maj och mycket i huvudet.

Är lite stressig nu, det är så mycket som liksom hälls över en nu i maj månad. Sommaren snart här, SM-nerver och fullt upp i huvudet. Planeringsstadiet. Och det visste jag väl; - att nåt skulle bli lidande... Som tur var inte pojkvännen. Även om jag funderar på att läsa en dikt om mitt ex imorgon på Första maj-firandet (Palladium 14-16, kom!). Fast det är mest för att jag är så nöjd med att jag lärt mig den utantill. Och för att jag gillar den, faktiskt. Så får man göra väl? Det är ju inte så att det är en kärleksförklaring. Snarare lite tvärtom.

Och så sommarjobb som fixat sig, mot all förmodan. Tänk! Hovmantorp i sommar alltså, vält inte ut några glas. Trevlig och respektabel, javisst. Pengar, otroligt.

Annars har det varit fotande med Frida i helgen. Lånade kläder hos Fröken Ö och klädde ut mig till Virginia Woolf. Roligt att hjälpa till, jag gillar att vara fotomodell! Åskar var Marty förstås. Från "Tillbaka till framtiden". Hihi. I centrala Växjö utanför Stadshotellet, att han vågade! För bilder, bläddra ner...

Annars är det diktinlärning som gäller. Och slutspurten på Kulturjournalistiken. Har lånat feta böcker av de Montaigne för att försöka begripa vad en essä är. Och hur man ska kunna skriva en. Att studera porrserier är ju inget man mår dåligt av direkt... Beställde "Drift" av Liv Strömquist och Jan Bielecki, men blev lite besviken dessvärre. Inga närbilder på könsorgan, mycket rumsrent alltihop. Av det jag läst, ska jag tillägga. Måste läsa lite mer innan jag kan ge en klar opinion.

image74

image75
Är det helt crazy av mig att vilja köpa klänningen nu?

image76
Frida glömmer allt vad kroppshållning och skam och sånt heter när hon fotar. Härligt att se.

image77

image78

Du kan förresten läsa om mig på dikt360.se idag. Jag är med i intervju inför SM!

jag vann! jag vann! jag vann!

Jag vann.
Jag är med i SM-laget.
Det är jag, Hänninen och Marie (Ronny drog sig ur).
Känns som ett bra team.

Vi var bara fyra stycken som tävlade, så reglerna fick bli lite annorlunda.
Istället för att tre gick till final, fick alla läsa varsin tredje dikt. Och vinnaren var den som hade
mest poäng sammanlagt.
Men bara för att klargöra att det var en rättvis vinst ändå: jag vann alla omgångarna. Jag vann den
första, jag vann den andra, och jag vann den tredje. Även om vi kört efter de gamla vanliga reglerna
hade jag alltså gått hem som segraren.

Trist att det var så lite folk. Och trist att jag kom av mig, speciellt på den dikten som jag kunde
bäst av alla. Stod där i ett vaakum under vad som kändes som flera minuter, innan jag hittade
tillbaka till tråden... Men jurygrupperna tyckte väl att det var modigt eller hade överseende eller nåt.
9,2 hit och 8,6 dit.

image73

se mer på http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=68455&lid=puff_813324&lpos=lasmer inom några dagar...

Tycker ni att jag skryter?
Läs min andra anteckning på den här bloggen; "Varför vinner jag inte?" under kolumnen "Januari" och se en bittrare verklighet...



Följ mig på Svt!



Nu är projektet med SVT igång! Enligt Kalle Lundstedt ska allt vara klart att följa i eftermiddag, via länken
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=68138&frontUnlock=true

 


Och för er som kastat er av och an i sängen av förväntan, undran, spänning som nästan övergått i febersvettig desperation...här kommer varannan-måndagsrecensionen!

image71

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Ordfronts förlag 2004. Omslag: Jens Magnusson. Foto: Malou Bergman. Tryck: Bookwell, Finland. 416 sidor, inbunden.

En riktigt bra bok är en bok som ruckar på de givna förutsättningarna. Att det är man själv som bestämmer när och hur länge man ska läsa. Att man lägger undan boken när man känner att man börjar bli osocial. Att man inte självmant väljer att ligga vaken en timma mellan åtta och nio på morgonen, tänker att skit samma om jag är lite trött och de andra bestyren kan jag ta tag i senare, bara jag får läsa ett kapitel till och ett kapitel till.

Nej, med en riktigt bra bok struntar man i kurslitteraturen. Man struntar i den egna romanen, och man plöjer minst 44 sidor vid första läsningen.

Detta är en sådan bok.

" 'Dom här husen, vägarna man går, platserna, människorna, alltihop är bara... som en enda stor jävla sjukdom, fattar du? Det är nåt fel. Dom tänkte ut den här platsen, planerade alltihop för att det skulle bli ...perfekt, va. Och på nåt jävla vänster blev det fel istället. Nåt skit.

Som att... jag kan inte förklara det... som att de hade nån idé om vinklarna, vad fan som helst, vinklarna husen skulle stå i, i förhållande till varandra, va (...) Och så hade dom nåt fel på mätstickan, vinkelhaken, vad fan dom använder, så att det blev lite fel från början och sen blev det mer fel. Så att man går här mellan husen och bara känner att... nej. Nej, nej, nej. Här ska man inte vara. Här är det fel, fattar du?...' "

1981 kom den första "Sällskapsresan" på bio, Dallas höll tv-tittarna i ett fast grepp, och till Stockholmsförorten Blackeberg flyttade en blek, svarthårig liten flicka in i en lägenhet tillsammans med en äldre man, förmodligen hennes pappa. Oskar bor i samma hus, och han studerar flickan med stor nyfikenhet. Hon har tunna kläder men verkar ändå inte frysa det minsta, där hon står ute på lekplatsen i snön. Ibland ser hon så sjuk ut, nästan som att hon skulle tyna bort. Ihåliga ögon, insjunkna kinder... För att nästa dag stråla av liv. Vacker så att han nästan blir kär.

Samtidigt börjar läskiga nyheter ta över tidningssidorna. Blodiga incidenter i skogarna runt Vällingby. Underliga ögon som ändrar pupillstorlek. En rädsla för ondskan som bara tycks växa.
En av alkisarna försvinner plötsligt. Någon har sett hur det gick till, någon såg den lilla varelsen som... men det är ju inte möjligt? Var ju bara ett... barn? Månljuset som sken in i tunneln, kroppen som kastade av och an, med den där varelsen, som fastkilad mot halsen. En dödsdans. Och kroppen sen? Bara borta?

John Ajvide Lindqvist fick stående ovationer när "Låt den rätte komma in" släpptes av Ordfronts förlag 2004. Uppföljaren "Hanteringen av odöda" finns sedan en tid tillbaka i handeln, och sägs vara lika gastkramande, den. "Så rå att jag fick sluta läsa", sa en kompis till mig med klena nerver. Själv brukar jag vara den mörkräddaste av alla. Här var det dock annorlunda. Förmodligen hade det inget att göra med råheten; som sannerligen är ett av Lindqvists frekvent använda grepp. Snarare var det identifieringen med "monstren", det vill säga vampyrerna, som tog bort en del av den besinningslösa rädslan. Man är både med dem och emot dem. Vilket förstås är intressant.

Den absoluta styrkan med "Låt den rätte komma in" är dock spänningen. Den ristande frustande blodådran, som löper så desperat pumpande genom sidorna tvingar in läsaren i blodomloppet likt en oskuldsfullt vit liten blodkropp på villovägar. Har du öppnat boken och accepterat ondskan och blodet, valt bort moralen till vinning för nyfikenheten; då kan du inte stillas. Då är du liksom vampyrerna dömd till evig vånda, evigt liv, evigt läsande i denna bok, från pärm till pärm är du fast. Att önska sig ett mer utsmyckande språk, att tala om klichéer eller inte, skrivsätt som funkar eller inte; det är irrelevant. Inför den dragningskraft som "Låt den rätte träda in" besitter, kan jag bara ge efter och tappa hakan i salig beundran.


image72


John Ajvide Lindqvist påminner nämligen oss författare om att läsare är det viktigaste vi har. Och vi måste jobba för att hålla fast dem! Jag kommer inte att tveka inför att köpa hans andra bok. Och inbunden ska den vara, inte pocket. Jag vill sponsra en sådan här författare så mycket jag bara kan. Inte för att han är en ny Göran Tunström. Men för att han sätter handklovar på mig och för in mig i den mörkaste av världar, och dit vill jag tillbaka, igen och igen!


I "Top model" finns knappt några kvinnor.

Att jag följer "Top Model" är kanske inte något man väntat sig. Inte något jag själv väntat mig för något år sen, heller. Detta är inget jag sett ett behov av att skriva om tidigare, men efter gårdagens avsnitt blev jag faktiskt tillräckligt berörd för att börja formulera ord...

image68

Igår åkte Anchal ut. Denna indisk gudinne-lika kurva, som i de senaste avsnitten mest oroat sig för sin kropp och surat över Melroses bitchighet.
I gårdagens avsnitt stod det kristallklart att Anchal inte var gjord för modellvärlden. Inte ska en så söt och ärlig tjej förstöras av en sån trist och ytlig värld, tänkte jag, när jag såg henne lämna huset. Hoppas hon kommer på att hon måste göra nåt helt annat.
Fast ändå vill jag gärna se henne som "Top Model"s mest fulländade kropp. På sätt och vis. Jag menar, jag förstår också att det inte går för sig att ha fett på höfterna om man ska platsa som fotomodell idag. Men igår var det dags för tjejerna att ikläda sig bikini, då de skulle ta sportiga bilder i samband med att de spelade volleyboll. Anchal tog på sig en magkatarr-min av oro, stod i skymundan av de andra med armarna demonstrativt runt magen, som för att dölja. Men inte gick det att dölja. Anchal var, det såg jag klart och tydligt, den enda av tjejerna i "Top Model" som har en kvinnas kropp.
Visst, de andra är vackra. Men kvinnliga? Bäckenben som putar ut, magar som är omänskligt platta. Revben och nyckelben, vältränade så det skriker, men kvinnliga? Nej, rent kroppsmässigt var det Anchal jag föll för igår. "Hon är mer av en badklädesmodell", sa en av experterna i programmet för några veckor sen, och jag är beredd att instämma. Alla gånger. Empiro eller vad fan han heter, snälla kontakta Anchal! En sån vacker kropp vill jag se på planscher över stan! Eller varför inte Hennes o Mauritz? Jag ser hellre Anchals kurvor; som inte är silikon utan äkta underhudsfett, var kvinna värdig (och grejen är förstås att hon knappast kan kallas tjock...), på reklampelare över hela Växjö; än beniga Kate Moss med söndersnortad näsa...
(Hur snygg Kate Moss än må vara, och det erkänner jag att hon är, så förespråkar benranglet knappast någon glass i sommarsolen...)

image69

Ett annat diskussionsämne, som ständigt eldas på, är Melrose. Seriens absoluta bitch, som inte verkar göra nämnvärda insatser för att förmildra detta omdöme. Strålande glad, nästan för glad, mer som en hysterisk Duracellkanin, än som en ivrig spontan tävlande. Ständigt öser hon ur sig kommentarer om sina vänner. Detta får vi inte bara veta genom att de andra beklagar sig framför kameran, utan vi får även se henne snacka skit; både i intervjusituationer och i vardagssituationer när hon slappar i poolen. Att Melrose vill vinna det här är det inget tvivel om. Och samtidigt som man måste applådera merparten av hennes bilder, och vem som helst kan ju se att hennes samarbetsvilja och entusiasm går hand i hand med det här yrket; så gror ett litet illamående varje gång man ser hennes uppsmilade vinnargest. Hennes ständiga taskigheter och icke förhandlingsbara självgodhet, själviskhet...
Och samtidigt, hur mycket det än stynger: är inte Melrose i det långa loppet en värdig vinnare? Så som hon kämpar och så hård som modellvärlden trots allt är, så skulle Melrose väl passa som hand i handske?

Jag vet inte. Grejen med dokusåpor är ju att man aldrig gör det; man vet aldrig.
Man har bara bilderna som producenterna och redigerarna väljer att visa.
Men inga moraliteter kring det nu, jag gillar "Top Model". Jag står dock fortfarande fast vid vad jag alltid tyckt, att dokusåpor hindrar en från att leva sitt eget liv till fullo och klistrar fast en vid en låtsasvärld. Så jag är tacksam över att programmet bara går en gång i veckan.
Och ja, efter mycket irritation tidigare i vår över beslutet: jag är även glad över att Big Brother inte sänds i Sverige i år...

image70

refusering nummer 4, nu är det dags för nytt!

image55
japp, idag kom Ordfront med sitt nej.
Kändes inte lika jobbigt, de ger bara ut trettio böcker om året, varav endast hälften är svenska.
Vad betyder då det här?
Jo, nu är det dags att ta den fula dödskallen vid hornen, och bombardera nya förlag med min lilla
bebis. Fortsättning följer....

Hej Peter Siepen varför är du så ful!

image58image57image59image60image61image62image63image64image65image66image67bilder från de helgen och så. jag slog inte martin i magen på den där bilden där det ser ut som att jag gör det. jag sa "tänk om jag skulle prata så här när jag intervjuade. hej peter siepen varför är du så ful!" sträcker ut en imaginär mick. åskar tar foto.

jag orkar inte ändra till stora bokstäver ibland, hehe, fick ni så ni teg.

slutarbete på kulturjournalistiken: webtidning. vårt tema: porr. jag ska skriva om serietidningsporr. mm...
motivera kåthet? kan bli skoj.

ska bli kul med festen i helgen. tycker jag trallalla.

drömde att min syster sofia gifte sig. mycket mysko. vi sjöng om hur hon var när hon var liten. säkerligen en mix från filmen igår. johanna sällström var duktig. nästan bättre än krister. henriksson, menar jag då.

och dikterna? jotack det går bra.

nån gång ska jag skriva ut alla dagboksinlägg o dikter jag skrivit på haket o spara dem i bokform för mig själv. nån gång. inte ikväll.

just nu lyssnar jag på emil jensen utan känslor. dra ut på det, om ni kan. jag kan!

gnu-bebis- over and out

refusering nummer tre.

image55

Nu dräller de visst bara in.
Wahlström o Widstrand.


Refusering nummer två.

image55

Så satt det ett fett jävla paket i brevinkastet idag igen. Refusering nummer två. Tänkte jag innan jag öppnat det. Tyvärr var det från Norstedts. De jag hoppats på kanske mest den här inskickningen, eftersom jag trots allt gått på myten att stora förlag=bra förlag. Får man ett fett paket, så betyder det att de skickat tillbaka hela boken. Vilket förvisso är schysst stil, men det betyder ju knappast att de ville ha den. Att de ville gripa tag i den med allt de hade, allt de förmådde, hålla kvar i mitt verk till sista andetaget, nej så var inte fallet. "Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undatagsvis skriva personliga omdömen."

Det finns fler förlag.

Det finns fler förlag.

Och jag har annat att göra nu, fullt upp, hinner faktiskt inte gräva ner mig i detta. Idag ska jag börja öva in dikterna. Kanske ringa Emma och fråga om en dikt funkar. I helgen börjar det, min nya chans. Sen kan Norstedts och Natur o Kultur gå och fucka upp sig i väntan på min stjärnglans.
För den ska spridas, det lovar jag. Över hela jävla Sverige. Jag ska också sitta på DNs kultursidor och le med färdigtryckta boken i hand, säga ja det var en lång väl hit men det var det värt.
Fasen.
Det ska ske.

Varannan-måndags-recensionen.

För alla andra är det väl söndag idag, kan jag tänka. Men i mitt huvud är det måndag. För i alla händelser är det ju tisdag imorgon. Så då måste ju varannan-måndags-recensionen infalla idag, om det ska bli rätt.


image53

Gentlemen av Klas Östergren.
förlag: Albert Bonniers förlag. Omslag: Johan Pettersson. Tryck: Scandbook AB Falun 2007. Femte tryckningen. 515 sidor.

"Gentlemen" var Klas Östergrens genombrottsroman, när den kom 1980. På senare tid har det även kommit en fortsättning, "Gangsters". Jag får veta via baksidestexten, och såg även på bordet i Akademibokhandelns bokrea, att båda nu släpps samtidigt i nyutgåva.


Klas Östergren har själv en roll i handlingen, som tilldrar sig främst under några år på slutet av 70-talet; då Östergren enligt egen utsago tog ett sommarjobb som trädgårdsmästare, blev av med stora delar av sin lägenhet i ett inbrott under Bob Dylan-konserten, och slutligen hamnade i den stora lägenheten tillhörandes de något omaka bröderna Henry och Leo Morgan.


Henry Morgan är bokens drivmotor. Han är full av galna upptåg och en stark framtidstro. Han är en ingrodd vagabond som bott på olika platser runt om i världen, ständigt hankandes sig fram. Ibland har han följt i sin pappas, den världsberömde jazzkungens fotspår, men lika ofta har han bara tagit ströjobb för att försörja sig. Som framsidan insinuerar har han även hållit på en del med boxning. Han är en karaktär som man snabbt tycker om, även om Klas har ständiga bekymmer med hans egoism och dåliga ekonomi. (Problem han dock delar med Henry...)

Den andre brodern, Leo, är mestadels frånvarande. Han var tidigt en stjärna på poesivärldens himmel, redan som barn var han med i teve och läste högt ur sina alster. Och då går det kanske som det går. Ett barn med mycket sjukdomar, klena nerver, en fallenhet för missbrukartendenser... Leo driver runt från det ena till det andra, han är sällan hemma och aldrig vet man var man har honom.

Och så har vi då Klas, som jobbar på ett beställningsprojekt, en nyversion av Strindbergs "Röda rummet", som han kämpar för att bli klar med. Men slacker som han är skyller han hellre på dåligt väder och brist på stimulans, än att jobba för att bli klar.

Lägg till detta personbibliotek ytterligare karaktärer som flikas in till höger och vänster. Samt en detektivhistoria, som när man väl börjat nysta i den, verkar det för sent att dra sig ur den. Inte att förglömma: en skatt som ska letas fram... Sammanlagt en bra historia som Östergren har knåpat ihop. Spännande, medryckande och tacksam att visa ur olika perspektiv. Tidsandan från 70-talet, det bohemiska i deras sätt att leva, de tydliga miljöerna och de komplicerade förhållandena, barndom kontra vuxenlivet, varför det blev som det blev; jag gillar allt det där. Det jag har problem med är Östergrens slarviga förhållningssätt till språket.

image54bild från Bonniers hemsida. Ett hett tips är dock att googla på Klas Östergren bilder, för han var rätt söt när han var ung (om än upphovsrättsskyddad numera...).

Titeln "Gentlemen" är ett av alla de ord som Klas Östergren återvänder till, nästan löjeväckande upprepande. Som om läsaren inte har minne större än en guldfisks. Just detta upprepande av diverse fakta och anekdoter irriterar mig, särskilt då de ibland återkommer efter enbart någon sida. Tror han att jag är trög? Jag ska erkänna att jag var ganska långsam med att läsa boken, mycket långsammare än jag borde ha varit, kanske till och med långsammare än den förtjänade. Behövde jag inte då en uppfräschare av minnet titt som tätt? Nej. Nej, jag kände inte att jag gjorde det. Jag kände snarare för varje upprepning, att varför styckar han inte ner? Varför är hans manuskript så långt, om han ändå använder stora delar av det till att upprepa saker han redan tidigare har sagt; och där det går mig fullständigt förbi vad den andra upprepningen, eller den tredje för den delen, skulle tillföra?

Något jag ogillar skarpt är när författare försöker vara roliga. Vissa ÄR roliga. Andra FÖRSÖKER vara roliga. Klas Östergren är enligt mig en sådan som försöker. Kanske passar hans tilltal bättre för några generationer äldre personer än mig. Ofta använder han sig nämligen av liknelser eller drar paralleller till händelser och ordbruk som jag inte känner att jag har koderna till. Kanske handlar det om mitt ointresse för litteraturhistoria? Min tveksamma kunskap över huvud taget om omvärldens historia, betydande saker som inträffat och berättats om när jag tycks ha tänkt på annat; vad vet jag? Eller att boken inte kommit ut idag, utan 1980, året innan jag var född. Andra tider rådde då? En annan slags humor? Ja, va fan vet jag? Bara att hans humor inte är min humor.

Annat exempel på författare som försöker vara rolig utan att vara det: Katarina Mazetti.

Exempel på författare som ÄR rolig: Jonas Gardell. (Det kommer att komma en recension av hans senaste roman "Jenny" på den här sidan i sinom tid. Jag fick den i julklapp...)

Till skam för Bonniers finns det en hel del stav - och - slarvfel i denna utgåva. Jag som själv är en skrivande människa grämer jag mig vid varje litet sådant, och jag antar att även Östergren gör det.

Kontenta: Jag tycker om Klas Östergrens förmåga att leta upp intressanta karaktärer, att väva in sig själv och delvis sitt förhållande till skrivandet i texten. Även om denna metanivå idag inte känns så ny, så antar jag att den var mer kittlande 1980. Jag gillar hur berättelsen vrider och vänder sig, som en lång snirklig orm med ett vasst oväntat hugg mot slutet till. Men jag har höga krav på hur skickligt en bok bör gripa tag i mig, tvinga mig att läsa vidare. Det behöver inte vara en deckare för att denna utomjordiska spänning ska infinna sig. Östergren lyckas inte riktigt med detta. Varför är väl svårt att säga. Men ett förslag är att stycka ner lite grann i denna tegelstensroman. Varför skriva så långt, om man ändå har problem med att upprätthålla intresse? Jag ser ingen mening i det. Det enbart stör mig.

 

 

 

Nästa varannan-måndags-recension blir "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist. En rafflande vampyrbok som än så länge har varit ett enda långt segertåg av läs-tvång...


Mina vår- o- sommar-läsningar so far...

Jag har fått några grejer att läsa på nu i vår och sommar, som jag tänkte lägga ut som lite reklam här på sidan. Kom gärna och kolla!

image52inför läsning i Malmö förra året.

24 april: Sista chansen att komma med i Växjös SM-lag som sticker till Helsingborg över Kristi Himmelfärdshelgen... Jag kommer att ställa upp i alla fall! Kommer du? Tid är kl. 19.00, plats är Stadsbiblioteket i Växjö, inträdet är gratis. För mer info för dig som vill tävla, se www.vaxjopoetryslam.se

1 maj: Vänsterpartiets första-maj-firande. Jag är ett av affischnamnen, tillsammans med några andra slammare från Växjös poesivärld (bland andra Ronny och Marie). Och tillsammans med den store Bob Hansson! Kanske mitt coolaste gig hittills. Man borde läsa nåt lite politiskt va? Platsen är Palladium i centrala Växjö, arrangemanget kommer att starta redan kl. 14.00.


11 maj: Andreas, min kompis från Ordkommissionen, en av Malmös estradpoesiföreningar, har startat en ny scen i Eslöv, i sin satsning på att ta kulturen till de mindre orterna. Kafka är det häftiga namnet på detta ställe, som jag ännu inte har sett. Jag vet inte så mycket om den här kvällen än, bara att jag är en programpunkt... Återkommer med fakta om detta.


14 juni: Kl. 22.00 blir det Poetry Slam på Poesifestivalen i Nässjö. Konferencier blir Thom Kiraly, ni vet han som vann SM förra året och sen bytte namn. Jag ska vara en av de tävlande. Platsen är Sörängens folkhögskola, lite utanför stan. Säkerligen skyltat. Fler medtävlande blir Oskar Hanska, Fritjof Andersson, vår ordförande Anders Tornblad och årets slamvinnare Olivia Bergdahl.



16 juni: Det här är väl inget jätteöppet för allmänheten, men ska ni tro mig så är jag rädd att det inte kommer att komma så mycket folk... Så testa, smyg in bakvägen och fråga snällt om ni får slå er ner bland de andra i hyresgästföreningen. Och säg inte var ni fick det ifrån... Hyresbostäder är det som anordnar poesiläsning med blandade lokala förmågor på baksidan av Solberget vid Ringsbergsvägen. 11-14 en lördag, som sagt: jag vet inte om det kommer att bli en succé direkt. Men vi gör det för Solberget och håller vädret i sig så blir det en härlig morgon/eftermiddag.

RSS 2.0