bättre på plats och folk vet om det o så. Eller ja... Då vet ju redan folk om det... och så...

Anna Jörgensdotter gav mig beröm. Hon la sin hand på min axel och sa "Du är så bra". Det är sant, det är alldeles sant. Jag blev lite stum, och så sa jag "Men... du är ju en av mina förebilder!" Då blev hon lite stum och sa sen generat "Det vet jag inte om jag förtjänar att vara, du som är så bra." Galet. Och roligt. De stora elefanterna ser tydligen inte sin egen storlek...

Oskar och jag verkar vara kompisar nu. Känns fint. Jag satt med dem och åt frukost.
Han sa att han alltid gillat mig, haha, vadå alltid? Hur som helst och som sagt: de stora elefanterna ser inte sin storlek.
Vad härligt.
Och svenskt...
Eller nåt.

image93


Dagens gråvädersinhöljda sammanslutning på Solberget (lägg märke till den fina ironin i det) resluterade förstås i en inomhusscen, istället för som det var tänkt: utanför min gamla Ringsbergslägenhet. Den stora missen var att man inte fixat någon mikrofon. Med ett in-och-utgående av folk i en lokal som inte har världens bästa akustik, resulterade detta i en ganska trist poesiläsning. Till en början vedervärdig. Hur kul är det att stå på en scen och läsa för tre stycken intresserat glödande ögon, när resten av folkmassan är sorlig som en elefanthjord och dränker hälften, inte känner av den magi man så innerligt försöker förmedla, utan mest verkar ha kommit för gratismaten... Så tänkte jag under den första dikten.
Sen insåg jag det nyttiga i övningen...
Men fortfarande var det inte tidernas roligaste poesiläsning, precis. Midas var duktig, och vi välkomnar honom tillbaka med öppna armar. Även om jag kan bli lite trött på dessa givna ämnen, som hos unga poeter alltid tycks återkomma. Men jag ska inte klaga, jag är säkert likadan själv ibland...
Mot slutet av tillställningen blev det roligare, och man hamnar väl i en tidning nånstans. Bäst av allt är när någon kommer fram och säger att de gillade en dikt. En tjej till exempel, gillade den med Veronika, sa hon. Och den trodde jag mest bara kvävdes i allt sorl, så det var härligt att höra. Trots allt är det väl så: når man fram till en ska man vara lycklig.
Folk måste ju trots allt få prata när de äter sina briebaguetter.

Men mick nästa gång.
Som sagt.

image92

Sist en iakttagelse: jag köpte tidningen KING idag, för oerhörda 55 kr, och man kan ju inte annat än förundras över den spikraka linje som går mellan kill-och-tjej-litteratur i den glansiga tidningsvärlden. Jag köpte den för Bruce Willis, ska skriva en liten krönika om honom för tellusfilm tänkte jag, inför "Die Hard 4", och hade hört av en kompis att KING hade den enda svenska intervjun inför denna premiär. Där; en bortförklaring jag kände mig tvungen att poppa.... För det finns bilar till och med på framsidan!

Killar gillar bilar, datorer och häftiga actionhjältar.

Tjejer gillar Hollywoodstjärnor, smink och bantningstips.

Jag gillar det friskt nyskapande unisex-tänket inom tidningsbranschen idag...

bild på Kings framsida, hittad på http://www.tidningsbutiken.se/tidningen-king.asp. Hoppas de godkänner detta som ren och skär reklam... eller nåt.
den andra bilden är tagen av Åskar. Snygg va? Den har inget att göra med texten direkt, det är inte ens vår utsikt längre...

På pin kiv.

image55

Jag har jobb.
Jag har träningskort på gymmet.
Jag har pojkvän, vi har förstahandskontrakt, vi älskar varandra och jag känner mig trygg.
Det går bra för mig när jag leker kulturjournalist. Inte så att jag hittat ut till de stora tidningarna än. Inte så att jag tjänar några pengar på det. (Det gör jag än så länge bara på tråkiga saker, eller ni vet: åtminstone sånt där slit hela dagarna, där man har en chef som säger till en vad man ska göra och det är inte så överdrivet kreativt mest bara lyda order. Och vara trött och nöjd att det är slut när det är slut. Men trots allt: älska pengarna. Som fan förstås).
Men Mattias tycker att jag ska säka redaktörsjobbet! Att jag visst det kan syssla med det samtidigt som jag går utbildningen till hösten. Och att jag skulle må bra av det, av att lära av misstagen och så vidare. Och kanske gör jag det.

Allt det där känns förstås bra.

Men min roman vill de inte ha.

Refusering nummer sist-för-den-här-utskicksrundan: Alfabeta. Inget brev; mail. Jag tycker jag skriver bättre än MoaLina. Även om hennes ämne kanske behövs mer. Delvis alltså: ett slag i ansiktet. Kändes även som att de glömt bort mig lite. Kan jag vara så här besviken så här öppet, i en blogg liksom? Är inte det lite pinsamt, förmätet, rent utav: naket?

Jag vet inte ens om den är bra. Ett tag visste jag det. Eller hade i alla fall en förhoppning, en tilltro. Just nu: nej. Just nu är det mest uppgivet när det gäller den. Jag gillar inte ens titeln längre.
Berättelsen hänger inte ihop och jag vet om det.
Den förespråkar en världssyn som suger, den är deprimerande och förmodligen inte på ett speciellt och fint sätt, så som jag gärna vill att det ska vara...
Och det får mig att trilla lite grann, men kanske blir det inte ens den som blir den första boken jag får ut?
Kanske blir det istället den jag håller på med nu?
Den som segar sig framåt och aldrig tycks bli klar, även om jag varje gång jag sätter mig med den känner att jag blir imponerad av mig själv. Den är bra. Även om den ännu inte hänger ihop på slutet. Och kånkar på en del klyschor säkert, jopbbiga meningar och taktkänsla som blir lite för mycket ibland. Eller så.

Som vanligt är det ett problem att jag gör så mycket på samma gång. "Har du många bollar i luften?" Japp, lite för många (men ingen som kan betecknas med ett lite flashigt ord på engelska i en konferenssal mellan lunch och fika)... Vem fan har tid att vara författare? Jag har alltid drömt om att publicera den där jävla boken, jag har ambitioner som står mig upp i halsen så jävla ofta, men jag når inte. Når inte ut. Blir aldrig sansad nog att vinna, eller hur?

Drömde nåt om den där Nässjöfestivalen i natt igen. Minns inte vad den här gången.

Emma, ibland vill jag bara dissa världen lika bra som du. Men så känner jag mig kluven. Vet inte om jag ska älska den, om den ens förtjänar det.
Eller nä: vet att den förmodligen inte förtjänar det ett jävla skit. Men älskar på ändå.
På pin kiv.
För att det är jag.
För att det är så jävla typiskt mig att göra det.

image91




Refusering med plus i kanten...

image55image90

Ännu en refusering dimper ner så här i värmen. Först och främst ska jag ta tillbaka det jag skrev om att Modernista sög lite balle genom att refusera via mail, inte brev. Jag vaknade upp en vacker morgon och insåg att det var helt och hållet mitt eget fel, att de inte hade något annat val. Jag hade nämligen skrivit i brevet som det var vid tillfället då jag skickade det; att vi inte visste var vi bodde om tre månader och att jag därför bad dem höra av sig via mail eller telefon... Pinsamt!

Någonstans måste ändå min gamla adress ha lirkat sig in, för häromdagen damp svaret från Bonniers ner. Jag har ju tidigare annonserat ut Bonniers som idioter som lägger sig för mycket i censureringslagar och tar på sig rollen som metropolister i dagens boktryckarSverige. Men skam den som inte kan ändra sig... Jag har tidigare fått svar från Bonniers med brev och allt, på grund av kontakten genom en gammal skrivarlärare som redan har foten inne (han är publicerad på förlaget, heter Lennart Göth, läs gärna hans senaste roman "Ikonen", den funkar. Delar av den är bländande...).

Denna gången fick jag också svar med brev. Inte alls lika välformulerat och fint som förra gången, men tackar tackar, ni förtjänar en liten prinsessa bredvid dödskallen. Man säger att jag inte riktigt lyckas ro iland det den här gången heller och att det är en på många sätt komplex berättelse där man inte alltid sympatiserar med huvudkaraktären, genom den ibland personliga men också nonchalanta berättartonen. Man gillar Parisavsnittet (det som jag själv var osäker på om det var klyschigt eller inte!), man tycker till och med att det är det enda stycket med riktig nerv...

Ett steg framåt? Kanske något tillbaka också?

Gårdagens hjälte var David Nyman, Åskars kompis som sprang Stockholm Maraton på fyra och en halv timme. Han tog sig i mål i ett lopp där en normalt svettande människa skulle orkat hålla sig på benen i ungefär tio minuter. Bra kämpat, "nigerianen"!
Gårdagens antihjälte var väl jag, då. Som lyckades göra mig bakis, mot all taktkänsla, hyfs och mognad...



Imorgon börjar allvaret.
Vi ses på bussen till Hovmantorp. Alldeles för tidigt.

Nu loppmarknad. Kanske en hylla, kanske en skrivmaskin.




den lustiga prinsessbilden är tagen från sidan
www.zdorov.nm.ru/konkurs.htm

RSS 2.0