Recension: Inland Empire och skåneturnén

år: 2007
regi och manus: David Lynch
i rollerna: Laura Dern, Jeremy Irons, Justin Theroux, m.fl

image185

Jag måste erkänna att jag var lite rädd. David Lynch goes video, liksom. I intervjuer har han förklarat att vägen tillbaka till klassisk filminspelning inte finns; det tar för mycket tid, kostar för mycket pengar. Dv-kamera är the way to the future, enligt David. Och alla vi som i åratal fallit ner på knä inför Lynchs altare av perfekta bildkompositioner, härliga vidvinklar och stilrena färger; vi blev förstås... rädda. Skulle denne bildkonstnärs estetik nu gå i graven?

Men vackra bilder sitter trots allt i ryggmärgen. Inte behöver vi oroa oss för det. Oroväckande David Lynch sviker ingen i denna komposition av trådar. Dansande kvinnor här, ett förvridet ansikte där. En skruvmejsel, Laura Dern och läskiga sägner som visar sig vara mycket nära sanningen.

Som vanligt är ingenting enkelt.
Man blir överlycklig när man hittar en tråd som går bra ihop med den andra. För att i nästa scen vara satt på bar backe igen, famlandes i förvirrande mörker, hjärnan famlar...

Laura Dern är Nikki Grace, en skådespelerska som får den eftertraktade rollen som Susan, i Kingsley Stewarts (Jeremy Irons) nya storfilm. Mot henne spelar Devon Berk (Justin Theroux), kvinnotjusare utan skrupler. Spänningen mellan dem växer så väl under inspelningen som i den faktiska filmen, ja vad som är verklighet och vad som är film: det är snart omöjligt för både Nikki och åskådaren att säga...

Det är otrohet. Det är läxor att lära sig, handlingar som sätter andra handlingar i snabb rullning. En deckargåta, ett olöst mysterium med döden som utgång. Det är en bild från 20-talet som fått David Lynch att spinna loss. Det är kritk mot Hollywood, mot hyllandet av ytan. Det är samhällets bottenskikt. Det är allt på samma gång.

Mindfucking, med andra ord.
Se det.





image186




En kort resumé av min mini-Skåne-turné:
jag tycker man kan få kalla det en turné om det är två läsningar kvällarna i rad.... eller hur?

Okej: Lund först då. Akademisk stämning. Fantastisk medeltidsborg. Självklart inte lika fantastisk inuti, då hade man väl tappat andan. Fin scen. Tyckte jag, även om Oskar inte förstod vad jag menade; tycker du? Jag startade. Sa inget om mitt blaffiga munsår, fanns inte ens möjlighet att dölja det (det skulle ha spruckit av smink, jag lovar. Värre med blod och var över halva hakan). Inte mycket gensvar, om än intresserade ögon. Absolut skratt-löst. Men kul att läsa i Lund. Duktig Bogg- Johanna, som jag inte kan hitta på nätet. Vill ha mer av henne, mycket bra inspirerande texter, både dikter och prosa. (Skrivpedagogutbildning?) Gråhårig lockig trubadur. Cool hyllningsdikt till salen vi var i. VAP=very academic person...

Eslöv då. Sofia med. Publiken som inte kom gick miste. Stiliga duktiga musikerkillar med glad-musik. ("Kärlekskommunen") Laura Wihlborg med nyskrivet. Snygg blus. Tom lokal. Fel baguett den här gången med. Glimåkra. Läste Emma-dikten utan Emma. Blev dock bättre än nånsin. De gillade min Olle Ljungström. "Till skillnad från Olle Ljungström ger vi omedelbart sex". Andreas omtyckt i bygden? Jag exotisk? Skoj med megafon på pågatåget hem. "Nästa: Alvesta." "Jag bara skojade". Vi var som en sketch. Men jag tvivlar på om det går att återge.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0