linaarvidsson

Sen en lite mindre trevlig i HD.

Man blir inte profet i sin egen hemstad, som mamma sa. Och så kanske det är. Jag tycker mest att han avslöjar för mycket av handlingen (så varning för spoilers, ni som inte läst boken!) och håller inte med honom om utebliven karaktärsutveckling. Möjligen är det inte den karaktärsutvecklingen han önskade sig...

Jaja. Idag har jag köpt kläder inför SM i poetry slam, som börjar i Göteborg på onsdag. Och världens snyggaste skor! Och "Hungerspelen", eftersom Josef är så irriterande övertygande som försäljare.

Nu är det dags att fortsätta med skrivandet! Jag ska gå igenom tio sidor idag; 10; det är bestämt!

Inga fler undanflykter nu.

En väldigt fin sak med att skriva är att man faktiskt lär sig saker av det.

Och då pratar jag inte främst om grammatik och nya ord, även om man kan lära sig det också. Men man lär sig saker om världen. När jag skrev "Det borde finnas regler" lärde jag mig till exempel att förälskelse alltid ser likadant ut. Man är lika blyg, livet igenom, om man inte tar tag i det. Att som Mia, hoppas att det blir lättare när man blir arton, det funkar inte riktigt. För i kärlek finns det aldrig några regler att förhålla sig till. Och det är alltid lika avgrundsdjupt under fötterna när det där pirret i magen av den där speciella personen kommer.

Vad man lär sig med tiden är förhoppningsvis att om man inte vågar så förlorar man. Och om man vågar och han säger nej, då har man vunnit ändå. För att man vågade. Och det är värt allt.

Jag lärde mig också att det inte är lönt att längta tillbaka till när man var tonåring. Tänk va livet var enkelt då, när man inte visste så mycket om hur hemsk världen var, får man för sig. Men det man menar är egentligen när man var tre år och sprang runt och lekte under mammas uppsyn. Möjligen var livet enkelt då. Innan du fick ett eget jag, innan du blev medveten. För tonåren var minst lika jobbiga som du har det nu. Eller rättare sagt: de var jobbigare. Just för att du inte visste så mycket, som du gör idag.

Den boken jag håller på med nu lär mig mycket om hur Sverige ser ut och fungerar. Inte så att jag ska ge mig in i politiken eller nåt, men just sammanhang. Vilken typ av människa man blir beror av vilket socialt arv man har. Det här var förstås saker jag läste om i skolan, men det är först när man ser verklighetens exempel som man förstår vad det var man läste.

Jag lär mig om jämställdheten, om man och kvinna. Om de stora skillnaderna men också de stora likheterna. Jag lär mig en massa historia, jag lär mig om hur journalistik funkar. Och blir förvånad och lite arg och ibland glad.

Och det behöver inte vara så att man skriver en bok om saker som händer långt borta, om könsstympning i Afrika eller om judar under Förintelsen. Sverige är minst lika förvirrande. Jaget är minst lika exotiskt. Jag går på upptäcktsfärd i mina egna tankar och genom detta ser jag tydligare min omvärld. Jo, nåt sånt är det faktiskt.

Att skrivandet utvecklar mig som människa. Fint att tänka på, när man känner sig som mest insnöad och förvirrad och får torgskräck så fort man kommer utanför dörren. När jag tänker att jag är en självisk människa som skiter i mina vänner och låter allt gå i andra hand. För så är det faktiskt inte. Genom skrivandet blir jag en bättre människa. Och mår jag bra, så är jag mycket trevligare att umgås med. Så det så.

Nämen titta, vilket tjusigt sammanhang min bok florerar i idag!

På plats nummer ett årets Alma-pristagare Shaun Tan och på plats nummer två omtalade barnboken "Anden, döden och tulpanen" av Wolf Eribruch. Och på tredje plats, ingen mindre än "Det borde finnas regler" av mig!

Denna vecka har jag varit i Glimåkra och hälsat på hos skrivarlinjen, på den folkhögskola där jag själv kom igång med mitt skrivande för nio år sen. Det är hiskligt lång tid sen, men förvånansvärt mycket är sig likt. Till och med rektorn sitter kvar! Jag hade lektioner i ungdomslitteratur, hur man skriver den. ”Det vet väl inte jag!” tänkte jag när Gunilla ville ha mig till uppdraget. Sen insåg jag när jag började planera, att jo, ett litet hum har jag nog allt…

Och det var hemskt roligt, både att ha lektionerna, träffa eleverna, och att vara tillbaka på skolan. Gå skogspromenad med Lelle och hans hund, prata skrivande, och dra vitsar med putslustige Gustav. Jag tar hemskt gärna fler såna jobb, känner jag.

Skogen är också nåt jag saknat i sig, märkte jag häromveckan när min huvudkaraktär, trött på att jag försökte styra henne, tog bilen och drog ut i naturen. Skogen! Väl där insåg jag: jag är sällan i skogen. Hur beskriver man skog? Fick lite panik, men tog igen det i Glimåkra. Gick ut själv andra dagen jag var där och skrev ner allt jag kunde komma på, i beskrivning, inspiration, reflektioner. När jag kom hem skrev jag av det, rakt in i romanen, och det blev 4 sidor med bara skog! Fick för mig att det blev väldigt bra också, men det återstår nog att se. Det här romanprojektet är något rörigt för tillfället, och särskilt den delen jag är inne i just nu. Det pendlar hyfsat mycket mellan katastrof och mästerverk, så att säga.

För någon kväll sen fick jag en fin överraskning på mailen. Gun Wendelbo-Hansson, som var en av de svensklärare jag hade på högstadiet i Båstad, hade skrivit ett mail! Jag bjöd henne på releasefesten och nu tackade hon så mycket för inbjudan, men hade inte haft möjlighet att komma. Hon hade inte hittat min mailadress förrän nu, skrev hon, och nu hade hon hittat både det ena och det andra när hon googlade mig. Mellan raderna lyste stolthet och glädje. Det är så fint, tycker jag, att få kontakt med folk vars åsikt en gång var så viktiga för en. Tänk på det, alla svensklärare där ute! Uppmuntra era elever att skriva! Jag var själv helt värdelös på att plugga när det kom grammatik på schemat, men fick man skriva fritt; då var jag i en drömvärld.

En annan sak som hänt är att jag har fått min första boksignering inbokad i kalendern. Fredagen den 11 maj sitter jag på Bokia på Hansacompaniet här i Malmö och signerar böcker mellan 12 och 13. Precis på din lunch, hoppas jag? Jag annonserar ut det här redan nu för att jag är så orolig att det inte ska komma nåt folk, haha! Så kom, kom!