Då.... och Nu.

Vägde mig igår, för första gången på länge. 54,9 kilo. 
  Hade det varit då, för några år sen, hade jag tyckt det var i överkant. 
  Nu tyckte jag att det var en fantastiskt liten vikt. Nästan i underkant. I alla fall oförståelig. Inget jag jobbat för, direkt, den bara var där.

178489-19 



Nej. Detta var inte tänkt att bli en sentimental utlämnande tillbakablick, alltför privat för Internets slukande klor.
  Bara en påminnelse om att psykiskt illamående (och de besattheter det kan resultera i) inte är något statiskt.
 Om att tiderna förändras.
  Och hur skönt det är...



178489-21


Bilderna är på mig och Erika, från ett gammalt fotoalbum.


Senaste nytt från Nu-fronten, är att romanen är på väg till förlagen, by the way. Clap your hands, say yeah! Och håll tummarna för att det blir succé...

Bäst just nu....

178489-18

...den 31 januari släpptes äntligen första delen av andra säsongen! Läs mina recensioner av "Twin Peaks" på www.tellusfilm.com.

http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001424

http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001425

Var på bio igår.

178489-17
De andras liv.


orginaltitel: Das Leben der Anderen.
år:
2006.
regi och manus:
Florian Henckel von Donnersmarck.
i rollerna:
Martina Gedeck, Ulrich Mühe, Sebastian Koch, Ulrich Tukur, m.fl.

I 80-talets DDR-ÖstTyskland är säkerhetspolisen Stasi till för att säkra folkets lojalitet till staten.  Alla knepär tillåtna. Avlyssning är bara en av de metoder som utvecklats och tagits i bruk. In i lägenheterna kommer de grå jackorna, och sladdar dras under tapeten. Avlyssnande grannar skräms eller mutas till tystnad. Eller varför inte både ock?

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en av de övertygade ämbetsmännen. Fullständigt känslokallt utför han sina sysslor. Utan att ens synas själv smyger han längs med väggarna, kikar in i fönstrena. Sitter i en mörk kammare och lyssnar på andras liv, för anteckningar, kommer så småningom att leva mer i deras liv, än sitt eget...

Pjäsförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) lever tillsammans med skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck), och deras ämbete ses med blida ögon av DDR-styret. Till en början, i alla fall. Men snart börjar misstankarna växa. Är Dreyman en uppviglingsman som bara väntar på att sätta sin revolt i verket? Wiesler tar sig an uppdraget att avlyssna lägenheten dygnet runt och spionera på paret, allt i hopp om att hitta något fällande. Men utvecklingen av projektet går inte att förutsäga. Tydligen är verkligheten inte så svartvit som Stasi vill få den till...

Alla när vi väl hoppet om att människan innerst inne är född god. Florian Henckel von Donnersmarck har gjort en fantastisk film. Den är alltigenom grå, från Ulrich Mühes nertonade skådespeleri, via det grå ljuset som ligger som en sliten åttiotalsjacka över alltihopa, till horan som inte ens orkar vara bitter. Dubbel vodka på puben och en kvällsmåltid bestående av färglös spaghetti med ketchup på.

Men humorn lyser till när man minst av allt anar det. Skratt kommer lika plötsligt som tårar. Detta är framför allt en fin berättelse, i en ytterst obehaglig del av världen. Verklighetstrogen med autentiska inspelningsplatser. Ulrich Mühes skådespeleri är så tillbakadraget man kan tänka sig, med ett ansikte som påminner om Kevin Spacey i sin tillknäppthet, man vet inte vad som finns bakom ytan. Egentligen lär man aldrig ens känna honom. Så små är skiftningarna, att åskådaren tvingas till en annan roll i biomörkret. Ett litet drag i smilbandet, och man skiner upp som solen.

Hoppet.
De säger det är det sista som dör hos människan.
Detta är filmen som hyllar den tesen.

för er som bor i Växjö med omnejd: Den går på folkets bio på Palladium i stan imorgon, tisdag, också. Kl. 19.

Döden och en kanelbulle.

bild hittad på tyska sajten www.20eeuwennederland.nl/.../jeugd%20en%20mode/bild hittad på tyska sajten www.20eeuwennederland.nl/.../jeugd%20en%20mode/

Skrev precis om Johanna Sällström på tellusfilm.com. Det dör folk runt omkring oss nu. Jag vet, de har inget med varandra att göra och det är hemskt att skriva så här. Men det känns ju läskigt ändå! Anna Nicole Smith var lika oväntat som Marianne Fredriksson. Som Johanna Sällström. Om man ser det som i "Körkarlen", Victor Sjöströms gamla svartvita skräckfilm efter Selma Lagerlöfs bok, så har de ju något gemensamt. I så fall hämtades även Saddam Hussein av Döden. Hämtade ner honom från galgen, tog honom under armen. Döden. Han som går med lien och den stora svarta kappan och döljer sitt ansikte. Han som kommer som i Monthy Python, mitt i middagen. En objuden gäst. Tar en med sig vad man än säger. Vare sig man ätit av den förgiftade steken eller inte.

Jag vet inte vad som hände med dem. Eller vad som händer med dem nu. Men två barn har lämnats bakom i alla fall, de är kvar. Utan mammor. Varför blir det så här? Det är svårt att förstå sig på den här världen.

Jag har skrivit ut min roman och idag kamperar jag i ateljén, tillsammans med en motvillig Åskar. Motvillig, för att jag pratar för mycket tycker han, för att jag klagar när musiken är för hög. Han är van vid att vara själv här. Eller med andra tysta konstnärer.

Det var marknad på torget idag. Man hittar ingenting, jag lovar. Jag letade länge efter grönsaksståndet. Tills Åskar sa: De har inget sånt. De säljer bara onyttigt kraffs idag. Jaha. Så mycket för den moroten.

Jag hittade i alla fall världens största kanelbulle. Och när jag kom fram var det bara en kvar! Mm. God var den också. Det höll Carolina med om.

Snart ska jag träna igen. Det är det som är så härligt med träningskort: man kan träna när man vill. Hur mycket man vill. Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta det så här mycket!

178489-16bild från 4umi.com/image/people/

Lyssnar mycket på Edith Piaf nu. Hon var beroende av morfin. Levde hårt. Men sjöng hela livet. Och sjöng jävligt underbart.

Det blir Stockholm i mars. Hallelujah!

Silver till Maria PH igår, och Anja åkte ur. Oj oj oj, var inte det på tiden? Jag vet att jag nyss skrev att Anja, vilken människa!, men nog är det synd om alla de som kommit i skymundan. Dags att få syn på dem, och det gjorde vi alla igår...

Intervju med fröken Ö imorgon. Och manga-tjejen på fredag. Hi!

Jag vet inte hur man ska hedra de som dött.
Betyder det något vad jag skriver eller inte skriver? Låter det inte mest löjligt, får man inte mest ont i magen av alla som skriver om dem på sina bloggar? Som jag. Mår man inte mest illa av mig nu?

Det är Alla hjärtans dag. Jag lagade mat till oss. Och vi ska ut och ta en öl ikväll. Så. Jag ska i och för sig dricka alkoholfritt, tänkte jag. M-hm, men kul ska det bli. Finklänning och fina skor.



Sist: Jag menar inget ont.
Jag tror ni vet det.
Jag hoppas det.


Jag är negerkungen på kurrekurredutt-ön.

Det får inte längre finnas någon negerkung på kurrekurredutt-ön. Vi ändrar i Astrid Lindgrens språk. Hjälper till när historien gör fel.
  Tio små negerpojkar är inte längre tio små negerpojkar. Ta bort allt som stör. Ät chokladboll, inte negerboll. (Var politiskt korrekt) Nogger är väldigt nära Nigger; döp om det för helvete! Ta bort allt som stör. Säg att Ingmar Stenmark ändå var störst, trots allt, Anja ska inte komma här och komma. Ingmar är kungen, vare sig han vill det, eller inte.

På grund av Tio små negerpojkar kommer Bonniers att gå miste om min roman. Haha! Min egen personliga lilleplutt-hämnd, från kurrekurredutt-ön...

Vad tycker du?                          ps. Blir jag avstängd från den här sidan nu, så vet jag med säkerhet att vi  
                                                     lever i en diktatur... ds.
178489-13    foto: okänd.     178489-14

Deppig i vinterkylan?

Det nya knarket 1:
wasabinötter.
Ta två i munnen samtidigt. Känn hur det svider på tungan. Tugga. Dra in med näsan. Aaah....



178489-11
Det nya knarket 2:
"Little miss sunshine".
Se den allt vad du orkar.




Det nya knarket 3:
träna.
Jag vet att du hört det förrut.
Men fan. Det är sant. Jag måste erkänna mitt beroende.




Är du inte lycklig nu är det bara heroin som gäller, är jag rädd.





178489-12
Dagens sorg 1: Sista avsnittet av "Sex and the city", helt oförvarnat till lunchen. Jag trodde det var en skiva kvar! Fan! Men oj, vilket fint avsnitt. Även om jag sett det innan, så ja. Jag grät.


Dagens sorg 2:
Vi missade Anja. Vilken människa!



Dagens glädje: Min roman blir fantastisk. Det är sant. Den rockar redan, och den är inte färdigputsad än....

Jäkla skitkritiker.

Jäkla skitkritiker.Sitter och tittar på "Armageddon".
DN:s kritiker Hans Kronbrink skriver att den är påkostad, men pinsamt dålig. Vad ska man säga om filmkritiker? En klick med finkulturhöga inbördes beundran-geeks? Ja, ibland verkar det ju inte bättre. Den här filmen är som "Speed". Löjlig i sin patriotism? Smörig i sin amerikanska smörighet? Irriterande i sitt effektsökeri, med sina one-liners, fördomar och klichéer; javisst.
  Men som kritiker måste du kunna bedöma inom en genre.
  Det är skitsamma vad du gillar i vanliga fall; det måste vara det!
  Shit, jag gillar liksom denna filmen fast att Ben Affleck är med! Och jag har hört om folk som gillar den fast de brukar hata filmer som denna. Att ge det här en etta och hävda att det är "pinsamt dåligt";
det är pinsam okunnighet om filmhistorien.

Å andra sidan pratar vi förmodligen om samme Hans som gav den första "Star Wars"-filmen  en trea för några veckor sen. En av de mest betydande filmerna för sci-fi-genren. Killen kanske borde byta jobb.

Konserten.

Konserten.bild: Katie Kaars.

Kafé de luxe, onsdag. Jag och en massa artonåringar. Markus från Esther spelar skivor. Åskar vill inte stå i trängseln. Jag vill. Snett framför mig står en brat, jag hatar dem. Han har bakåtkammat blont hår och skjortan är lite uppknäppt i halsen, men jag lovar: det är bara för att han är varm. Hade han kunnat hade han haft blå slips, tillknäppt kavaj, han påminner mig om Patrick Bateman i "American Psycho" och hur mycket jag än gillade storyn så ger han mig inre kväljningar. Jag hatar att det är modernt att vara moderat. Såna som han ska inte vara trendiga. De ska vara ensamma, genomruttna, dammiga affärsmän gömda i en skrivbordshög nånstans långt från mig.

Det dröjer till kanske elva, halv tolv innan Mando Diao äntrar scenen. Men jag behåller min plats vid spegeln, invid väggen. Här behöver man inte vara rädd att knuffas ner till golvet under hoppande massor av vildar. (Däremot har jag blåmärken i sidan efter dunsandet in i träskivan som löper längs med väggen...). Och jag finner mig, otroligt nog, kunna se killarna på nära håll konserten igenom!

178489-7   Mando Diaos första skiva, "Bring 'em in". Jag visste knappt vilka de var, hade hört "Mister moon" på radion men var inte så exalterad. Peter från skrivarlinjen hade rensat ut skivor, han frågade om jag ville ha den för han hade inte tyckt den var så bra som han först trodde. Jag tog emot den. Jag föll handlöst. Särskilt för förstalåten, som de till min glädje spelade. (Sämre gick det när de körde "Motown blood". Jag vet inte vad som var fel där, men det tog mig fram till andra versen innan jag kände igen låten.)




De började spela första låten på nya skivan, "Welcome home, Luc Robitaille". Den var klart bättre live än på skivan. Egentligen har jag inte mycket för senaste skivan, jag tycker som Åskar att de stjäl för mycket. Det är tydliga influenser från musikhistoriens stora, och även från senare tillskott: min favorit "Goodmorning herr Horst" är nästan en rip-off på Franz Ferdinand...
  Men Mando kan det där med scenframträdanden. Vilket jag anat sen första gången jag hörde dem. Föstås. Detta är skitig okammad rock. Med missklädsam skrytighet har de tagit över världen. Och jag älskar det förstås. På samma sätt som man en gång i tiden älskade Dylan McKay.




178489-8 Mando Diaos andra skiva: "Hurricane bar" ett år  senare, och jag var kär i Emil Jensen. En trubadur med poetiska färdigheter, politisk korrekthet, som leker gud med tillvaron och trånande flickors små hjärtan; klart man faller. Jag var lobotomerad och fullständigt avtrubbad av sockersött filosoferande, försiktiga entoniga melodislingor, när den här skivan trädde in i mitt liv. Eller trädde förresten? Snarare kraschade den hela min tillvaro. Och fy fan vad det var efterlängtat!! En hård smäll i bakhuvudet, och ut for den där Emil med huvudet före. För känner man sig arg och förbisedd, olyckligt kär och allmänt förtappad: då är detta precis vad man behöver. Hit efter hit efter hit. Och ett ös som får den gråaste Växjödag att dansa topless på bardisken.




Jag har alltid tänkt att Gustaf Norén är snyggingen i bandet. Jag tror man TÄNKER det. Så är det inte, i alla fall. Nej, snyggast i bandet är Björn Dixgård, han den andre som sjunger ibland. Han med mörk röst. De ser ut som bröder när de står där vid mickarna, sida vid sida. Jag blev förvånad att de inte är det.
Jag hade hoppats att de skulle spela låtar från de tidigare skivorna också, inte bara från den nya. I intervjuer säger de att "Hurricane bar" var en stel skiva som de inte alls gillar, trots att den fått både utmärkelser och hurrarop. Men i onsdags spelade de många låtar därifrån. (Tyvärr inte "You can't steal my love", min favorit. Honey I love you / like the summer falls / and the winter crawls / you're above and beyond me!) Dock "White walls", och det är ju minst lika bra. Jag tror de satte ord på det hela: hur studioproducerad och därigenom "stel" den här skivan än kan tyckas, så innehåller den publikfriarnummer med högstatus. Vilket skulle bevisas.



178489-9 Mando Diaos senaste: "Ode to ochrasy". Lite för kaxiga för sitt eget bästa är de, när de hävdar att detta är den bästa hittills; den som "låter mest som Mando Diao". Men det är klart, så måste man väl säga för att få sålt den? Jag säger inte att den är dålig. Vissa låtar är fantastiskt bra, som redan nämnda "Goodmorning mister Horst", Mariah Carey-klingande "You don't understand me" (jo, det är sant! Vet inte om de själva tänkt på det, men sticket på slutet har samma ackordrunda som "Can't live" med Mariah Carey. Förstås Åskar som kom på detta...), "Long before Rock n' roll" (testa att diska till den!), "Amsterdam" och "The new boy". Men som aldrig förr har bandet lånat influenser, och stulit sound. I "Tony Zoulias (Lustful life)" till och med från sig själva ("God knows" från "Hurricane bar". Konstigt nog spelades båda låtarna på konserten. Min tes att de liknar varandra visade sig odiskutabel.)...  Annars är det Beatles, Nationalteatern, Broder Daniel och Franz Ferdinand i en enda röra.
  Dock ska de ha en eloge för att ha producerat på eget bolag. Och för den snygga framsidan!





Ett skadat band, både själsligt (efter golvraset i Umeå) och fysiskt (efter huvudskadan på Grammisgalan) körde fullt ös i cirka en timme. De kunde fått hålla på hela natten för min del. Jag sjöng med, redan efter andra låten hoppade jag upp och ner. Svettades i min kortärmade nyinköpta röda polotröja (Fröken Ö) och Cheap Monday-jeansen, hästsvansen flög hit och dit. Eyelinern höll sig dock på plats. Mot slutet var en grovt svettig äcklig kluns nära mig, jag kunde inte hindra att hans rygg gned sig mot mina armar. Stora svettiga män som hoppar upp och ner, det är ganska nära helvetet, det. Jag "råkade" knuffa till honom, slutligen, sa "ursäkta" med bitchig blick. Sen försvann han.

Att hoppa på konsert var något jag trodde jag slutat med. Jag menar, jag är inte sexton längre. Jag dansar inte runt full i ett kök nånstans längre och skrålar med i Nationalteaterns låtar (som jag bara kunde halvt om halvt ändå). Men jag hoppade. I högklackat, skit samma, jag hoppade. Upp och ner och sjöng med fast att fotografen från Smålandsposten vände sig och blängde.

Nu lever jag på efterskakningarna. Bra konserter tar slut för snabbt, kanske är det alltid så. Jag har köpt en väska med deras ansikten tryckta på, nu ska jag klippa sönder den och tillverka en egen tröja eller ett linne. Jag ser mig själv som en roligare designer än de massproducerande... Sist men inte minst: - Lina, hur kändes det att dricka en Fidel Castro en helt vanlig onsdagskväll? Kändes det inte konstigt, underligt, rent av förbjudet?

Jodå.
Men också roligt.




Parentes: Nisse Hector liknar Gustaf Norén, det är något med ansiktet. Sa jag precis att jag tycker Nisse är lite snygg? Amen hoppsan, då.


RSS 2.0